Vanliga frågor och svar

I vår frågebank kan du hitta svar på vanliga frågor inom dialekter, folkminnen, namn, svenska och minoritetsspråk.

Frågebank

Det här formuläret postas automatiskt.

Kategori
Underkategori

14 träffar inom Nationella minoritetsspråk

  • Om ett nationellt minoritetsspråk dör ur, är det fortfarande ett nationellt minoritetsspråk?

    Ja, det är det. Det står i minoritetslagen om minoriteter och minoritetsspråk vilka de nationella minoritetsspråken är. Om ett av språken dör ut har det fortfarande kvar statusen, och vem vet, det kan ju återuppstå! Hebreiskan, till exempel, var ett i stort sett utdött språk som togs i bruk i Israel igen och nu är högst levande.

  • Skyddar Europarådet de europeiska minoritetsspråken?

    Europarådet skyddar de europeiska minoritetsspråken. Ett språk får officiell ställning som minoritetsspråk i och med att ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention (också kallad den europeiska språkstadgan) för språket. Europarådet övervakar sedan att konventionen följs. Det finns också en konvention som skyddar de nationella minoriteternas mänskliga rättigheter (ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter). Medan språkstadgan handlar om vilka åtgärder varje land ska ta för att skydda språken, handlar ramkonventionen mer om minoriteterna själva och hur länderna kan göra för att skydda individers rättigheter att använda sina språk och kulturer i olika sammanhang.

    De individuella EU-länderna skyddar sina minoritetsspråk i olika grad. Vissa stora minoritetsspråk med många talare, som katalanskan i Spanien, har en stark rättslig ställning. Men de allra flesta minoritetsspråk i Europa har, än så länge, ett mycket begränsat skydd.

  • Är alla språken lika mycket värda enligt språklagen?

    Ja. Inget språk är mer värt än något annat. Men eftersom svenska är det språk flest människor talar i Sverige så har svenskan starkast ställning i språklagen som Sveriges huvudspråk. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än övriga minoritetsspråk.

    Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.

  • Kan vi få nya nationella minoritetsspråk?

    Ja, det är inte omöjligt. Arabiskan har goda möjligheter till ett långt liv i Sverige, eftersom många svenskar talar det numera. Om arabiskan i framtiden får status som ett nationellt minoritetsspråk avgörs dock inte bara av hur länge det talats i landet, utan också om vilket behov av skydd och främjande språket har och hur gruppen arabisktalande själva förhåller sig till sin språkliga och kulturella gemenskap. Grundkriterierna för vilka språk som ska få status som nationella minoritetsspråk är formulerade av Europarådet, men det är regeringarna i varje enskilt land som tolkar dem och fattar beslut om vilka grupper och språk som ska bli erkända som nationella minoriteter respektive minoritetsspråk i varje land.

  • Vad är ett minoritetsspråk?

    I allmänspråket betyder minoritetsspråk ofta bara ’språk som talas av minoritetsgrupp i ett land’. Alla språk som talas i ett land, utom huvudspråket/huvudspråken, är alltså minoritetsspråk, även om de talas av miljoner människor i andra länder. Minoritetsspråken i Sverige omfattar alltså både teckenspråk och alla invandrarspråk, liksom de nationella minoritetsspråken som i vissa fall kan ha talats i Sverige minst lika länge som svenskan. Denna definition av minoritetsspråk är den gängse också i många andra länder.

    Men minoritetsspråk används ofta också i betydelsen nationellt minoritetsspråk, det vill säga ”ett officiellt erkänt språk som av hävd talats i ett visst land”. Den definitionen går tillbaka på kriterier som formulerats i en konvention från Europarådet: Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, ofta refererad till som ”den europeiska språkstadgan”, eller enbart ”språkstadgan”. Konventionen upprättades 1992 och ratificerades av många europeiska länder, inklusive Sverige, i slutet av 1990-talet. I Sverige trädde konventionen i kraft år 2000.

  • Varför är det viktigt att vi försöker bevara och revitalisera våra nationella minoritetsspråk?

    Eftersom de nationella minoriteternas språk och kultur är en del av den svenska kulturen och kulturarvet är det viktigt att språken lever kvar. Varje människas språk speglar en kultur och ett unikt sätt att tolka och förhålla sig till världen. Språk är i många fall en viktig del av människors identitet.

    I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter nämns språk som en identitetsmarkör som inte får utgöra grund för diskriminering av något slag. Varje människa har alltså rätt att tala sitt språk. Historiskt har talare av de nationella minoritetsspråken pressats till språkbyte, det vill säga att sluta använda sina språk och gå över till att tala svenska. Många har därför förlorat sitt språk och idag är det viktigt att bevara språken och helst öka antalet talare av våra nationella minoritetsspråk, så att de kan leva kvar.

  • Hur många talare finns det av de nationella minoritetsspråken?

    Ingen vet exakt hur många som talar de nationella minoritetsspråken i Sverige. Det samlas inte in någon officiell statistik över vilka språk som talas i landet. Genom åren har det ändå gjorts många undersökningar om antalet talare, som ofta givit väldigt olika resultat.

    Det är vanligt att man uppskattar antalet talare av finska till runt 200 000 talare, meänkieli mellan 50 000–75 000 talare, samiska ca 6 000 talare och jiddisch mellan 750–1500 talare, andra säger 3 000–4 000. Antalet talare av romska är svårt att bedöma. Några undersökningar uppskattar antalet till 40–50 000 talare, andra till uppåt 100 000–120 000 talare.

  • Kan de nationella minoritetsspråken riskera att dö ut?

    Ja, det kan de. För varje ny generation som växer upp kan det ske ett språkbyte, det vill säga att barnen byter över till landets huvudspråk, svenskan. Därför krävs det att staten hjälper till på en rad områden; med förskola, modersmålsundervisning, kurser för vuxna, undervisning i språken på universiteten, bidrag till både språkliga och kulturella aktiviteter på språken etc. Men det krävs förstås också att minoriteterna själva vill använda minoritetsspråken och arbetar för att föra vidare språken till nästa generation.

  • Vad innebär det för språket och dess talare att ett språk blir nationellt minoritetsspråk?

    Konsekvenserna är olika för olika nationella minoritetsspråk. Finska, meänkieli och samiska har särskilda förvaltningsområden bestående av flera olika regioner och kommuner. Invånarna kan där använda minoritetsspråket i myndighetskontakter och ställa krav på att det finns förskolor, skolor, äldreomsorg med mera där det aktuella språket används. En kommun som ingår i ett förvaltningsområde ska erbjuda dessa tjänster till de som begär det, i hela eller i väsentlig del av sin verksamhet.

    Jiddisch och romska är så kallade icke territoriella nationella språk i Sverige, det vill säga att talare av dessa språk inte anses ha en historisk koppling till särskilda geografiska områden i Sverige utan är mer utspridda i landet. Därför har de inga förvaltningsområden och inte lika starka rättigheter som talare av finska, meänkieli och samiska. Minoritetslagen gäller dock i hela Sverige. Kommuner som tillhör ett förvaltningsområde för finska, meänkieli och/eller samiska är skyldiga att erbjuda äldreomsorg på dessa språk. Detsamma gäller också i övriga delar av landet och även för språken jiddisch och romska, om det finns personal på plats som behärskar språken. Äldres behov av att behålla sin kulturella identitet ska också beaktas. När någon söker äldrevård ska kommunen informera hen om den här rättigheten. Den rättigheten regleras i socialtjänstlagen.

    Alla skolor i alla kommuner ska erbjuda modersmålsundervisning i det nationella minoritetsspråket även om det bara finns en elev och även om språket inte talas hemma. Det finns inga krav på att eleven ska kunna språket när hen börjar i modersmålsundervisningen.

  • På vilka grunder har de fem nationella minoritetsspråken i Sverige valts ut?

    Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.

  • Vad betyder språklagen för de nationella minoritetsspråken?

    Språklagen har en viktig statushöjande effekt för de nationella minoritetsspråken, och bidrar med att främja dessa språk så att de kan leva vidare i Sverige. Den bidrar också till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda minoritetsspråk i olika sammanhang. Skyddet för de nationella minoritetsspråken inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

    Enligt språklagen skall de nationella minoritetsspråken skyddas och främjas. Barn med föräldrar som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig dessa språk, även om de inte lärt sig dem som modersmål, och samhället ska se till att de får sådan undervisning. Exempelvis ska barn till föräldrar som räknar sig som samer kunna få undervisning i samiska, även om föräldrarna inte talat samiska med barnet från början. Den rätten har inte barn till föräldrar med andra modersmål. Samhället har bara skyldighet att erbjuda barn med övriga modersmål undervisning i föräldrarnas språk om barnet vuxit upp med detta språk i hemmet. I minoritetslagen, det vill säga lag (SFS 2009:274) om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns mer detaljerade rättigheter för talare av dessa språk.

  • Vilka språk gäller språklagen?

    Språklagen nämner följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund, även om språken är för många för att nämnas vid namn.

  • Hur kan samhället värna om, skydda och främja språken?

    Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.

    I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska.

    Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.

    Språkrådet, som är en del av Isof, har i uppdrag att följa upp språklagen och att rapportera till riksdagen och regeringen om hur den efterlevs.

  • Vad säger språklagen om andra språk än svenskan?

    Språklagen nämner vilka språk som har status som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Lagen anger också att alla myndigheter är skyldiga att skydda och främja dessa språk.

    I språklagen står det också att det svenska teckenspråket har en liknande ställning som de nationella minoritetsspråken, och att myndigheter ska skydda och främja teckenspråket.

    För de människor som bor i Sverige och som talar andra språk säger språklagen att samhället ska ”ge tillgång” till språk. Det innebär att människor inte ska hindras att tala sina språk, men också att de barn som vill utveckla sina modersmål ska kunna göra det (till exempel i skolans modersmålsundervisning) och de som inte kan svenska ska få lära sig det.