Målvakt med diakriter
Skriv ut diakriter när de finns – livet blir faktiskt lite roligare då! Det föreslår namnforskaren Märit Frändén (vars namn utan diakriter skulle skrivas Marit Franden) apropå stavningen av namnet på en fotbollsmålvakt.
Zećira Mušović, här fotograferad under en fotbollsmatch 2018, får ofta sitt namn stavat utan diakritiska tecken: Zecira Musovic. Foto: EL Loko (CC BY).
Inför årets fotbolls-VM var målvaktsfrågan öppen. Efter många år som förstamålvakt hade Hedvig Lindahl tagit ett steg tillbaka, och inte ens förbundskaptenen var helt säker på vem som skulle ta över. Men efter åttondelsfinalen mot USA hade Sverige fått en ny förstamålvakt: hon gjorde en makalös match och blev över en natt namnet på allas läppar. Frågan var bara hur det där namnet skulle skrivas …
Bokstäver med krumelurer
För att ta historien från början: Zećira Mušović, målvakt i det svenska fotbollslandslaget, föddes i Falun och växte upp i Helsingborg. Hennes föräldrar har, som man kan gissa, rötterna på Balkan. I det bosniska alfabetet finns en hel del bokstäver som saknas i det svenska, däribland de š och ć som ingår i Zećira Mušović. Det finns flera andra alfabeten som också har sina specialtecken, exempelvis använder man ju ñ i spanskan, ç i franskan och ü i tyskan. De här små krumelurerna man fogar till bokstäverna brukar kallas diakriter eller diakritiska tecken. Inte minst många språk i Östeuropa är rika på diakriter. När man inte vet vad de här små strecken och prickarna betyder, är det lätt att tänka att de säkert inte är så viktiga – men även det svenska alfabetets å, ä och ö är faktiskt bokstäver med diakriter, och alla som heter Jönsson håller nog med om att de där prickarna definitivt har betydelse. På skrivmaskinstiden kunde det vara svårt att få till specialtecken, men på en dator är det faktiskt inte svårt alls – infoga-menyn innehåller det mesta man kan önska.
Personnamn förändras
En av de roliga sakerna med personnamn är att de flyttar på sig när de människor som bär dem flyttar på sig. Flyttar man till ett nytt land, ska ens namn användas i det nya landet. Det blir en parallell till importord, som kan få ett försvenskat uttal trots en bibehållen stavning (som juice) och som ibland också får med sig ett specialtecken av något slag (som müsli). När en människa med ett namn från ett annat språk flyttar till Sverige, får namnet ofta försvenskat uttal, och eventuella diakriter i namnet försvinner gärna. Det finns tusen och en praktiska förklaringar: det är krångligt att skriva, det går inte att registrera, det är jobbigt att hela tiden behöva förklara, det är heller ingen mening att förklara för alla bara gör fel ändå. Namnen påverkas, på ont och gott, av att användas i ett annat språkligt sammanhang. Det här är en spännande process, och vi befinner oss mitt i den. Vissa namnbärare uppfattar namnets originalform som den självklara, medan andra i stället föredrar en svenskanpassad namnform – det finns inget rätt eller fel i detta, det är många omständigheter som påverkar vad var och en tycker och tänker.
Att få äga beslutet
Så hur ska man då göra med namnen, om det inte finns något generellt rätt och fel? En klok vän till mig påpekade att det vore rimligt att som namnbärare få frågan – att själv få äga beslutet hur ens namn ska uttalas och skrivas. För även om det inte finns något rätt och fel på samhällsnivå, så kan de mycket väl finnas det på individnivå. Personnamn är tätt knutna till den personliga identiteten, och jag törs påstå att de flesta uppskattar att få sitt namn skrivet och uttalat på det sätt man själv uppfattar som det riktiga.
Nu kanske det inte är en bra idé att Sveriges alla sportjournalister samtidigt ringer upp Zećira Mušović och frågar hur hon vill att man ska skriva hennes namn, men hon har egen hemsida och är aktiv på flera sociala medier, så det är bara att kolla! Eftersom hon överallt presenterar hon sig som ”Zećira Mušović”, får man anta att det också är så hon helst vill se sitt namn skrivet.
Namnet i tidningarna
Dagen efter USA-matchen, när varenda svensk nyhetskanal ville hylla den nya målvaktsstjärnan, tittade jag nyfiket på några svenska tidningssajter för att se hur de hade skrivit hennes namn. Formen ”Zecira Musovic”, helt utan diakritiska tecken, dominerade starkt: sju av åtta undersökta dagstidningar skrev hennes namn så. Men, o fröjd, den åttonde tidningen, Aftonbladet, skrev faktiskt ”Zećira Mušović”, med alla diakriter på rätt ställe – hurra! Konsekvent är det dock inte, för det är bara i vissa av Aftonbladets artiklar diakriterna finns med – i de flesta heter hon bara Zecira Musovic.
Att skriva en annan människas namn rätt är ett enkelt sätt att visa respekt. Kan vi visa respekt för en påse flingor genom att skriva müsli korrekt, borde vi också kunna visa våra medmänniskor samma respekt. Bli diakrit-kramare du också! Skriv ut diakriter när de finns – livet blir faktiskt lite roligare då!
/Märit Frändén
(inte Marit Franden)
