Hårfagre, Blåtand och Tveskägg – om kungars kroppsliga binamn
För snart 150 år sedan firade Norge 1000-årsjubileum, räknat efter året 872 då Harald Hårfagre påståtts ha enat landet och bestigit tronen. Namnet Hårfagre syftar på kungens utseende, och kroppsliga binamn som syftar på håret, ansiktet eller huvudet är inte ovanliga i de medeltida källorna.
Den vikingatida, norske kungen Harald Hårfagre (till höger) tillsammans med sin far Halvdan Svarte (till vänster), avbildade i isländska Flateyjarbók från slutet av 1300-talet. Bägge lär ha binamn som syftar på håret.
Kungligt utseende
Binamn som syftar på en persons utseende dyker upp på flera ställen i de forntida källorna och vi känner till ganska många namnbärare. De verkar ha brukats brett i samhället och exempel finns att hämta även från det sociala toppskiktet. Bland de mest välkända är nog de vikingatida kungabinamnen Hårfagre, Blåtand och Tveskägg.
Harald Hårfagre och Halvdan Svarte
Harald Hårfagre föddes i Norge omkring år 850 och blev enligt legenden den förste att ena landet under en konung. En förklaring till binamnet ges bland annat i Snorre Sturlasons Heimskringla: Harald ville i sin ungdom gifta sig med konungadottern Gyda, men hon ansåg honom inte mäktig nog och skulle inte gå med på giftermålet förrän han var kung över hela Norge. Harald lovade att uppnå just detta och tillade dessutom att han inte skulle klippa eller kamma sitt hår förrän det var avklarat. I samband med detta fick Harald först binamnet Lúfa ’tjockt, mattat hår’. När han tio år senare var kung över det enade Norge kunde han äntligen klippa sitt hår, och fick som resultat sitt binamn Hárfagri ’hårfagre, den med vackert hår’. Haralds far Halvdan bar binamnet Svarti ’den svarte’ vilket enligt Heimskringla även det syftar på håret, i detta fall på den mörka hårfärgen.
Harald Blåtand och Sven Tveskägg
Harald Blåtand var kung av Danmark under 900-talets senare hälft och enligt egen utsaga den som först kristnade landet. Hans binamn förekommer tidigast som blatan i Roskildekrönikan från mitten av 1100-talet, motsvarande ordet *blátǫnn ’blåsvart tand’ eller ’svart tand’ och tolkas oftast som att kungen haft just en mörkt missfärgad tand. Harald Blåtands son Sven blev även han kung av Danmark, känd i de isländska källorna under binamnet Tjúguskegg. Förleden är samma ord som svenskans tjuga ’högaffel’ (jämför Forkbeard, den engelska formen av binamnet) men på svenska och danska återges det oftast som Tveskägg, ’tudelat skägg’. Bägge versionerna åsyftar uppenbarligen samma sak, nämligen ansiktsbehåringens delade eller gaffelliknande form.
Håkan Röde och Ragnvald Knaphövde
Mindre välkända är nog binamnen burna av de svenska kungligheterna Håkan Röde och Ragnvald Knaphövde. Håkan Röde lär ha varit kung i Sverige under den senare hälften av 1000-talet och binamnet syftar antagligen – likt den upptäcktsresande vikingen Erik Röde – på hårets färg. Ragnvald Knaphövde blev vald till kung i Uppsala någon gång under början av 1100-talet men blev nästan genast ihjälslagen av västgötarna. Binamnet Knaphövde kan tolkas som ’den knapphövdade’ och syftar då kanske på ett klotrunt huvud eller på hans dåraktighet.
Binamn om huvudet särskilt vanliga
Gemensamt för dessa kungliga binamn är att de alla syftar på en del av namnbärarens hår eller ansikte, delar av huvudet. Andra delar av kroppen förekommer förstås också bland kungliga binamn (till exempel Haakon Herdebrei ’bredaxlad’ och Inge Krókhryggr ’krokrygg’) men just huvudet verkar ha varit en särskilt populär kroppsdel att bilda binamn efter, och inte bara för vikingatida kungar. I arkiven för Sveriges medeltida personnamn hos Isof i Uppsala finns många kroppsdelsrelaterade binamn, och de flesta av dessa verkar syfta på någon del av namnbärarens huvud. Namn som Skægge ’han med skägget’, Mund ’mun’, Hvithar ’vitt hår, vithårig’ och Hovudh ’huvud’ förekommer alla flera gånger i de medeltida källorna. Bland de allra vanligaste var binamnet Skalle, antagligen oftast i betydelsen ’skallig’ (jämför karaktären Skalle-Per i Astrid Lindgrens böcker om Ronja Rövardotter). Möjligtvis beror huvudets särställning bland kroppsbinamnen på att det är en väldigt visuellt framstående del av en person och att ansiktet och håret har en så stor roll för hur vi uppfattar människors utseende. Om namngivningsgrunden dessutom var vanligt förekommande kan det bidra ytterligare till ett binamns förekomst. Det skulle kunna förklara varför binamnet Skalle var så populärt – antagligen var hårförlust bland män lika vanligt då som nu.
/Birger Mård
Sveriges medeltida personnamn
Projektet Sveriges medeltida personnamn sammanställer alla personnamn som har bevarats i skriftliga källor från det medeltida Sverige. Materialet omfattar både förnamn och binamn.
Inom projektet publiceras ordboken Sveriges medeltida personnamn, som går att läsa gratis som pdf eller beställa i tryckt version. Utgivningen sker häftesvis.
Förnamnen finns också samlade i ett digitalt register: Sveriges medeltida personnamn – förnamnsregister Abbe–Øxvidh.
Lästips om binamn
Eva Brylla: Anna Mædh inga hænder, Karl Dængenæf och Ingridh Thiuvafinger. Några exempel på medeltida binamn. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999.
Eva Brylla (2013): 14. Binamn. I: Namn och namnforskning. Ett levande läromedel om ortnamn, personnamn och andra namn
Länk till annan webbplats.. Red. av Staffan Nyström m. fl. Sid 188–193.
E. H. Lind: Norsk-isländska personbinamn från medeltiden samlade ock utgivna med förklaringar. 1920–21. Uppsala.
Birger Mård (2020): Fornsvenska kroppsdelsrelaterade binamn. En kvantitativ undersökning. Länk till annan webbplats. Institutionen för nordiska språk, Uppsala.
Lennart Ryman (2010): Brattingsborgh och Frøghdenborgh – och några andra tillnamn i Stockholms medeltida stadsböcker. Länk till annan webbplats. I: Studia Anthroponymica Scandinavica 28.
Agneta Sundström (2015): Binamn i Arboga stads tänkebok. Länk till annan webbplats. Uppsala. (Namn och samhälle 25.)