Ragnar Nilsson och folkets minnen

Värmlänningen Ragnar Nilsson var av en av Sveriges allra flitigaste folkminnesupptecknare. Bara i Isofs samlingar finns mer än 55 000 sidor uppteckningar som bär hans namn. Vem var Ragnar Nilsson? Och varför ägnade han så mycket tid och energi åt att intervjua äldre kvinnor och män på den svenska landsbygden? I detta blogginlägg presenteras Ragnar Nilsson och hans arbete av Fredrik Skott, chef för Isofs avdelning i Göteborg.

Ragnar Nilsson var en av Sveriges absolut flitigaste folkminnesupptecknare. Från slutet av 1920-talet till en bit in på 1950-talet reste han outtröttligt runt i Sverige och intervjuade äldre landsbygdsbor om liv och leverne i 1800-talets svenska landsbygd. En del av alla hans många uppteckningar finns samlade i böckerna Folktro och folksed på Värmlandsnäs men fram tills nyligen har merparten av samlingarna enbart varit tillgängliga för de som haft tid och möjlighet att själva besöka arkiven.

Idag finns stora delar av Ragnar Nilssons samlingar på Folke, Isofs digitala arkivtjänst – tillgängliga för var och en att läsa, ladda ned och använda. Den som vill kan också hjälpa till att skriva av Ragnars handskrivna uppteckningar för att på så sätt bidra till att tillgängliggöra samlingarna. Men vem var då denne Ragnar Nilsson och varför ägnade han större delen av sitt liv åt dokumentationen av folkets minnen?

Ragnar Nilsson och folkminnesarkiven

Ragnar Nilsson föddes den 5 februari 1893 i Bro socken, Värmland. Han gick på Säffle samrealskola, där han bland annat läste grekiska och latin. Som lovande student fortsatte han att läsa på gymnasiet i Eslöv men fick avbryta sina studier av ekonomiska skäl. Istället kom han under en period att arbeta som folkskollärare i Eskilsäter. Som ung tjänstgjorde han även som vicepastor och predikobiträde, främst i Millesviks pastorat men även på olika platser i Linköpings, Visbys, Lunds och Strängnäs stift.

På 1920-talet var han även en flitig tidningsskribent, bland annat i Seffle-Tidningen och Nya Wermlands-Tidningen men även i exempelvis Gotlands Allehanda, Provinstidningen Dalsland och Västgöta-Dals Tidning. Artiklarna bestod ibland av religiösa betraktelser men oftast var de av kulturhistorisk karaktär. Bland annat skrev han en längre serie om ”Herresäten på Värmlandsnäs” år 1925. Under några år på 1920-talet var han gift med en småskollärarinna på Värmlandsnäs och fick under äktenskapet två barn.

Folkminnesarkivet i Göteborg grundades 1919 med målsättningen att samla in och forska om folkminnen i Västsverige. Arkivets personal var regelbundet ute och höll föreläsningar om folkminnena och deras insamling. Sannolikt var det också under en föreläsning som Ragnar Nilsson för första gången träffade Hilding Celander vid Västsvenska folkminnesarkivet. Redan samma år, 1926, gjorde han sina allra första folkminnesuppteckningar.

Av arkivet definierades folkminnen då som ”allmogens genom muntlig tradition bevarade kultur i form av tro, sed och diktning”. Som upptecknare blev det följaktligen Ragnars uppgift att intervjua äldre människor på landsbygden om till exempel tron på övernaturliga väsen, folklig läkekonst, visor, ramsor, firandet av livets och årets högtider eller sagor. Men i takt med att arkivets verksamhet ändrades kom även Ragnar delvis att fokusera nya ämnen. Så började han på det tidiga 1940-talet göra uppteckningar i olika västsvenska städer och senare behandlade han ämnen som emigration, samhällsförändringar och industrialism. Men oavsett tidsperiod kom merparten av de uppteckningar Ragnar Nilsson gjorde för Göteborgsarkivets räkning att behandla landsbygdens muntliga kulturhistoria.

Även om han periodvis var telegrafföreståndare och även arbetade med sin släkts jordbruk kom Ragnar Nilsson i nära tre decennier huvudsakligen att livnära sig som kringresande upptecknare. Vart än arkivet ville skicka honom reste han. Han besökte så gott som alla socknar i Dalsland och Värmland och vid flera tillfällen gjorde han även uppteckningsresor till olika delar av Bohuslän och Västergötland. Även i Norrland gjorde han uppteckningar. Sammanlagt intervjuade Ragnar Nilsson tusentals personer men han besökte betydligt fler. Att inte alla som besöktes kunde eller var villiga att berätta något om det som efterfrågades framgår av ett brev som Ragnar skrev 1927 om sitt arbete på Värmlandsnäs:

Mången gång mötes man av kyla och får gå med oförrättat ärende. Någon undrar, vad man skall med det här skrocket att göra, en annan kanske inte vågar yppa något av religiösa skäl, en tredje «anar ugglor i mossen» och skulle inte förmås berätta för allt guld i världen, en fjärde undrar om det kan vara lönande att fara omkring så där o.s.v. Men så slutligen råkar man en gammal orädd odalman el. kvinna, och då har man nått sitt mål. Nu tar det ju kanske någon timma, innan han hinner berätta om sitt slit och släp i ungdomsdagar. Detta måste man höra med tålamod, och samma «visa» gå igen hos alla gamla. Men med en smula tålamod föres meddelaren över till andra områden, och då kan tålamodet ge valuta.

Vissa ämnen var svårare att ta upp än andra. Även om det på 1920-talet inte var särskilt vanligt med människor som faktiskt trodde på övernaturliga väsen var folktron ett känsligt ämne för många äldre på landsbygden. Om inte annat var många gamla rädda för att någon skulle få för sig att de faktiskt trodde att tomten eller något annat väsen existerade.

Under själva intervjuerna använde Ragnar ibland särskilda listor eller böcker med tematiskt sorterade frågor. Ofta utgick han från Frågebok för folkminnesinsamling som 1934 sammanställts av arkivföreståndaren Carl-Martin Bergstrand. Boken innehöll 500 frågor som med fördel skulle ställas till de intervjuade. Exempel på frågor är: «Berättas om någon, som skrivit kontrakt med djävulen?», «Vad trodde man om frimurarna?», «När ansågs harvningen böra begynnas?», «Hur betedde man sig för att få fiskelycka?» och «Beskriv majstången sådan Ni minns den från Er ungdom». Samtidigt som Ragnar till exempel fick höra på berättelser om äldre tiders julfirande gjorde han anteckningar som sedan renskrevs på särskilda blanketter och skickades in till arkivet. Som tidigare nämnts blev resultatet av arbetet åt Göteborgsarkivet över 50 000 sidor uppteckningar, varav drygt 6 500 är resultatet av arbetet i Näs härad, hans hembygd.

Periodvis arbetade Ragnar Nilsson även åt andra arkiv. Han koncentrerade sig då delvis på andra ämnesområden. Lite förenklat kan man säga att han för Göteborgsarkivets räkning dokumenterade immateriell kultur medan intervjuerna för Uppsala- och Stockholmsarkiven främst rörde materiell eller social kultur. För Uppsala landsmålsarkivs (ULMA:s) räkning besvarade han till exempel frågelistor om lövtäkt, statare, eldgörning, skörd, belysning, garvning, byorganisation och fattigvård. Bland de omkring 6 000 sidor han levererade till Uppsalaarkivet återfinns även resultatet av några norrländska stadsundersökningar. Även åt Nordiska museet besvarade han frågelistor, till exempel om kyrkbåtar, friargåvor, knuttimring, husgrunder, spånaskar och torkhus. Förutom fotografier och några föremål från Näs härad finns drygt 5 000 sidor frågelistsvar av Ragnar Nilsson i Nordiska museets samlingar. Därutöver arbetade han kortare perioder åt Skidmuseet och Värmlands museum.

I början av 1950-talet kunde Ragnar Nilsson inte längre fortsätta med uppteckningsarbetet av hälskoskäl. Efter en längre tids sjukdom avled han den 10 september 1974.

Motiv i tiden

Varför ägnade då Ragnar Nilsson så mycket tid åt att dokumentera folkminnen? Givetvis var den ekonomiska ersättningen inte oväsentlig. I början av 1930-talet fick Ragnar i regel 50 öre per sida som godkändes av arkivpersonalen. Ersättningen skulle dock även täcka resor och uppehälle. Om han främst eftersträvat ekonomisk vinning borde han alltså valt ett annat och mer lukrativt yrke. Förklaringen ligger snarare i hans brinnande intresse för kulturhistorien i kombination med samhällsomvandlingen och det tidiga 1900-talets allmänna vurm för allmogekulturen. Ragnar Nilsson var långt ifrån ensam att dokumentera folkminnen. Sammanlagt skickade mer än 2 000 personer in uppteckningar under mellankrigstiden – Ragnar var dock den i särklass mest produktiva upptecknaren.

Förleden folk i ord som folkminnen, folktro och folksed var fram till tiden efter andra världskriget mer eller mindre synonymt med äldre tiders landsbygdskultur. Allmogekulturen betraktades som oförstörd och genuin men också som något utdöende. Tankarna delades av en stor del av Sveriges befolkning – detta oavsett politisk tillhörighet. Av brev till arkivet framgår att även Ragnar menade att möjligheten att dokumentera allmogekulturen snart skulle vara förbi:

Med varje år som går tillända försvinna horder av folkminnesskatter, som aldrig mer skola bliva tillgängliga för forskningen. I de flesta socknar är det blott ett ytterst fåtal åldringar kvar, som bära med sig bygdens tradition.

Industrialismen och föraktet för allt gammalt och fäderneärvt höll på att alldeles avskära bandet mellan det som var och det som arbetat sig fram till att intaga högsätet i en ny tid. Man var nära att glömma folk och tider som gått, för allt nytt, modernt och febrilt.

Betoningen av allmogekulturen som något utdöende medförde tanken på att insamlingen var ett engångsarbete och samtidigt ett räddningsprojekt. Känslan av att vara ute i elfte timmen gjorde att arkivet, precis som länsmuseerna och hembygdsrörelsen, koncentrerade sig på insamlingen. Detta är också förklaringen till att det i stort sett enbart var äldre människor som intervjuades – det var de gamla som antogs vara de främsta bärarna av ”folkminnena”.

På det personliga planet inspirerades Ragnar av sin mormor Eva Johanssons (född i Bro socken år 1845) berättelser. I sin barndom hade han trott på hennes berättelser om väsen och magi, men senare kom de istället att inspirera honom till att börja fråga andra om äldre traditioner och skriva ned deras historier. Några av Ragnars riktigt tidiga uppteckningar om troll, tomtar, spöken och skogsrån är också gjorda efter hans mormors berättelser. Nedanstående berättelse är ett exempel:

Min morfar skulle fara till julottan, och då han skulle till att spänna för hästen, så kom där en liten gubbe och bad att han skulle få åka med till julottan. «Det ska du få», sa morfar, «men om alle ska rymmes, sa får jag ta den stora dyngryssen». Han hade många barn, och alla som var så pass stora, att de kunde tas ut, så skulle de med vid det tillfället. Den lille gubben kom med och hästen sprang i vildaste galoppen, till dess att han kom till Bäck – nära By kyrka – där bad tomten att få stiga av. Se det fanns tomtar där också, och han skulle väl träffa de sina där. När ottan var slut, så for man hem. Och vid Bäck passade tomten på och fick åka med hem. Hästen sprang då med samma iver som förut, då tomten satt på och åkte, och Petter kom först av alla hem från julottan i den byn. Och han prisade tomten, ty man hade för sig, att den som kom först hem från kyrkan den morgonen, han skulle först få skära rågen följande år.

Folktro och folksed på Värmlandsnäs

Den ovanstående berättelsen återfinns även i verket Folktro och folksed på Värmlandsnäs. De tre böckerna på sammanlagt 700 sidor består av ett urval av Ragnar Nilssons uppteckningar och utkom 1952, 1955 och 1962. Urvalet och redigeringen av uppteckningarna gjordes av Carl-Martin Bergstrand, då föreståndare för Västsvenska folkminnesarkivet. Den första boken handlar bland annat folklig läkekonst, kloka, trolldom, jakt och fiske. Den andra delen rör livets och årets högtider och den sista innehåller huvudsakligen sägner om övernaturliga väsen, visor, lekar, gåtor, rim och ramsor. Böckerna var ett sätt för det folkminnesarkivet att hedra sin allra flitigaste upptecknare. Under Ragnar Nilssons livstid uppmärksammades hans arbete även på andra sätt, bland annat fick han Vitterhetsakademiens jetong och Värmländska sällskapets i Stockholms guldplakett för fruktbärande hembygdsforskning.

Folke och Ragnar

Ragnar Nilssons insats för att dokumentera det immateriella kulturarvet kan inte överskattas. Är man intresserad av 1800-talets folkliga kultur utgör hans många uppteckningar ovärderliga källor. Merparten av uppteckningar går idag att ta del av på Isofs digitala arkivtjänst Folke. Där pågår också arbetet med att skriva av hans många handskrivna (och i många fall inte alldeles lättlästa) uppteckningar för att på så sätt både öka sökbarheten och tillgängliggöra materialet för fler. Vill du hjälpa till att skriva av material eller har du information om någon av personerna som Ragnar intervjuats? Gå gärna med i vår Facebook-grupp Använda folke.isof.se Länk till annan webbplats.

/Fredrik Skott