Uppteckningar

I Isofs samlingar finns hundratusentals sidor folkminnesuppteckningar från hela Sverige. Uppteckningar är en samlingsbenämning för många olika sorters material.

Flertalet uppteckningar består av sammanfattningar av intervjuer, gjorda med ledning av frågelistor eller mer övergripande frågeböcker, till exempel Carl-Martin Bergstrands Frågebok för folkminnesinsamling (1934). I andra fall kan uppteckningarna bestå av nedtecknade visor och ramsor eller anteckningar gjorda efter sådant som insamlarna hört i sin vardag.

Det är framförallt Isofs äldre folkminnesmaterial, fram till 1960-talet, som består av uppteckningar. Arkiven hade, särskilt i början av sin verksamhet, knutit till sig upptecknare som arbetade med att systematiskt samla in folkminnen på olika platser runt om i landet. De hade med sig anteckningsböcker, där intervjuer och andra noteringar återgavs. Innan materialet lämnades in överfördes det ofta till arkivens blanketter. Uppteckningar kan också innehålla fotografier och teckningar som illustrerar texten.

Några upptecknare

Lisa Johansson

En av flera personer som samlat in material till Isof är författaren, textilkonstnärinnan och folkminnesupptecknaren Lisa Johansson (1894–1982) som intresserade sig för nybyggares och även samers kultur med primärt fokus på Vilhelmina i Lappland. Johansson var meddelare åt både Nordiska museet och ULMA, dåvarande arkivet Uppsala. I Uppsala finns hundratalet uppteckningar där Lisa Johansson berättar om allt från nybyggarliv till äldre tiders växtfärgning.

Ragnar Nilsson

Ragnar Nilsson (1893–1974) var en av Sveriges allra flitigaste folkminnesupptecknare. I samlingarna i Göteborg finns över 50 000 handskrivna sidor folkminnesuppteckningar som bär hans namn. Därutöver skickade han in över 11 000 sidor till andra svenska folkminnesarkiv.

Ragnar Nilsson föddes i Bro socken, Värmland. Han inledde sin karriär som folkminnesupptecknare 1926 med att göra uppteckningar efter äldre människor på Värmlandsnäs. Fram till 1950-talet reste han sedan årligen runt i Västsverige och intervjuade sammanlagt tiotusentals äldre män och kvinnor på landsbygden.

Tillsammans med Carl-Martin Bergstrand, arkivchef för Västsvenska folkminnesarkivet (nuvarande arkivet i Göteborg), sammanställde han på 1950- och 1960-talet delar av sina uppteckningar från Värmlandsnäs i trebandsverket Folktro och folksed på Värmlandsnäs.

Ella Odstedt

En annan känd insamlare är Ella Odstedt (1892−1967). Hon föddes i Ångermanland som kom att bli ett av de landskap där hon också gjorde flest uppteckningar. Hon anställdes ursprungligen som folkminnesupptecknare på Nordiska museet men arbetade åren 1927 till 1967 vid dåvarande Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Trots att hon bara gått i 6-årig folkskola blev hon utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet. I Uppsalaarkivets samlingar finns i dag närmare 1000 uppteckningar som Ella Odstedt samlat in.

Helmer Olsson

Den som arbetar med västsvenska folkminnesuppteckningar stöter förr eller senare på Helmer Olssons karaktäristiska, noggranna men inte helt lättlästa handstil. Sammanlagt finns mer än 9 000 sidor av hans uppteckningar i arkivets samlingar, de allra flesta från Bohuslän, Halland och Västergötland.

Helmer Olsson föddes 1903 i västgötska Stora Lundby, i ett lantbrukarhem. På 1920-talet studerade han bland annat Nordiska språk och det nya ämnet Nordisk och jämförande folkminnesforskning på Göteborgs högskola. Samtidigt arbetade han som upptecknare, först 1927–1929 som stipendiat på Orust och Tjörn och senare också i sin egen hembygd. Till skillnad från många andra stipendiater fortsatte Helmer Olsson insamlingsarbetet långt efter sin examen; han blev fil. kand. 1929 och fil. mag. 1931. Till och med som läroverksadjunkt i Borås gjorde han uppteckningar. Två ämnen tycks särskilt ha intresserat honom: märkesdagar och gåtor. Dessutom var Helmer Olsson en flitig skribent. I tidskriften Folkminnen och folktankar finner man ett tiotal artiklar som bär hans namn. Hans två böcker gavs ut postumt: Folkgåtor från Bohuslän (1944) och Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet (1945). Han avled tragiskt under en uppteckningsresa 1943.

Helmer Olssons var en högt uppskattad upptecknare. I en minnesruna konstaterade arkivets föreståndare att hans uppteckningar var av allra högsta kvalité – ingen bland arkivets medarbetare har bättre än han förstått att få de gamla ute i bygderna att berätta sina minnen och mera troget återge deras egna ord och uttryckssätt.