Amal

Som 32-åring flydde Amal med sin familj från Irak till Sverige.

Amal bodde i Irak tillsammans med sin familj. När kriget bröt ut var hon i 30-årsåldern, var gravid och hade två små barn. Hennes äldsta barn, som då var 14, skickades till England och efter några år kunde resten av familjen fly och de bosatte sig i Sverige. Hon berättar om när hennes son åkte till England:

Kriget började på 1980-talet. Jag hade tre barn – en dotter och två söner. En av mina söner var liten då, han var bara ett år. Vi var väldigt rädda att det skulle hända våra barn någonting. Jag var orolig och stressad hela tiden och kunde inte sova. Min syster var också var orolig för sina barn. Hon tyckte vi borde skicka barnen till Europa, för att skydda dem. Efter långa diskussioner – du kan tänka dig viken svår situation – bestämde vi att min son Ibrahim och hennes son Ahmad skulle resa.

Jag hade svårt att reda ut mina känslor. Om jag är rädd att förlora min son, ska jag då skicka iväg honom? Det kändes som om jag skulle förlora honom hur jag än gjorde. Jag ville inte att han skulle åka. Jag skulle ju kanske aldrig få träffa honom igen. Men han var ändå tvungen att åka. I vissa situationer måste man göra saker som man inte vill. Till slut ordnade vi falska pass till både Ibrahim och Ahmad.

Och Ibrahim reste. Då var han 14 år. Det kändes som jag hade förlorat honom för alltid.