Namnbloggen

Varför Jimmie Åkesson icke kan antas vara norrbottning

Man kan inte, bara utifrån efternamnet, avgöra varifrån i landet en person kommer. Men ibland kan man faktiskt göra en kvalificerad gissning.

När Magdalena Andersson blev statsminister skrev jag en bloggtext om hennes efternamn, och utlovade också en blogg om namnet Åkesson om Jimmie Åkesson skulle bli statsminister. Det här skrivs innan riksdagsvalet har ägt rum, men oavsett valets utgång är Åkesson ett av de namn som hörts mycket på sistone, och det kan vara en anledning så god som någon att titta närmare på några av de mindre frekventa -son-namnen.

Lokalt vanliga namn

Bilden visar en karta över Sverige med namnet Åkesson längst i söder, namnet Halvarsson i mitten och Isaksson längst i norr.

Åkesson är ett exempel på vad jag kallar ett lokalt vanligt efternamn: ett efternamn som dels är bland de 100 vanligaste i minst ett svenskt län, dels har minst fyra gånger så hög frekvens i ett enskilt län som i landet som helhet. Det ska alltså vara namn som är ganska vanliga någonstans, men också ganska ovanliga på de flesta andra håll – annars skulle det inte bli tillräckligt stora skillnader mellan länsfrekvens och riksfrekvens. Namnet Andersson platsar exempelvis inte i det här sammanhanget, eftersom det är vanligt överallt. Men namnet Åkesson, och ett gäng andra intressanta -son-namn, gör det.

Ett namns frekvens talar om hur många människor i ett visst område (t.ex. ett land eller ett län) som bär namnet, i förhållande till hur många som bor där. Namnfrekvenser uttrycks enklast i promille, alltså tusendelar, som skrivs med tecknet ‰. Tittar man på vilka frekvenser namnet Åkesson har i Sveriges alla län, finner man att det är absolut vanligast i Blekinge län, där frekvensen är 4,35 ‰, och näst vanligast i Skåne län, där frekvensen är 2,74 ‰. Frekvensen för hela landet är bara 0,92 ‰, så namnet är alltså mycket vanligare i södra Sverige än i landet som helhet. I norra Sverige är namnet ännu ovanligare. I botten av listan hittar vi Jämtlands län med 0,20 ‰, Västerbottens län med 0,19 ‰, och Norrbottens län med ynka 0,08 ‰. Träffar man på någon som heter Åkesson är det alltså mer sannolikt att personen härstammar från södra än från norra Sverige.

Stavningen har betydelse

Bland övriga lokalt vanliga -son-namnen är Thomsson det mest extrema exemplet. Mer än var fjärde person i Sverige som heter Thomsson bor på Gotland, trots att Gotlands befolkning bara utgör runt en halv procent av landets befolkning. Observera att det gäller just stavningen Thomsson – det finns en del regionala skillnader i hur namn stavas, så i det här sammanhanget är det klokt att skilja på stavningsvarianterna. Exempelvis kan namnet Mattsson skrivas antingen med ett eller med två t. Mattsson med två t, som är den vanligaste stavningen, räknas inte som lokalt vanligt enligt min definition, men däremot är Matsson med ett t ett lokalt vanligt namn med tydlig dalaprägel: frekvensen är 2,20 ‰ i Dalarnas län men bara 0,18 ‰ i landet som helhet. (Som jämförelse kan nämnas att Mattsson med två t i stället har högst frekvenser i Blekinge län, Uppsala län och Jämtlands län). Både Olofsson med f och Olovsson med v är lokalt vanliga, men Olofsson med f är vanligast i Jämtlands län, medan Olovsson med v i stället är vanligast i Norrbottens län.

Andra namn med tydliga lokala centrum är Hemmingsson, som är vanligast i Jämtlands län, och Mattisson och Gummesson, som båda är vanligast i Blekinge län. Israelsson är vanligast i Västerbottens län, medan Isaksson är vanligast i Norrbottens län. Enarsson har sin högsta frekvens i Blekinge län och sin näst högsta i Jämtlands län, medan Jonasson omvänt har högst frekvens i Jämtlands län och näst högst i Blekinge län. Halvarsson är vanligast i Jämtlands och Dalarnas län, medan Holgersson, Håkansson, Brorsson och Månsson alla har högst frekvenser i Blekinge län. Klasson och Josefsson är båda vanligast i Jönköpings län. Jeppsson är vanligast i Skåne och Blekinge län, och Jönsson i Skåne, Blekinge och Jämtlands län.

Blekinge sticker ut

Om du tycker dig ha läst ”Blekinge län” väldigt många gånger, är det ingen slump: Det är just i Blekinge län det finns flest lokalt vanliga -son-namn. Det beror förstås på att det verkligen finns många särpräglade -son-namn där, men också på att Blekinge län har hög andel -son-namn överhuvud taget. Näst flest lokalt vanliga -son-namn finns i Jämtlands län, så det är heller ingen slump att jag har skrivit ”Jämtlands län” många gånger. Jämtlands län är dock inte lika allmänt välförsett med -son-namn som Blekinge län, vilket gör att det är i Jämtlands län det finns flest lokalt vanliga -son-namn i förhållande till mängden -son-namn totalt.

Samband med förnamn

I Andersson-bloggen skrev jag om sambandet mellan dagens utbredning av -son-namn och äldre tiders utbredning av förnamn, och flaggade för att det sambandet kan bli extra tydligt för mindre frekventa namn. Ovan har jag nämnt bl.a. Gummesson, Israelsson och Halvarsson, innehållande förnamnen Gumme, Israel och Halvar, som alla är ovanliga idag. Ser man till dessa förnamns historiska utbredning så stämmer det ganska fint med var efternamnen nu har sina centrum: Gummesson är vanligast i Blekinge, Kronobergs och Kalmar län, och förnamnet Gumme (som för övrigt är en runsvensk kortform av Gudmund) uppges har varit vanligast i östra Småland och på Öland. Israelsson är vanligast i Västerbottens län, och förnamnet Israel var under medeltiden ett uppländskt stormansnamn, för att senare bli vanligast i övre Norrland. Halvarsson har högst frekvenser i Jämtlands och Dalarnas län, och förnamnet Halvar (eller Halvard, som den äldre formen lyder) uppges ha varit vanligt i västliga områden, framför allt i Dalarna.

Och hur var det då med Jimmie? Nej, han är inte från Norrbotten, utan född i Ivetofta församling i Skåne, helt mot gränsen till Blekinge, och uppvuxen i Sölvesborg. Och ja, förnamnet Åke har tidigare varit vanligast i södra och sydöstra Sverige.

/Märit Frändén

Källor och lästips

Fredriksson, Ingwar (1974), Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Frändén, Märit (2017), Hemmingsson och Thomsson. Lokalt vanliga svenska -son-namn. I: Studia anthroponymica Scandinavica 34 Länk till annan webbplats. (2016). S. 81—99.

Otterbjörk, Roland (1979), Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. Tredje upplagan. Almqvist & Wiksell. Stockholm.