Folkloristiska klassiker 3: Nordisk jul, del 1 och 2

I en serie blogginlägg botaniserar forskningsarkivarie Tommy Kuusela och avdelningschef Fredrik Skott, båda själva hängivna boksamlare, bland floran av mer eller mindre kända böcker av svenska folklorister och folkminnessamlare. Det här är tredje delen i denna serie och den utvalda boken är Hilding Celanders Nordisk jul (1928).

Under jultider är det vanligt att jag blir intervjuad eller håller föreläsningar om äldre tiders julfirande i Sverige. Det faller sig naturligt, eftersom våra folkminnesarkiv innehåller tusentals och åter tusentals med sidor av uppteckningar om seder, folkdiktning och bruk som hör julen till. Genom att studera folkminnesmaterialet får vi en ganska god kännedom om hur julen har firats i bondesamhället och om vilka föreställningar som var i omlopp under den här tiden på året.

En vanlig fråga är vilka böcker som är att rekommendera för den som vill ta del av detta folkliga julfirande i äldre tid. Den första boken som jag brukar rekommendera är Hilding Celanders Nordisk jul som publicerades 1928. Boken, som består av 365 tätskrivna sidor, bygger i sin tur på närmare tio års forskning om julen. Redan tidigare hade han skrivit artiklar om olika delar av allmogens julfirande, vilka kan ses som förstudier till det mer omfattande arbetet. Tanken var att boken skulle ges ut i två delar, därav dess fullständiga titel Nordisk jul 1: Julen i gammaldags bondesed. Här hade Celander en förebild i den danske folkloristen Henning Frederik Feilbergs stora studie om jultraditioner från 1904 som bestod av två band (Jul 1: allesjælestiden, hedensk, kristen julefest; Jul 2: julemørkets löndom, juletro, juleskik).

Även om tanken var att det skulle bli två delar publicerades aldrig någon del två. Den har mer eller mindre varit helt okänd fram tills idag. Men det finns ett förarbete! I vårt arkiv i Uppsala finns ett utkast till andra delen i manuskriptform. Det rör sig om noter och hänvisningar till använd litteratur. Den har arkivförteckning ULMA 15538a. En potentiell del 15538b har jag ännu inte lyckats spåra upp, om en sådan påträffas i våra samlingar kommer även den att bifogas till denna text. Med den här bloggtexten publiceras nu för första gången förarbetet till andra delen av Nordisk jul. Det bör naturligtvis ses som ett arbetsmanus, ett ofullständigt utkast, men där noterna kan vara av intresse för den som, likt jag själv, läst Celanders bok med stor glädje.

Vem var Hilding Celander?

Hilding Celander föddes i Västmanland, i Arboga år 1876. År 1894 flyttade han till och skrevs in som student vid Uppsala universitet och hans huvudämne blev nordiska språk under ledning av professor Adolf Noreen. Med framgång försvarade han sin avhandling Om övergången av ð>d i fornisländskan och fornnorskan år 1904 och blev året därpå docent i Nordiska språk. Under den här tiden var det vanligt att forskare intresserade sig brett för det förflutna och att olika kulturhistoriska frågor dryftades på seminarierna. Celander knöt här viktiga kontakter, särskilt vid professor Noreens seminarier. Här varvades språkforskning med ett intresse för politik och kulturhistoriska studier i allt från religionshistoria, arkeologi, historia till folklivsforskning. Bland hans personliga vänner från seminariet återfinns personer som skulle bli viktiga för den framväxande folkminnesforskningen. En sådan var Herman Geijer, som var en av initiativtagarna till Undersökningen av svenska landsmål, något som 1914 blev Uppsala landsmålsarkiv (ULMA), idag Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. 1910 lämnade Celander Uppsala för ett lektorat i Göteborg. Här knöt han snabbt kontakter med många viktiga forskare och var med i bildandet av Västsvenska folkminnesföreningen (1919) och var en drivande kraft bakom Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (1926). Samlingarna hos dessa skulle tillsammans utgöra grunden för Västsvenska folkminnesarkivet, det som sedermera blev grunden för institutets arkiv i Göteborg (Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg). Celander var en enorm tillgång och kraft för insamlingen av folkminnen och för forskning om ämnet. Han var själv en produktiv forskare som skrev många spännande och tänkvärda artiklar med en filologisk, och för sin tid folkloristisk och metodisk skärpa. Mer om hans liv och gärning går att läsa i Fredrik Skotts artikel Hilding Celander (1876–1965) som ingår i Svenska etnologer och folklorister (den kan laddas ned här: https://kgaa.bokorder.se/sv-se/article/3048/svenska-etnologer-och-folklorister Länk till annan webbplats. ).

Nordisk jul

Julen liknar snarare de gamla vävnadsrester, som har hittats i en norsk båtgrav från vikingatiden, som en enda degig, hopfiltad massa. Det har krävt mycket tålig möda att här återställa något, som kan ge en svag föreställning om vävens ursprungliga utseende

(Celander, Nordisk jul, s. 6).

I sitt arbete om äldre tiders jultraditioner vill Celander låta ”julens gammaldags folktro och folksed tala för sig själv” (s. 7) och han ville att hans arbete skulle nå ut till den stora allmänheten, inte bara till forskare. Den jul som här skildras håller sig till firandet för allmogekulturen under andra hälften av 1800-talet. Han menade att detta var den ”gamla traditionsbestämda allmogekulturens yttersta tid” (s. 7). Med detta menade han att det var en tid av traditionsupplösning där gamla seder och bruk var på väg att ersättas eller förändras. Det var en för sin tid vanlig uppfattning, att insamlandet av traditioner och berättelser var ett räddningsarbete där klockan ständigt klämtade och samhällsförändringar hotade att radera de sista resterna av en djupt rotad folkkultur.

Celanders bok är uppdelad i ett antal kapitel som består av huvudsakliga övergripande ämnen, vardera med ett antal underrubriker. Dessa ämnen är: 1) Förberedelser till julen, 2) Lucia, 3) Strax före jul, 4) Julaftonsdagen, 5) I bondens stuga om julafton, 6) Julbordet och julhögarna, 7) Julaftons festmåltid, 8) Julvakan och julnatten, 9) Julaftonens kristna och kristnade folktro, 10) Juldagen, 11) Annandagens morgon. Staffans skede, 12) Julgillen och julgästning, 13) Leka jul, 14) Nyårshelg och nyårsvarsel, 15) Trettondagshelgen och julens avslutning, samt en inledningstext och ett slutord.

Titeln på boken hör samman med tanken om att äldre företeelser vittnar om gemensamma kulturella drag som är äldre än de moderna landsgränserna. Trots detta visar det sig att Celander, i fråga om traditionsuppteckningar, primärt utgått från ett begränsat område – till de västsvenska landskapen och till Småland. Han motiverar detta med att han är mest bekant med folkseden i dessa områden. Han menar också på att detta är en ”central plats inom utbredningsområdet för nordisk kultur, och förbindelselinjer åt olika håll, vilket gör dess folksed på många sätt särskilt representativ” (s. 9) Det senare vittnar om Celanders eget intresse av insamlandet av folkminnen från dessa orter och kan i viss mån ses som ett ställningstagande motiverat av hans eget engagemang. Andra forskare hade lika väl kunnat utgå från exempelvis Mälarlandskapen, Skåne eller Östergötland som ”centralområden”, beroende av forskarens teoretiska ställningstaganden gällande kultur och dess spridningsmönster. Oavsett vad finner vi i Celanders bok olika exempel från hela landet och från våra grannländer, vanligen hämtade från tryckt litteratur.

Något Celander skriver i sin inledning är att han vill undvika att de vetenskapliga teorierna gör våld på materialet, bland annat i fråga om urval och återgivande. Han menar att de olika sederna presenteras i sitt ”faktiska och traditionella sammanhang” (s. 10) Han liknar alla enskildheter som framträder med att gå i ett museum. Mångfalden och alla enskildheter i julfirandet vävs in i större sammanhang. De stora teorierna skulle alltså presenteras i del II; även om Celander själv knappast var befriad från att vara inspirerad av samtida teoretiska tankegångar i del I. Här kan exempelvis hans fascination för den tyske forskaren Wilhelm Mannhardts teori om grödan och vegetationsandar tas upp. Dessa teorier hade redan tidigare lanserats av Mannhardts följare i Sverige, där stora namn som folkminnesforskaren Nils Edvard Hammarstedt vid Nordiska museet eller religionshistorikern Martin P:n Nilsson vid Lunds universitet kan tjäna som exempel. Denna teoribildning utgick från att julen var en slags uråldrig årsfest för årsväxten och den finns ständigt i bakgrunden i Celanders arbete.

Boken är det mest omfattande och grundligaste arbete som skrivits på svenska om allmogens julfirande i äldre tid. I boken finns även 90 illustrationer. Vi får många exempel på dialektala ord eller uttryck som förhöjer läsupplevelsen. Stilistiskt sett är boken mycket välskriven och klart argumenterad. Alla rubriker gör att den med fördel kan fungera som ett slags uppslagsverk över olika seder och bruk knutna till julen och julfirandet. Boken har länge varit populär och säljer ofta fort slut på antikvariat, men finns att låna i många av landets bibliotek. Den trycktes både som ett häfte och som en inbunden bok, men det är inte ovanligt att antikvariskt finna den privatbunden, vilket vittnar om att den ansetts vara en viktig bok i bokhyllan. Boken fick blandade recensioner, många var glada över den och menade att den verkligen fyllde en viktig lucka i kunskapen om julens kulturhistoria. Dock ledde en negativ recension av C. W. von Sydow till splittring och polemik mellan de tidigare vännerna, men det är en annan historia…

Nordisk jul del 2

Manuskriptet består av 60 maskinskrivna sidor vilka delvis täcker noterna och källhänvisningar till hans bok. Att detta är början på ett större arbete framgår av förordet till Nordisk jul I:

Beträffande planen för de båda delarna av Nordisk jul beder jag få hänvisa till efterföljande inledning. Som redan nämnts, måste noterna (med källhänvisningar) av utrymmesskäl stå över till andra delen. Denna kommer också att innehålla register och litteraturförteckning” (s. ix).

Han skriver i något senare i sin inledning om vad han ville skulle ingå i andra delen: ”De högre ståndens julfirande får skildras vid den framställning av den nordiska julens utvecklingshistoria, som skulle bli huvudföremålet för min framställning i del II av Nordisk jul” (s. 7). Han vill också i andra delen presentera teorier om julens ursprung, samt ”ge en närmare historisk och jämförande belysning av den nordiska julen, både dess enskilda drag och dess helhetsbild. En del material, som strängt taget borde hört med redan till den beskrivande framställningen, har jag sparat till denna senare del” (s. 9). Hit räknar han då ett kapitel om ”julens mytologi”, beskrivet som föreställningar om Oden och ”oskoreien” (Odens jakt och den vilda jakten), julbocken, tomten och andra mytiska väsen ur folktron och folkseden. Han nämner även att det i andra delen ska ingå en mer ingående beskrivning av ”julbröden och julens halmfigurer” (dvs. dockor och utklädda figurer). Slutligen ville han behandla julens folkdiktning i del två. Som blir uppenbart av en genomläsning av det bifogade manuskriptet rör det sig egentligen bara om delar av de noter och källhänvisningar som åberopas i hans förord. Däremot övergav Celander aldrig sina julstudier, utan kom sedermera att publicera ett väldigt omfattande arbete om stjärngossarna vilket fick titeln Stjärngossarna. Deras visor och julspel (1950) och senare ett arbete om Förkristen jul enligt norröna källor (1955). Den senare är än idag den bästa studien som sammanställer och diskuterar källtexter ur den fornnordiska litteraturen över hur julfirandet kan tänkas att ha sett ut i förkristen tid. Han kom även att skriva ett antal vetenskapliga artiklar om julen, vilka samlat kanske kan ses som det underlag han ville införa i del II. Han skrev bland annat följande artiklar: ”Julen som äringsfest” (1925), ”Julstången – den svenska julgranen” (1927), ”Slakta julbocken” (1928), ”Julbocken och hans historia” (1933), ”Julgåvor och julklappar i äldre svensk sed” (1935), ”Lucia och lussebrud i Värmland och angränsande landskap” (1936), ”När firade våra förfäder jul?” (1936), ”Gammalsvenska julskådespel” (1937), ”Oskoreien och besläktade föreställningar i äldre och nyare nordisk tradition” (1943), samt ”Några danska och svenska julvisor” (1946).