Folkloristiska klassiker 2: Varulven i svensk folktradition

I en serie blogginlägg botaniserar forskningsarkivarie Tommy Kuusela och avdelningschef Fredrik Skott, båda själva hängivna boksamlare, bland floran av mer eller mindre kända böcker av svenska folklorister och folkminnessamlare. Det här är andra delen i denna serie och den utvalda boken är Ella Odstedts Varulven i svensk folktradition (1943).

I sitt stora arbete om varulvstron i Sverige, som gavs ut av Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (numera: Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala), ger folkminnessamlaren Ella Odstedt en överblick av de olika formerna av varulvstro som funnits i vårt land. Hon arbetade med studien i åtminstone tio års tid, vilket har gjort att resultatet är väldigt gedigen, stringent och väl underbyggd. Boken har åldrats med värdighet och är än idag den bästa studien som skrivits om äldre tiders varulvstro i Sverige. Ja, undertecknad vill till och med hävda att det är den mest innehållsrika monografin som överhuvudtaget har skrivits om folktrons varulvar.

Den varulvstro som undersöks av Ella Odstedt skiljer sig markant från populärkulturens varulvar och har väldigt lite gemensamt med Hollywoods tolkning av detta väsen. För en beskrivning av varulven som ett väsen i folktron, se min text om detta här, eller om senare tiders varulvsskräck här Länk till annan webbplats.:

Ella Odstedts huvudsakliga material har varit folkminnesuppteckningar och äldre utgivna samlingar av texter eller studier som avhandlar detta fascinerande ämne. En del av materialet som hon använt sig av har hon samlat in själv på sina resor för arkivens räkning. Hon har flera gånger beskrivits som en av vårt lands främsta folkminnesupptecknare.

Varulvstron på utdöende

Varulvstron utgöres av en vävnad av många sedan urminnes tid sammanflätade trådar, och till dess fortlevande ha många olika faktorer bidragit […] Denna tro, knuten till varg- och björngestalt, finnes nu som levande trosföreställning i vårt land endast hos en del traditionsbärare i några få reliktområden. (Odstedt 1943, s. 195).

Som citatet ovan visar var hon av den åsikten att föreställningar om varulvar till stora delar var utdöda, eller att de var på utdöende för tiden när materialet samlades in. Men det var inte helt hopplöst. Delar av denna tro levde länge kvar i så kallade reliktområden, särskilt i fjälltrakterna i Norrland, dvs. sådana där traditionen var särskilt seglivad. Men även här hade hon önskat att folkminnessamlarna hade varit tidigare ute. Hon skriver: ”Jag tvivlar icke på att om systematiska uppteckningar hade kunnat göras i dessa områden, t.ex. under 1860–70-talen, så skulle man ännu ha kunnat få fram ett för dessa frågors belysande ytterst värdefullt material. Nu får man dra slutsatser av en förbleknad rest.” (s. 190). Från andra områden har det funnits bättre underlag, menar hon. Här lyfter hon särskilt fram sin egen arbetsplats under tiden hon skrev på sin varulvsbok, samlingarna vid det som idag är Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Här finns det nämligen en del material insamlat från just den tiden hon nämnde ovan, där man: ”vid denna tid ännu hade tillgång till sagesmän, som voro födda på 1700-talet” (s. 29).

Bokens uppbyggnad

Vad som menas med en varulv är föreställningen om att en människa av olika anledningar kunde uppträda i gestalten av ett rovdjur, vanligen som en varg eller björn, i en del fall även som en hund eller något annat djur. Denna fördelning har hon gjort trots att själva ordet varulv som sådant ursprungligen kan härledas till betydelsen ”man-varg”. Men i det samlade materialet är det tydligt att det är det rovdjur som för trakten där det berättas är vanligast eller upplevs som ett hot som styr föreställningen om förvandlingsmotivet. Det huvudsakliga materialet är, utöver ett stort antal folkminnesuppteckningar, även en grupp folkvisor med varulvsmotiv.

En trollkäring förvandlar en dräng till varg, därför att han ej vill ha hennes dotter. Efter många år kommer en varg och sätter sig utanför matboden, där hans gamla matmor skär fläsk, hon säger då: »Om ja visste, att dä vore du, Lasse, så skulle du få en bit fläsk!» Förtrollningen brytes därvid, och drängen står där (Odstedt 1943, s. 79)

Lurv-Henrik kan »löpa varg», han förvandlar sig själv och tar kreatur. När man ser Lurv-Henrik, så vet man, att vargen kommer att vara framme och riva. Han förvandlar sig genom att krypa tre gånger motsols genom ett silverbälte (lapparnas [samernas] »tennbälte») och återförvandlas genom att krypa på samma ställe tillbaka. Man känner den vargen, han är ljus och liten och haltar som Lurv-Henrik gör, lapparna [samerna] jaga honom därför icke men äro arga på honom. – Lurv-Henrik går mycket illa mellan gårdarna, men mellan byarna far han som en varg. (Odstedt 1943, s. 53)

Den vanliga uppgiften är att krypandet sker genom en fölhamn [fosterhinna från ett föl] och att kvinnan skall vara naken och krypa tre gånger, i ett par fall nämnes att hon skall ha håret utslaget (Odstedt 1943, s. 117)

Förklaringen till en persons förvandling till rovdjur kunde bero på olika orsaker. Undersökningen och studien av de skiftande formerna av varulvstro är uppdelade i tre större föreställningskomplex:

• Tron på självförvandling: en person förvandlas genom egna handlingar och riter till ett rovdjur.
• Förvandling genom förgöring: en person blir varg eller björn på grund av att någon trolldomskunnig person orsakat detta.
• Förvandling genom omständigheter vid födseln: en persons moder har undvikit födslosmärtor vid födseln genom olika riter och därför straffas barnet. Blir den en pojke blir han en varulv, blir det en flicka blir hon en mara.

Dessutom har ett antal sporadiska uppgifter om varulvsförvandlingar som inte passar någon av dessa kategorier lagts till. De tre större grupperna som hon ordnat sitt material efter gjorde att materialet även fick en geografisk fördelning. Den första gruppen om självförvandling visade sig vara mest frekvent i norra Sverige, berättelser om förgöring finns ganska jämt fördelat över hela landet, medan föreställningen om omständigheter vid födseln har en sydsvensk utbredning. På grund av det stora materialet som boken bygger på har hon inte citerat alla sägner eller andra berättelser som diskuteras, istället har hon gjort sammandrag eller bara citerat vissa delar. Men hon har varit noga med att uppge vilka arkivnummer som behandlas, vilket gör att det idag är lätt att plocka fram och läsa alla berättelserna i sin helhet.

Boken avslutas även med en exkurs där hon undersöker benämningen järul som i en del uppteckningar och av forskare i hennes samtid ofta tolkades som ett ord för varulv. Ella visar emellertid att detta inte är särskilt sannolikt, istället var det att betrakta som en slags svordom vilken missuppfattats redan av en del meddelare.

Ella Odstedt som folkminnessamlare och folklorist

Ella (Sara Enelia) Odstedt föddes 24 juni år 1892 i prästbolet i Arnäsvall i Ångermanland som andra barnet i en syskonskara som fram till år 1906 skulle växa till sex barn. Hennes mor, Lisa Gustava Persdotter Blom, kom ursprungligen från Alanäset i Jämtland och hennes far, Johan Ohlson var murare till yrket. År 1908 flyttade hela familjen till Kiruna, men Ella hade goda relationer till sina farföräldrar som bodde kvar i Arnäsvall. Redan från barndomen var hon intresserad av folkdiktning. En stor inspirationskälla var farmor Katarina Olofsson som berättade sagor och sägner samt om trosföreställningar, seder och bruk för henne.

Hon flyttade sedermera nedåt i landet och fick först arbete som upptecknare åt Nordiska museet i Stockholm mellan åren 1917–1924. Hon hade något tidigare träffat folkskolläraren och forskaren Levi Johansson och det var han som först föreslog att hon skickade in sitt material till Nordiska museet. Efter sitt arbete för museets räkning arbetade hon för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Först skickade hon in sina uppteckningar mellan åren 1924–1927. Därefter erbjöds hon en fast tjänst som biträde vid arkivet och arbetade nära arkivet fram till sin död 1967. Även hennes yngre syster Astrid samlade in material till Uppsalaarkivet. Under tiden som Ella arbetade för arkivet låg det inrymt i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas lokaler, men flyttade samma år som hon avled till Östra Ågatan, för att år 1998 flytta till nuvarande lokaler i Arkivcentrum på von Kraemers allé.

Särskilt intresserade sig Ella för och samlade in ett material om folktro och folksed i Dalarna och i Norrland, men hon upptecknade även från andra delar av landet. För sitt arbete och sina forskningsinsatser tilldelades Odstedt med Hazeliusmedaljen i silver år 1924, år 1941 kallades hon till korresponderande ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning och blev år 1955 utnämnd till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Bara i Uppsalaarkivet finns det idag tusentals sidor med uppteckningar som Odstedt själv samlat in och renskrivit för arkivets räkning. Utöver detta finns en mängd ljudinstpelningar som hon gjort med sagesmän för arkivets räkning. Familjenamnet var ursprungligen Ohlsson, något Ella också hette fram till 1934, då det ändrade till Odstedt. Därför står uppteckningar av hennes hand som Ella Ohlson innan denna tid, men som Ella Odstedt därefter.

Hon skrev, utöver sitt arbete om varulven, även en stor monografi över dräktskickets historia, variationer och terminologi i Dalarna som publicerades 1953. Bland hennes vetenskapliga artiklar kan följande nämnas som exempel: ”Sagor från Ångermanland”, ”Naturväsen i ångermanländsk folktro”, ”Julskröcka. En islolerad tradition och dess upplösning”, ”Namngivningen och dess principer i dalska textilier”, ”vepa, vässel och åkläde, några textiltermer”, ”Rättviksdräkten och dess särdrag” och ”Bindandet vid härden”. Hon var även inblandad i arbetet med kartor och text till Atlas över svensk folkkultur. Det var också Ella Odstedt som fick i uppdrag att lägga upp det allra första sakregistret i dåvarande Landsmålsarkivets folkminnesavdelning i Uppsala, ett register som idag kallas för realkatalogen. Ella Odstedt avled vid 75 års ålder år 1967.

Nyutgåvan av Varulven i svensk folktradition

En nyutgåva av varulven publicerades i en upplaga om 777 exemplar av bokförlaget Malört år 2012. Malört var ett litet stockholmsbaserat förlag som gav ut böcker om bland annat folktro, esoterism och översättningar av äldre internationell litteratur. Nyutgåvan av Varulven innehåller nyskrivna texter om varulvar, samtida recensioner av boken, kartor och översättningar av de gamla citaten på andra språk än svenska som fanns i originalet. Några av de nya texterna som skrivits för denna utgåva är ”Varulven i fornnordisk tradition” av Tommy Kuusela, ”Att känns igen sig själv i varulven” av Lisa Folkmarson Käll och ”Varulven i svensk skönlitteratur” av Mattias Fyhr. Dessutom har ett nytt förord skrivits av bokens redaktörer, Per Faxneld och Per Norström, samt en text om Ella själv, ”Ella Odstedt – liv och gärning” av Agneta Lilja. Boken är formgiven och illustrerad av Timo Ketola. Dessutom publicerades en liten bibliofilupplaga om 7 numrerade exemplar, bundna av Flodstrands bokbinderi i Göteborg. I samband med boken släpptes ett folkmusik-soundtrack där olika musiker tolkade varulven i musik. Boken belönades av Svensk bokkonst som en av 2012 års mest välproducerade svenska böcker. Idag är nyutgåvan ett samlarobjekt som antikvariskt ofta betingar ett högre pris än originalhäftet.

/ Tommy Kuusela