Betty

Betty föddes i skånska Osby år 1894. År 1911 reste hon till Amerika där hon blev kvar i 64 år.

Bettys mamma hade två systrar som emigrerat redan år 1888, och det var via en kusin som Betty och hennes syster blev intresserade av att flytta till Amerika för att arbeta.

En kusin till min mor kom hem. Han hade varit här en kort tid och det var han som övertalade de båda systrarna att komma till Amerika. Om de fick ett visst antal med sig, tror att det var tio, så gav bolaget den fri resa som hade värvat. Mina mostrar ångrade att de lämnat sitt hem. Maten var dålig och vedermödorna många. Det stod i breven. De hade mat med sig annars hade de väl svultit ihjäl.

1910 kom en kusin till mig till farfars begravning. Hon var i Tyskland med ett herrskap vars barn hon skötte. Sen så stannade hon hemma till 1911 då hon med sitt skryt om Amerika och hur bra det var där fått mig intresserad av Amerika och det har jag ångrat många gånger. Min mormor sa till sina tre flickor på sin dödsbädd att hon inte ville att de skulle resa till Amerika och ’utstå så mycket möda för det usla livet’. Så de lovade att inte resa men så kom kusinen hem och talade om hur bra de hade det där så glömde de löftet och reste utom min mor som stannade och tog hand om gården, gifte sig och så fick hon den sorgen igen att se två av oss resa och vi fick aldrig se henne mer. Kriget kom emellan.

År 1974 bestämde flyttade Betty och hennes syster tillbaka till Osby. Men systrarna känner sig som främlingar i landet, och de har svårt att anpassa sig till det svenska samhället och de förstår inte svenskan som talas.

Vi försöker anpassa oss till den gamla bygden men den finns inte mer, den är helt försvunnen. Då vi nu försöker att anpassa oss och kommer i kontakt med folk så är det precis omöjligt. Den svenska som de nu talar förstår vi inte. TV-språket är oss alldeles främmande annat än när Engelska språket talas. (---)

Men det går en dag i sänder och vi kanske blir vana vid det här så småningom, men vi saknar vårt hem.