Tillsammans i glädje mot gemensamma mål

Föreningslivet är viktigt för den enskilda personen men också för samhället och för demokratin. Det visar svaren på en webbfrågelista om föreningsliv som Isof skickat ut i samband med demokratiåret 2021.

Jag har varit föreningsmänniska sedan jag var tonåring. Om man får ansvar och blir betrodd, så växer man in i rollen och fattar att det är att göra saker tillsammans - var och en med sina gåvor, men inom en gemensam ram som ger struktur - det är det som är demokrati.

Så beskriver en kvinna, född 1967, sitt föreningsengagemang. Hennes svar är ett av de sjuttio svaren på en webbfrågelista om föreningsliv från Institutet för språk och folkminnen. Det var med anledning av demokratiåret 2021 som frågelistan skapades och utgångspunkten var att dokumentera och synliggöra de vardagliga aspekterna av föreningsliv i Sverige. Frågelistan spreds över hela landet via föreningshemsidor och utskick till föreningsordföranden eller andra kontaktpersoner i respektive förening. Majoriteten av dem som svarade på frågelistan är kvinnor, födda på 1950- och 1960-talen, men här finns också svar från unga kvinnor och män.

Vid mitten av 1800-talet bildades i Sverige de första organisationerna med syfte att förbättra levnadsförhållandena bland bredare samhällsgrupper, vilka levde i ekonomisk och social misär som en följd av de snabba förändringarna under industrialismen. Dessa organisationer tjänade som föregångare till de föreningar som blev alltmer vanliga under slutet av 1800- och början av 1900-talen i och med väckelsen, nykterhetsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen. Vid mitten av 1900-talet hade föreningen kommit att bli en etablerad gemenskaps- och samarbetsform inom många sektorer såsom religion, utbildning, arbetsliv, boende och fritid (Jansson 1981:8).

Aktuella siffror från Statistikmyndigheten SCB visar att 75 procent av befolkningen, 16 år och äldre, är medlem i en eller flera föreningar. Enligt en studie från 2015 arbetar omkring hälften av befolkningen i Sverige frivilligt. Ungefärliga siffror visar att det finns omkring 200 000 föreningar i Sverige och sammanlagt har svenskarna drygt 30 miljoner medlemskap i olika frivilligorganisationer. I aktuella undersökningar noteras att något färre än hälften av dem som gör frivilliga insatser har mer än ett åtagande (Essen m. fl. 2015:20).

De flesta som svarat är också engagerade i flera föreningar. En person skriver att hon ”alltid varit med i många olika föreningar, från tidiga barnsben till nu i vuxen ålder”. Samma person beskriver att hon i några föreningar endast är medlem, i andra ordförande, sekreterare eller sitter i valberedningen. I ytterligare andra hjälper hon till med det praktiska arbetet. Föreningsaktiviteterna är ett naturligt inslag i livets struktur, noterar hon.

Som SCB skriver innebär att delta i föreningslivet olika typer av insatser. Det kan handla om förtroendeuppdrag eller att sitta i en styrelse, liksom att vara idrotts- eller kursledare eller att hjälpa till att anordna aktiviteter inom ramen för föreningens verksamhet. För flera av dem som svarat är föreningsengagemanget en viktig del av livet. En kvinna beskriver sitt livslånga engagemang och noterar att mentorn i en av föreningarna, som numera är död, har varit en mycket viktig person i hennes liv. En man född på 1970-talet skriver att han har varit med i ”scouterna sedan åtta års ålder”. Huvuddelen av sina vänner har han träffat genom olika engagemang och projekt i scoutrörelsen, och sedan fortsatt umgås med. Han har även träffat sin fru genom scoutingen. För honom har föreningsengagemang varit ett socialt sammanhang. Det har hjälpt honom när han har flyttat till en annan del av landet, och gett honom kunskaper som han haft stor glädje av i sitt yrkesliv. Han skriver samtidigt att han har försökt hålla sig ifrån att låta organisationen bli alltför betydelsefull. Han menar att ”man inte kan ha ett ideellt uppdrag om man inte tycker det är roligt, men man kan heller inte ha uppdraget bara för att det är roligt”.

Den här mannen har främst varit engagerad i en organisation, nämligen scoutrörelsen, andra personer har bytt föreningar under livet. En man född 1940 listar i kronologisk ordning 16 föreningar han varit eller är medlem i. Sammantaget speglar medlemskapen olika faser i hans liv och kan i sin helhet läsas som en levnadsberättelse. I sin barndom var mannen med i naturaktiviteter såsom skogsmulle och strövarna. I ungdomen engagerade han sig av ideologiska skäl i Amnesty International och Röda korset. Därefter följde medlemskap i bågskytterklubbar, kampsportklubbar och en modellflygklubb. När mannens barn var små engagerade han sig i scoutrörelsen och var både ledare och styrelsemedlem. När han köpte båt gick han med i samma båtklubb som pappan, sommarstugan manade till medlemskap i den lokala hembygdsföreningen och det stora flygintresset ledde till ett livslångt engagemang i en aeroklubb. Andra specialintressen har lett till medlemskap i museiföreningar och ordenssällskap. Mannen är numera pensionär och skriver att hans föreningsliv har blivit viktigare eftersom han vill använda sin fritid till ”något vettigt och utmanande”.

Intressen och viktiga frågor

Som redan framgått varierar skälen för att engagera sig i en förening. Engagemanget kan vara en följd av arbete eller studier. En kvinna, född 1951, skriver att hon blev medlem i facket ”första dagen på jobbet”, en annan kvinna skapade en förening för personer med samma utbildning och en tredje, född 1993, har engagerat sig i en studentnation där hon under ett års tid varit förste kurator. Hon skriver att det innebär att ”man är ansiktet utåt likt en ordförande, har fastighetsansvar, administrativt ansvar för organisationens egna struktur (ex protokollförande), medlemshantering, ceremonier, hedersledamöter, myndigheter, utgivning m.m.” Det var en ”intensiv och stor roll” som gjorde att hon fick ”andas och leva” hela nationen under ett år.

Föreningslivet kan också fungera som en kontrast eller ett komplement till studier och förvärvsarbete. En kvinna, född 1987, noterar att i sin yrkesroll är hon ”bara en kugge i maskineriet som har väldigt liten möjlighet till att förändra, förbättra och glädja andra”. För henne handlar föreningslivet om att få utlopp för kreativitet, intressen och andra delar av sin kompetens.

Andra skäl att engagera sig i en förening kan handla om ett intresse för specifika frågor. En kvinna, född 1963, är engagerad i föreningar som arbetar med att förbättra villkoren för personer med funktionsvariationer eftersom hon har ”en 24-årig son med funktionsnedsättningar men även kollegor och vänner som har kognitiva svårigheter”. En annan person har varit med och startat två patientförbund. Ytterligare en annan blev diagnosticerad med reumatism som ung och har därför engagerat sig i en reumatikerförening.

Andra skäl att engagera sig kan handla om ett intresse för historia, stickning och dans. Det kan också röra sig om engagemang i föreningar som på ett eller annat sätt handlar om djur. Flera av dem som svarat är medlemmar i ridklubbar och hundrasklubbar. En kvinna är engagerad i en förening som tar hand om övergivna katter:

Katter är fantastiska och fascinerande djur. Många av dem är utefödda, vanvårdade eller har gått hemlösa länge. Därmed kan de helt sakna eller har tappat förtroendet för människor. Att se förvandlingen från ilsken och rädd till att bli en hyfsat normal, tillgiven katt är fantastiskt! Att få se katter bli adopterade till egna hem är också underbart. Även om det är jobbigt att se de som är sjuka och eländiga så väger det andra så mycket tyngre.

Utöver intresset för själva ämnet eller aktiviteten kan det också handla om en vilja om att förändra genom eller med utgångspunkt i föreningen. En kvinna beskriver att slöjden för henne ”alltid varit ett sätt att göra motstånd mot kommersialism och ytlighet”. Hon beskriver själva slöjdandet som ”ett sätt att varva ner i en stressig värld”.

Det är också ett sätt att hushålla med jordens resurser. Jag vill förmedla allt detta till andra människor. Det finns en glädje och tillfredsställelse i slöjdandet. Genom att jag är med och ordnar kurser och en plats där man kan mötas utan att behöva köpa något, hoppas jag att fler ska kunna börja slöjda.

För flera personer handlar det huvudsakliga skälet om att gå med i en förening om viljan att göra skillnad och engagera sig ideellt. En man, född 1998, kallar sig för aktivist och har bidragit med det mest omfattande svaret på frågelistan. Han beskriver sitt engagemang så här:

Mitt eget engagemang drivs ofta av orättvisor i samhället, att vissa föds privilegierade och får bättre förutsättningar för ett framgångrikt liv än andra. Jag tror också på att alkohol och andra droger skadar vår samhällsutveckling. Jag ser att olika samhällsgrupper blir diskriminerade, baserat på aspekter de inte kan rå för. Könstillhörighet, etnicitet, sexualitet, funktionsvariation, och så vidare. Av den frustrationen att alla inte får en möjlighet till ett gott liv blir jag motiverad att arbeta vidare. Jag tillhör själv en av diskrimineringsgrupperna, och fram till den dagen vi har ett jämlikt samhälle kommer jag inte sluta kämpa.

En annan person beskriver ett livslångt engagemang för att ”människor på landsbygden i Afghanistan skulle få utbildning, rent vatten genom brunnar, bättre grödor, sjukvård, och handikapphjälp med proteser och lärlingsutbildning”. Den här personens intresse för landet Afghanistan bottnar i en vilja att bistå befolkningen, men intresset för ett land eller en region kan också handla om ett allmänt intresse eller en personlig koppling till platsen. Som exempel kan nämnas en person som är verksam i en polsk-svensk förening, för att hon vill öka kunskapen om Polen och en person, född 1967, som är engagerad i sin hembygd för att ”det skapar stolthet och samhörighet” och motverkar ensamhet.

Av flera framhålls hembygden som ett viktigt skäl till föreningsengagemanget. En man skriver att ju äldre han blir, desto mer lokalpatriotisk känner han sig. I likhet med honom är det flera som uppger att de återvänt till trakten där de växt upp och engagerat sig i föreningslivet på platsen. Även de som inte återvänt till landsbygden menar att skälen till att de engagerat sig beror på uppväxten där. En man berättar att när han ”växte upp i en liten bondby på 1950–60-talen fick man ordna allt på egen hand med det man ville göra”. ”Kanske ligger grunden till engagemanget där”, funderar han.

Föreningslivets betydelse för landsbygden framhålls av flera som svarat på frågelistan. En person, född 1953, skriver att ”på en liten ort som den jag bor i nu blir det tydligare att vi är få och vi måste hjälpa åt”.

Jag har numera tid att ge till föreningslivet, och känner att jag kan ta på en del arbete. Tidigare bodde jag i storstad, där var det lättare att bara delta i aktiviteterna utan att engagera sig mer.

Siffror från SCB visar att det finns regionala skillnader i engagemang. I Stockholms län deltar 25 procent av befolkningen aktivt i minst en föreningsverksamhet. I mellersta och övre Norrland är motsvarande andel 35 procent. ”Det kan också vara så att det handlar om att man råkar finnas nära varandra på en plats rent geografiskt – och bara har det gemensamt” skriver en kvinna född 1976. Hon fortsätter:

Det för oss samman att vi bor på samma ort och vill kunna göra roliga saker tillsammans eller påverka något till det bättre. Det finns mycket kraft i det. Man lär känna nya människor och får uppleva glädjen i att mötas i en gemensam aktivitet. Det berikar livet och man träffar personer som kanske annars inte skulle korsat ens väg. Att mötas över generationsgränser är också en fantastisk effekt av det som föreningslivet ger.

Uppväxten och engagemanget

Över huvud taget verkar boendeort, boendeform och uppväxtort, liksom uppväxten, familjen och släkten ha en stor inverkan på fleras engagemang i föreningslivet. ”Jag är född och uppvuxen med medlemskap. Min morfar var med och startade upp föreningen”, berättar en person. En annan beskriver uppväxten inom nykterhetsrörelsen och livsåskådningen som orsak till föreningsengagemanget. Det är med andra ord vanligt att de som arbetar ideellt har ”vuxit upp med föräldrar som varit föreningsaktiva” (Essen m fl 2015:19).

En kvinna, född 1956, berättar att hon är ”uppväxt i en familj där föreningslivet var med i vardagslivet”. Hon skriver att det handlar om ”studiecirklar, nykterhets-julfester, midsommarfester, bibliotek i NTOs regi mm”. En annan kvinna i samma generation berättar att föreningslivet har hon med sig hemifrån. Hennes pappa var aktiv i flera idrottsföreningar.

Han var kassör i någon förening och satt vid matbordet med bokföringen. Han hade också en skrivmaskin som användes till skrivarbete för föreningarna.

Flera som svarat på frågelistan beskriver också hur deras barn och barnbarn ”ärvt” engagemanget. En kvinna skriver att det var många år sedan hon slutade vara aktiv i scoutrörelsen, men tre av hennes fyra barnbarn är engagerade och hennes sonhustru är ledare. Hon skriver också att hennes starkaste motiv för att vara med i scoutrörelsen ”var känslan av att alla barn fick vara med sina förutsättningar och möjligheter samt att scoutings program är lärorikt för framtiden och vuxenlivet”. En mamma född 1984 beskriver sitt engagemang i scouterna på ett liknande sätt.

Det är kul och socialt mycket givande. För mig och mina före detta ledarkollegor har vi sagt många gånger att det är ett sätt att komma ut, att faktiskt göra de där utflykterna man annars mest pratar om. Det är också ett bra sätt att vara med sitt barn snarare än att lämna in det på en aktivitet. Barnet får sin aktivitet men du får ändå vara med barnet. Dessutom lära känna personerna runt barnet, kompisar och deras föräldrar på ett helt annat sätt.

Flera personer beskriver alltså livslånga engagemang i föreningar där de först varit barn, sedan vuxit upp och blivit ledare för egna och andras barn och slutligen fungerat som mentorer för andra ledare. Det här gäller speciellt dem som engagerat sig i scoutrörelsen, kyrkligt föreningsliv eller i någon idrottsförening. En man, född 1947, skriver att han har varit medlem i flera idrottsföreningar i snart 60 år. Han poängterar att han ”alltid varit intresserad av att hjälpa till och brinner” för det han gör.

Motivationen för att engagera sig i en förening skiljer sig alltså åt, även om det finns tre aspekter som flera av dem som svarat framhåller som viktiga. Det ena gäller, som nämnts, viljan att engagera sig för att bidra till någon form av förändring. ”Motivationen är att se att vi gör nytta!”, som en kvinna skriver. En person skriver att det är ”roligt att känna många människor och att få samarbeta med många, ibland väldigt olika, men med samma brinnande intresse för att driva samhället framåt”.

Det andra skälet gäller möjligheterna att lära sig och att lära ut. En person som är aktiv i en släktforskarförening skriver att hans motiv för att engagera sig är att han ”hjälper andra att hitta sina släktingar”. En kvinna, född 1954, som är aktiv i en trädgårdsförening lyfter fram ”glädjen att lära nytt” och att ”lära av andra”. Detta är aspekter som vanligen värderas högt av föreningsaktiva. Det handlar om ”att lära sig mer om det man arbetar frivilligt med, att bli mer tillfreds med sig själv samt att lära sig genom de praktiska erfarenheter som man får av att arbeta frivilligt” (Essen m fl 2015:38).

Det tredje skälet till och motivationen för att engagera sig i en förening, som de flesta som svarat lyfter fram, handlar om att föreningslivet erbjuder gemenskap, glädje och samhörighet. En kvinna, född 1986, som sjunger i kör skriver ”att det är kul” och i kören har de en ”härlig, skrattig gemenskap”. En man, född 1979, skriver att det handlar om ”att göra roliga saker tillsammans med trevliga människor”, eftersom ”den sociala aspekten är mycket viktig” och en person skriver att hon är engagerad ”bara för att verksamheten är jättekul”.

Detta stämmer väl överens med undersökningen Folk i rörelse: medborgerligt engagemang 1992–2014 där de tre motiv som värderas högst är ”att delta i ett gott sammanhang eller gemenskap, göra något konkret på det område som man är engagerad i, och känna sig behövd” (Essen m fl 2015:45). En pensionär, född 1948, berättar:

När man pensioneras är det också viktigt att man tar tag i sina intressen och då är föreningslivet viktigt för att hitta likasinnade. Inte så att yrkesverksamma är utanför - alla intresserade är välkomna med, men många har väldigt lite tid mitt i livet. Föreningslivet har därför i vissa fall blivit pensionärsföreningar och som sådana är de mycket viktiga.

Som SCB noterar är de unga pensionärerna en viktig grupp för det svenska föreningslivet. I åldersgruppen 70–79 år är andelen föreningsaktiva 36 procent. Men även de som inte tillhör denna åldersgrupp är som framgått engagerad i föreningsverksamhet. En kvinna, född 1972, som är med i två föreningar, där hon är ordförande i den ena och sekreterare i den andra, reflekterar över skälen till sitt engagemang:

Jag är nog mest med för att för att träffa folk. I dystra stunder kan jag tänka att jag säljer mitt arbete för att få vara med och leka, men det är inte sant. Jag tror på att livet blir roligt om man ser till att det händer saker och att man inte ska klaga utan agera.

Hennes reflektioner lyfter frågan om det ideella arbetets värde och den tid flera föreningsaktiva lägger på föreningarna. Den äldre man som varit med i idrottsföreningar i sextio år skriver att han ”aldrig fått en krona för det jobb” han lagt ner utan gjort det för att få ”vara tillsammans med likasinnade och få glädje att röra på sig och se glada och nöjda klubbkamrater”.

Komma överens och ha gemensamma mål

Flera av dem som svarat resonerar en del kring att det kan vara svårt att få människor att engagera sig eftersom det inte ger någon ekonomisk utdelning. En person noterar att hon trivs med föreningsarbetet, men hon tycker att det är ”tråkigt att så få numera vill jobba ideellt”.

Att jobba gratis för att tex hjälpa barn eller sin förening är inte självklart för alla. I bostadsrättsföreningen får vi arvode men det är också mer "som ett jobb" /…/ Jag motiveras av att det är roligt att tillsammans få saker att hända! Genom olika erfarenheter och förutsättningar samlas människor o hjälps åt! Allt handlar inte om pengar.

En person, född 1968, menar att det ”behövs folk som engagerar sig”. ”Det är likadant med facket, ingen vill göra jobbet, men alla vill ha lön!”, fortsätter hon. En annan person, som kallar sig föreningsmänniska, upplever att ”det finns stor brist på intresse att vara med i ideella föreningar. Folk verkar inte ha tid, eller inte tro sig klara av det”, noterar hon. Ytterligare en kvinna, som är engagerad i en ridsportförening berättar:

Tyvärr har det ju blivit allt svårare att få folk att ställa upp och hjälpa till på tävlingar och även att få styrelseledamöter. Många vill tävla själva men alla tävlingar inom ridsporten sköts genom ideellt arbete som då helst ska utföras av "några andra".

En annan person som svarat kopplar sådana förändringar till ett förändrat politiskt klimat och tror att ”viljan till att delta i föreningsverksamhet var större på 1980 och 1990-talet”. Hon fortsätter:

Politiskt var folket i Sverige mer vänsterintresserade på 70- till 90-talet. Ledord var solidaritet och gemenskap, därav föreningsdeltagande. Nu har man rört sig åt höger. Man är mer intresserad av att utveckla sig själv och nu gäller jag-känsla.

Flera av dem som svarat på frågelistan påpekar att unga personer inte hinner engagera sig i föreningslivet. En pensionär skriver att ”om inte frivilliga engagerar sig och arbetar för föreningen kommer verksamheten att tyst försvinna”. En annan pensionär skriver att föreningen håller på att ”dö av svaghet” eftersom de sällan får några nya medlemmar och de gamla avlider ”ett par om året”. Ytterligare en pensionär noterar: ”Vi har roligt men vi börjar bli gamla”.

Enligt undersökningen Folk i rörelse: medborgerligt engagemang 1992–2014 har ålder stor betydelse när det gäller de mer ”direkt politiskt inriktade aktiviteterna”. Dessa aktiviteter är som störst i den yngsta åldersgruppen, vilket inte gäller för ideellt arbete i allmänhet (Essen m fl 2015:29). Med andra ord ser unga människors engagemang något annorlunda ut än de äldres. Det här tycks några av dem som svarat medvetna om; en person som är aktiv i en släktforskarförening skriver till exempel att det är svårt att ”rekrytera nya medlemmar, eftersom ungdomar är vana att träffas på nätet istället”. En annan person funderar över möjliga förändringar som skulle kunna göra att fler vill engagera sig.

Många har svårt att ta på sig ett styrelseuppdrag och tycker ofta det är jobbigt med möten, stadgar, protokoll och redovisning. Man har dock ett stort engagemang och vill gärna delta i aktiviteter. För många är det enklare att bara starta en grupp på Facebook istället, om man brinner för en fråga. Kanske måste föreningslivet följa med i utvecklingen och lätta lite på formerna, dels för att nå nya och unga grupper, men även för att passa för dagens snabba och föränderliga värld. Det går dock inte att göra det hur informellt eller löst som helst. Då tappar man trygghet och ordning och viktiga demokratiska principer. Regler och formaliteter är en del av stabiliteten i det som behöver få ta tid för att kunna förankras.

Flera av dem som svarat har beskrivit hur de försökt att anpassa föreningsverksamheten till pågående samhällsförändringar och nya medier. En person skriver:

Vi diskuterar mycket om vad vi vill med föreningen och hur vi ska jobba för att åstadkomma det. Vi har en gemensam FB-grupp där vi diskuterar mycket mellan våra möten - eller bara informerar varandra om saker vi tycker är intressanta eller viktiga.

Huruvida förändringar inom föreningarna är möjliga och önskvärda beror naturligtvis på föreningens syfte och dess medlemmar. Det är inte alltid det är möjligt att förändra verksamheten utan att den dör ut eller att alla medlemmar är överens om vad som bör göras och hur det ska gå till. De flesta som svarat tycks dock vara överens om att det alltid innebär ett givande och tagande att vara engagerad i en förening. En person skriver:

Att arbeta ideellt kan vara svårt med många viljor som har olika agendor. Det tar mycket energi och tid. Men samtidigt ger det mycket att ha "rundabordssamtal" och komma överens tillsammans. Det är en konst.

En kvinna, född 1973, berättar att när hon blev medlem i en förening så var det en hel del som var rörigt och ”det var lite dålig stämning”. Men tillsammans har de nu rett ut det och flera medlemmar uttrycker tacksamhet för engagemanget. En kvinna, född 1950, med livslång erfarenhet av föreningsliv beskriver medlemmarnas önskvärda hållning när det gäller styrelsearbetet.

Det är inte alltid lätt och jag har under årens lopp sett osämja och intriger, men i en väl fungerande förening arbetar man på att lyssna på andra och lära av varandra. Jag har varit med om styrelsearbete när tidigare styrelsemedlemmar försökt bestämma vilka beslut en ny styrelse skall fatta. Har man slutat i en styrelse gäller det att inse att man gjort det och låta nya styrelsemedlemmar arbeta som de vill.

Över huvud taget präglas föreningslivet, såsom det beskrivs i svaren på frågelistan, av ett ständigt givande och tagande. Det handlar till stor del om att ”höra andras åsikter. Stöta och blöta åsikter mot varandra och kanske komma fram till det perfekta resultatet eller testa en ny teori”. En person beskriver hur arbetet i föreningen präglas av samarbete men också av att ta tag i saker på egen hand.

Ibland kan det också vara att erbjuda sig att göra. Det är en metod som jag lärde mig väldigt tydligt när jag var aktiv på lokal- och distriktsnivå på 90-talet: Det bästa (och ibland enda) sättet att få det jag ville gjort, var att göra det själv, men helst tillsammans med andra.

”Det finns en väldig kraft i föreningsarbetet” anser en kvinna, född 1952. Dock har hon varit med om att enstaka ledare varit ”mer intresserade av att behålla sin position i föreningen än av att arbetet förblir äkta demokratiskt”. Det har gjort henne besviken men hon är fortfarande övertygad om att ”folkrörelser och föreningar är en viktig del av samhället och att de behövs”.

En skola i demokrati för framtiden

Det är ganska givet att de som svarat på frågelistan är engagerade och måna om att föreningslivet består. De skäl som anges handlar ofta, som kvinnan i citatet ovan noterar, om att föreningarna behövs. En person skriver att för henne har föreningarna ”varit den perfekta skolan i demokrati och ansvarstagande”. Som ung lärde hon sig att ”navigera meningsskiljaktigheter” och förlita sig på ”majoritetens vilja”. Dessutom fick hon lära sig mycket om ”formalia, t ex motioner, årsmöten, stämma etc”.

Sammantaget ger svaren på frågelistan uttryck för att de ideella föreningarnas uppbyggnad fungerar som plantskolor i demokrati. De ger medlemmarna möjlighet att lära sig demokratiska spelregler och påverka verksamheten. Flera av dem som svarat på frågelistan uttrycker dock, som nämnts, en oro för att personer som är villiga att ta sig an förtroendeuppdrag minskar, liksom engagemang och medlemskap i föreningarna generellt. Sådana tendenser noterades redan på 1970-talet (Jansson 1981). Undersökningen Folk i rörelse – medborgerligt engagemang 1992–2014 visar dock på motsatsen. Undersökningen är gjord av forskare vid Ersta Sköndal högskola och handlar om svenskars ideella arbete och informella insatser. Under den tjugoårsperiod som forskarna studerat ideellt arbete i Sverige är det ”ungefär lika stor andel av befolkningen som arbetar ideellt” och andelen medlemmar har inte sjunkit märkbart. De påpekar att ideellt arbete fortfarande är ”starkt kopplat till medlemskap och att denna aspekt av folkrörelsetraditionen fortfarande präglar det svenska civilsamhället”. De konkluderar att ”folkrörelsetraditionen till stora delar är vid god vigör” (Essen m fl 2015:83–84). Deras forskning motsäger alltså uppfattningen om att engagemanget i ideellt arbete och föreningsliv skulle ha avtagit. Engagemanget är detsamma, noterar de, det är formerna som delvis förändrats. Vilka effekter dessa förändringar kommer att få för framtida föreningsliv återstår att se. Dock tycks alla som svarat på frågelistan överens med kvinnan vars citat fick inleda denna text, nämligen att föreningsliv ”är demokrati.”

/Susanne Nylund Skog