Namnbloggen

Namnlängderna under 1900-talet

Under 1900-talet fördes diskussioner i både riksdag och press kring vilka namn som borde finnas i almanackan, och namnlängden ändrades flera gånger. Här kan du läsa om debatterna och om de olika namnlängderna som användes.

Den nya namnlängden som infördes 1901 (och som jag beskrivit i en tidigare bloggtext Öppnas i nytt fönster.), där många oanvända helgonnamn rensats bort och vanligare förnamn förts in, blev ganska kritiserad. Somliga ansåg att det var alltför få nordiska namn bland de nya, andra tyckte att där saknades många av dagens använda namn och ytterligare andra saknade de utrensade kyrkliga helgdagarna. Namnlängden var den enda giltiga eftersom Vetenskapsakademien fortfarande hade ensamrätt till att ge ut almanackor. Bara några få ändringar gjordes i namnlängden under det följande halvseklet. Det gällde namnen Astrid och Sibylla – en prinsessa föddes och en giftes in i det svenska kungahuset. Efter unionsupplösningen 1905 ersattes också Nore (den norska motsvarigheten till Svea) av Sverker.

Diskussioner i riksdagen

Kritiken mot att namnlängden var inkonsekvent och gammalmodig och dessutom innehöll för få kvinnonamn fortsatte. En första riksdagsmotion i frågan kom år 1936, och efter ännu en motion uttalade riksdagen 1944 att namnlängden borde revideras och moderniseras. Även Vetenskapsakademien yttrade sig positivt i frågan. Något arbete initierades dock inte av regeringen. Frågan togs upp igen 1963, då förstärkt med ett förslag om att två namn borde kunna firas samma dag. Det ansvariga statsrådet, Ragnar Edenmann, ställde sig tveksam till om detta skulle förbättra namngivarnas situation, med tanke på att så många namn användes i samhället utan att finnas i almanackan. Vid en förnyad interpellation 1967 gjorde han några ironiska reflektioner över om frågan verkligen var värd att diskuteras i riksdagen, men konstaterade också att eftersom namnmodena växlade var det svårt att hålla en begränsad namnlängd aktuell.

Almanacksprivilegiet upphör

År 1972 miste så Vetenskapsakademien sin ensamrätt att ge ut almanackor. Vem som ville fick börja ge ut kalendrar – och alltså även egna namnlängder. Utifrån den här förändringen och det upplevda behovet av en ny officiell namnlängd ställdes flera riksdagsmotioner mellan 1976 och 1985. Frågan diskuterades också i radio, tv och tidningar. Riksdagens kulturutskott var dock kallsinnigt och avslog samtliga motioner. Utskottet svarade 1976 att namnlängden inte längre var officiell och att den som ville ha en ny namnlängd kunde göra den själv. Någon statligt sanktionerad namnlängd ville man inte ha. På en direkt fråga från namnprofessorn Thorsten Andersson om vem som egentligen nu ansvarade för namnlängden svarade Utbildningsdepartementet 1982 med hänvisning till de avslagna motionerna ”att numera ingen har något särskilt ansvar för namnlängden”.

Otterbjörks "Våra namnsdagar"

I stället tog almanacksförlagen initiativ och började söka efter någon som kunde sätta samman en ny namnlängd som skulle ta mer hänsyn till namnens frekvens i samhället och dessutom innehålla flera namn. Redan år 1966 hade namnforskaren Roland Otterbjörk utgett boken ”Våra namnsdagar” där han presenterade en ny namnlängd med tre namn varje dag. Namnen hölls där samman efter tre principer: släktskap, minnesdag för berömda svenskar eller ljudlikhet. Någon större hänsyn till namnlängden från 1901 togs inte, och det här förslaget väckte liten uppmärksamhet. Det dominerande almanacksförlaget Esselte kontaktade dock Otterbjörk vid 1970-talets slut, och tillsammans med medarbetare från förlaget påbörjade han en trenamnslängd under mottot ”tusen namn att fira”. Otterbjörk avled 1984 men arbetet med namnlängden slutfördes av hans hustru och förlaget. Trenamnslängden började gälla från år 1986 i Esseltes kalendrar.

Trenamnslängden 1986

Förlagets krav på den nya namnlängden var att namnet i 1901 års längd skulle kvarstå som det första på varje dag. Alla namn med fler än 1000 bärare år 1973 skulle finnas med och där skulle vara ungefär lika många mans- som kvinnonamn. Maskulina och feminina former av samma namn sammanfördes. I övrigt kunde namn som var språkligt besläktade, hade gemensamma namnleder men även hade en ytlig ljudlikhet, placeras på samma dag. Det visade sig vara svårt att hitta tillräckligt många namn som både var vanliga och som kunde sammanföras med namnen från namnlängden 1901. Både nybildade namn och namn som hade få bärare infördes därför som tredjenamn. Några exempel är Majvi, Öjar, Fridolin och Sante. Många för tiden populära namn bereddes plats, som Glenn, Kent och Camilla, men för att fylla ut dagarna fördes också smekformer in (Erk, Bojan, Milly). Totalt omfattade längden över 1000 olika namn.

Bilden föreställer en illustrerad almanacka för två veckor i maj där datum, veckodag och personnamn syns. För varje dag anges tre olika personnamn.

Utsnitt ur en almanacka från 1986.

Ska namnlängden bli officiell?

Den nya namnlängden fick över lag ett positivt mottagande men det tog ändå några år innan den accepterades av alla de stora dagstidningarna. Den användes inte heller av alla almanacksförlag som istället höll fast vid 1901 års längd. Under tiden hade frågan om namnlängdens officiella status åter igen väckts av Thorsten Andersson, men kulturministern Bengt Göransson hänvisade i ett regeringsbeslut 1987 till riksdagens tidigare uttalande om att någon officiell namnlängd inte kunde införas.

Tvånamnslängden 1993

Snart efter trenamnslängdens införande började Esselte att revidera den. Uppdraget gick nu till skolmannen och namnforskaren Per Henningson. Han hade bl.a. publicerat en kritisk granskning av trenamnslängden, där han särskilt vänt sig mot de många nybildningarna. I arbetet tog han hjälp av såväl språkvårdarna i Svenska språknämnden som namnforskare i Uppsala. Eftersom det hade varit svårt att få fram tre samhöriga namn per dag med tillräckligt många bärare föreslog han istället en tvånamnslängd, i mycket byggd på namnens frekvens under 1900-talet, och där ett antal namn från längden 1901 hade strukits eller flyttats. Att namn på samma dag skulle ha någon språklig eller kulturell gemenskap var inte nödvändigt, ansåg han; att de började på samma bokstav var tillräckligt. Fördelningen mellan mans- och kvinnonamn var liksom i trenamnslängden tämligen jämn. Tvånamnslängden, som totalt omfattade 719 namn, togs i bruk i Esseltes och flera andra utgivares almanackor från 1993. De flesta av de frekventa namnen som införts 1986 fanns kvar, som t.ex. Jessika, Sandra och Rasmus medan många nybildningar och smekformer (Rudi, Sanny, Sia) hade tagits bort.

Bilden är en sida från en almanacka från 1993 över maj månad. Datum, veckodag, namnsdagar solen och månens tider för upp- och nedgång kan utläsas. För varje dag finns två personnamn utsatta.

Utsnitt ur en almanacka från 1993.

Reaktioner på tvånamnslängden

Allmänheten tycks ha uppskattat såväl trenamnslängden som tvånamnslängden eftersom de gav så många fler möjligheten att fira namnsdag. Trots att de båda längderna bara användes under sammanlagt 16 år har de satt spår, speciellt hos dem som förlorade sin namnsdag när dessa namnlängder så småningom ersattes med den nu gällande namnlängden. Detta märks på alla frågor och propåer som kommer till Isof om att återinföra namn.

I riksdagen reagerade moderaten Birger Hagård på de ”ologiska och förvirrande” sammanförningarna av namn i de båda längderna (motion 1992/93:Kr 319) och ville istället att regeringen skulle fastställa ”en auktoritativ officiell namnlängd i statskalendern”. Behandlingen av hans motion uppsköts och föranledde ingen åtgärd i utskottet.

Två namnlängder samtidigt

Svenska Akademien kritiserade tvånamnslängden kraftigt redan från början, inte minst eftersom många namn flyttats från sina gamla dagar och för att den kulturhistoriska dimensionen i namnlängden förminskats. Som ett motdrag började man från 1994 att ge ut sin egen Akademialmanacka med 1901 års namnlängd. Den kompletterades med en lista på drygt tusen besläktade namn för att ge fler möjlighet att fira namnsdag. Nu fanns alltså två konkurrerande namnlängder på marknaden. Detta blev förvirrande för såväl allmänhet som almanacksförlag och tidningar. Svenska Akademien tog därför 1996 initiativ till ett möte mellan olika intressenter. Där träffades representanter för de lärda akademierna, almanacksförlagen och språkvårdare, och en arbetsgrupp för namnlängdsfrågor bildades. Vid ett symposium senare under året tillkom representanter för namnforskningen, folkminnesforskningen och Svenska kyrkan. Resultatet blev att ett arbetsutskott bildades med uppgiften att försöka utarbeta en gemensam namnlängd.

Arbetet med en gemensam namnlängd

Det mindre arbetsutskottet med en ledamot från Svenska akademien, namnforskare (företrädda av Eva Brylla från Språk- och folkminnesinstitutet, nuvarande Isof), språkvårdare, almanacksförlag, folklivsforskare och kristna förlag sammanträdde flitigt under de kommande åren. En viktig fråga var hur den nya längden skulle förhålla sig till de tidigare, inte minst med tanke på namnlängdens och almanackans kulturella och folkliga betydelse i historien. Detta var något som hade undertryckts i de två senast lanserade flernamnslängderna, som ju varit mer baserade på frekvens. Själva namnurvalet och dess relation till äldre längder och samtida frekvens ägnades också stor omsorg. Frågan om efter vilka principer namn skulle sammanföras ledde till långa diskussioner, liksom om hur många namn som skulle firas på samma dag.

Den nya namnlängdens innehåll

Efter drygt två års arbete presenterades en ny namnlängd 1999. Längden kan ses som en kompromiss mellan de som förespråkade namnens vanlighet som det främsta kriteriet, och de som ansåg att namnlängden skulle ta mer hänsyn till tradition, såväl kyrklig som folklig och almanacksmässig. En märkbar nyhet var att avsevärt färre namn upptogs jämfört med namnlängderna 1986 och 1993; 615 namn jämfört med 719 i den senare och med över 1000 i den tidigare. Många smekformer (eller som av arbetsutskottet sågs som sådana, t.ex. Annie, Maja och Olle) försvann. Den nya namnlängden var en blandning av en- och tvånamnsdagar där många dagar med gammal hävd i kalendern fick stå ensamma, som t.ex. Anna, Erik och Olof. Flera namn som minner om folkliga märkesdagar (Tiburtius, Bartolomeus) fick också vara kvar, fast mycket få personer bär dessa namn. Strängare kriterier för hur namn kunde sammanföras infördes också, där det i första hand skulle finnas ett etymologiskt släktskap eller en likartad betydelse mellan namnen på samma dag. Namn som hade flyttats från sina ursprungliga dagar fördes i vissa fall tillbaka.

Bilden visar en sida från en almanacka från 2001 för maj och juni. Datum, veckodag, högtider, namnsdagar samt veckonummer och månens faser kan utläsas av bilden. De allra flesta dagar har två personnamn.

Utsnitt ur almanacka från 2001.

Den utökade namnlistan

Som ett tillägg till den nya namnlängden uppdaterades den utökade namnlistan i Svenska Akademiens kalendrar och på deras webbplats för att ge flera personer möjlighet att fira namn. Det kan exemplifieras med att på både Cecilia-dagen (22/11) och Staffan-dagen (26/12) angavs runt tio besläktade namn vardera att fira på dessa dagar, bland annat Celia, Sissel, Istvan och Stefania.

Syftet med namnlängden 2001

Den nya namnlängden togs i bruk i de flesta almanackor från år 2001. För att vårda och förvalta den utsågs en kommitté med representanter från Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska Akademien, Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien. Tanken med namnlängden var enligt ”Namnlängdsboken”, där den presenterades, att den skulle vara ”en lösning på lång sikt” och beakta såväl kulturarvet som det levande namnbruket. Reaktionerna på denna nya namnlängd och vad som hänt därefter kommer jag att skildra i en senare bloggtext.

/Katharina Leibring

Källor

Hagård, Birger: En officiell namnlängd. Motion till riksdagen 1992/93:Kr319 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Henningsson, Per (2011): Den svenska almanackans namnlängd 1901–1993. I: Studia anthroponymica Scandinavica 11. S. 71–96.

Leibring, Katharina (2021): När almanackan fick nya namn Öppnas i nytt fönster..

Namnlängdsboken. Historien bakom namnen i almanackan. Red. av Eva Brylla. Stockholm: Norstedts, 2000. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 83.)

Nya namnsdagskalendern 1987. Stockholm: Esselte almanacksförlag.

Svenska Akademien. Akademialmanackan. Namnlista Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Vanliga almanackan för året efter Frälsarens Kristi födelse 1993 till Stockholms horisont. Utgiven av Esselte Almanacksförlag under medverkan av Stockholms observatorium. Stockholm: Esselte.