Namn i exil

Namnet är för många av oss det yttersta tecknet på synlighet, och i exil kan det vara en av de få återstående länkarna till hemlandet och allt det välbekanta man tvingats lämna bakom sig.

Hur man sedan hanterar sitt namnskick i ett helt nytt språkligt och ibland kulturellt sammanhang varierar, både i dag och historiskt. Ibland beror det helt enkelt på vem man är. Ibland beror det på var man kommer ifrån.

Status kopplad till språk och namn

Olika språk och därmed också olika namntraditioner uppfattas på olika sätt i Sverige. Man kan argumentera för att vissa europeiska språk (som talas i länder vi gärna besöker och upplever samhörighet med) är kopplade till högre status. De förekommer ofta i kommersiella sammanhang eftersom de av vana kopplas till värden vi lärt oss uppskatta och därför kan sägas ha ett ekonomiskt värde. Ett exempel är italienska som ofta ger positiva konnotationer i kulinariska sammanhang, medan franska traditionellt har kopplats till skönhetsprodukter.

Enligt en studie från år 2006 som studerar inkomstutvecklingen för utrikes födda personer som bytt sina ”utländskt klingande” efternamn till mer svenskklingande sådana, visar det sig att efternamnsbyten var vanligast bland personer födda i Afrika och Asien. Efter namnbytet har personerna genomgått en mer positiv inkomstutveckling än den icke-namnbytande kontrollgruppen. Enligt studien var det särskilt vanligt att överge namnet Mohammed.

Exempel på namnstrategier

Språkliga landskap och Nya svenskars namn är två projekt som handlar om språkens roll i sociala processer. I projekten har forskarna bland annat intervjuat människor som flyttat till Sverige om hur namn och namnskick påverkas i ett nytt land.

Individer gör olika val, men på gruppnivå kan man ändå se tendenser som är kopplade till var man kommer ifrån, i vilket politiskt rum migrationen skedde och hur länge man levt i det nya landet. Exemplen nedan är hämtade från intervjuer med sverigefinnar och svensksomalier som i dag bor i Göteborg. Intervjuerna visar att olika gruppers strategier delvis skiljer sig åt.

Om finska namn i Sverige

Under 1950–70-talen flyttade många personer från Finland till Göteborg, främst för att arbeta inom industrin. Banden mellan Sverige och Finland har funnits längre än så, och de båda ländernas namnförråd har flätats samman så mycket att de delvis är gemensamma. En del namn innehåller dock markerade drag (finska markörer) som gör att de av majoritetsbefolkningen uppfattas som finskklingande. Exempel på sådana drag kan vara dubbeltecknad vokal eller dubbeltecknat k.

Flera av de intervjuade sverigefinska göteborgarna uttrycker att det är viktigt att genom namnval undvika utsatthet och diskriminering. Vidare tycker många det är viktigt att namnet ”tillhör både det finska och svenska språket”. Sverigefinska föräldrar som själva bär ett markerat finskt namn uttrycker ofta att de strävat efter att ge sina barn ett namn som inte är svårt att uttala och stava eller ”verkar främmande”. En av de intervjuade berättar om hur han som yngre övervägde att byta bort sitt finskklingande efternamn eftersom han inte ville bli förknippad med det finska. En av de äldre sverigefinska informanterna bytte namn helt när hon flyttade till Sverige år 1970. Hon bytte bort ett markerat finskt namn och antog ett svenskklingande. Hon är nöjd över det, och upplever att det har underlättat livet i Sverige för henne. Hennes barn (som föddes i Finland) har finska namn, men ingen av barnbarnen har det. En annan kvinna berättar hur hon som nyexaminerad sköterska fick rådet av kollegor att byta bort sitt finskklingande namn när hon skulle börja arbeta inom vården. Hon lydde rådet och försvenskade sitt andra förnamn som hon tog som tilltalsnamn. Detta lämnade en stor sorg hos henne.

Bland de äldre som intervjuats syns ett tydligt mönster. Barnbarnen bär i princip alltid ett tilltalsnamn som är omarkerat och kan passera som svenskt. En del har ett andra förnamn med finska markörer, som en nostalgisk påminnelse om en äldre släkting och namnet fungerar som en symbolisk länk mot familjens ursprungsland. I princip alla de intervjuade sverigefinnarna är måna om att namnen ska fungera väl i Sverige, och man är mån om att inte sticka ut. Värt att notera är också att den sverigefinska gruppen i Göteborg idag i hög utsträckning har lämnat sitt språk bakom sig och kommit att ingå i svenskheten.

Om somaliska namn i Sverige

Intervjuerna med de svensksomaliska göteborgarna antyder att man resonerar i motsatt riktning. Med viss förenkling kan man säga att huvuddelen av det somaliska namnförrådet består av inhemskt somaliska namn, direkt bildade till somaliska ord, och inlånade arabiska namn. Inom den somaliska namngemenskapen används inte fasta släktnamn (efternamn). Efter tilltalsnamnet läggs faderns namn, sedan farfaderns, därefter farfarsfars namn och så vidare. Det innebär i praktiken att namnen ändras för varje generation. Läs mer om somaliskt namnskick på sidan Somaliska namn i Sverige.

Vad händer med det somaliska namnskicket i Göteborg i dag? De flesta av de intervjuade tror inte det kommer att förändras nämnvärt. En hänvisar till att namnskicket bland somalier i Storbritannien har varit stabilt över tid. Alla intervjuade säger att de vill ge sina barn ett somaliskt namn (eller arabiskt namn som används i Somalia). Att ge sitt barn ett namn som inte är brukligt i Somalia är helt otänkbart. Man anpassar sig inte till det svenska namnskicket.

När det gäller namnskicket spelar det ingen roll om man bor i Sverige eller Somalia. Det är den somaliska kulturen och positioneringen som muslim som är viktig, inte vilket land man råkar bo i, menar de intervjuade. ”Jag kommer aldrig att ge mina barn namn som inte tillhör min kultur, för jag vill inte förlora min kultur. Namnet måste vara typiskt somaliskt – generationer vill ärva vår kultur” förklarar en kvinna. En annan tycker visserligen inte det är viktigt med religiösa namn, men skulle aldrig ge sitt barn ett kristet namn. ”Aldrig ett namn som är kopplat till en annan religion!” säger hon. Däremot anpassar hon (uttalsmässigt) sitt namn till vem hon pratar med. En annan informant säger: ”Vi vill inte förlora våra namn och vår identitet, vi gillar vår kultur och vi vill vara somalier hela tiden”. Flera av de intervjuade menar att de ändå inte kommer att bli betraktade som svenskar. Håller de inte fast vid språk och namnskick har de ingenting kvar. ”Vem skulle jag vara då?” undrar en av de intervjuade.

Så här resonerar alltså de intervjuade svensksomalierna trots att ett muslimskt eller utomeuropeiskt namn är ett uppenbart hinder i Sverige. Såsom påpekats av teoretikern Sara Ahmed:

Namnet ’Ahmed’, ett muslimskt namn, gör att saker går långsammare. Det blockerar min passage. Ahmed 2011:143

Mer om somaliskt namnskick

Det somaliska namnskicket skiljer sig från det traditionellt svenska. Vad händer med namnet när man flyttar från Somalia till Sverige? Det kan du läsa mer om på sidan Somaliska namn i Sverige.

Lästips

Märit Frändén (2020): Se tavallinen Niemi. Finskspråkiga efternamn i Sverige Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. I: Där Östersjön är Västersjön. Seal, kus Läänemeri on Idameri. Festskrift till Virve och Raimo Raag. Pühendusteos Virve ja Raimo Raagile. Red.: Rogier Blokland & Riitta-Liisa Valijärvi. Uppsala: Institutionen för moderna språk.

Märit Frändén (2017): »Det är ju så vi alltid har uttalat det». Om ursprungliga Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.och försvenskade uttal av några invandrade efternamnLänk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.. I: SAS 34. S. 123–147.

Maria Löfdahl, Sofia Tingsell och Lena Wenner (2017): Möten, motstånd och gränser – flerspråkiga namnstrategier. I: Svenskans beskrivning 35Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.. Red. av Emma Sköldberg et al. Göteborg. S. 189–200.

Maria Löfdahl och Lena Wenner (2018): »Att säga sitt namn är att berätta sin släkts historia». Somaliska namn i svenskspråkig kontextPdf, 196.1 kB. Länk till annan webbplats.. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2018.

Maria Löfdahl och Lena Wenner (2018): Mellan tal- och skriftsystem. Om personnamn i en migrationssituation. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red. av Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala. (Namn och samhälle 30.) S. 101‒105.

Morgan Nilsson (2016): Lite om somaliskanLänk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.. Göteborg.

Raija Sandström (1991): Om försvenskningen av efternamnen i Pajalatrakten på 1900-talet och dess orsaker. I: Fenno-ugrica Suecana. Tidskrift för finsk-ugrisk forskning i Sverige 10. S. 107–156.

Raija Sandström (1985): Individuella variationer vid anteckningen av finska och icke-finska tillnamn i 1800-talets kyrkböcker från Nedertorneå. I: Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. Handlingar från NORNA:s tionde symposium i Umeå 3–5 maj 1983. Red.: Sigurd Fries & Roland Otterbjörk. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 29.) S. 145–152.