Psalmodikon – ett immateriellt kulturarv som förs vidare

Under 1800-talet var psalmodikon kanske det vanligaste instrumentet i Sverige. Med tiden föll instrumentet i glömska, men har aldrig försvunnit helt och i dag finns flera verksamma psalmodikonspelare. Susanne Nylund Skog åkte till Nordiska psalmodikonförbundets årsmöte för att undersöka hur ett immateriellt kulturarv främjas och förs vidare.

Psalmodikon och psalmodikonspel finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv Levande traditioner, som Institutet för språk och folkminnen förvaltar. Arbetet med förteckningen sker inom ramen för Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Förteckningen ska enligt konventionen vara ett redskap för att identifiera, beskriva och förmedla kunskap om olika delar av det immateriella kulturarvet. Den kan omfatta allmänt spridda traditioner och kunskaper, men också sådant som bara utövas av en liten grupp människor.

Enligt konventionen är immateriella kulturarv ”sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen och grupper erkänner som utgörande del av sitt kulturarv”. Eftersom konventionen handlar om levande immateriella kulturarv, alltså traditioner och kunskaper som praktiseras i dag, är utövarna själva centrala i arbetet. Hur går det då till när några utövare praktiserar ett kulturarv? Det var med avstamp i denna fråga jag bestämde mig för att delta på Nordiska psalmodikonförbundets årsmöte i augusti och tillsammans med en fotograf dokumentera deras arbete. Årsmötet hade detta år fokus på utvandringen till Amerika och ägde rum i Karlshamn.

Psalmodikon och psalmodikonspel

Kanske är instrumentet psalmodikon obekant för många, så var det åtminstone för mig när jag för fem år sedan kom i kontakt med psalmodikonförbundet och fick veta att psalmodikon är ett stränginstrument som var mycket vanligt i stora delar av Sverige under 1800-talet. Instrumentet har även kallats bland annat fattigmansorgel, notlåda och spellåda.

Prästen Johannes Dillner (1785–1862) introducerade psalmodikonet i Sverige för en bredare allmänhet omkring 1830, då han var kyrkoherde i Östervåla församling. Dillner drevs av en önskan om att förbättra folkets sång, såväl i kyrkan som i skolan. Bakgrunden var bland annat införandet av en ny psalmbok. År 1819 stadfästes Johan Olof Wallins psalmbok, som innehöll 500 psalmer, varav hälften var nya. För gemene man som möjligen kunde läsa själva texten hjälpligt, men knappast kunde tyda noterna, var det oerhört svårt att lära sig hur psalmerna skulle låta. Oron över kyrkfolkets bristande sångförmåga gjorde efterfrågan stor på ett enkelt instrument för att ackompanjera psalmsångerna i de mindre församlingarna där orgel saknades.

Psalmodikonet består i sin enklaste form av en cirka en meter lång rektangulär låda, alltid med lock men ibland utan botten, vanligen gjord av gran. Mitt på locket sitter en smal trälist, den så kallade greppbrädan. Denna är indelad med tvärgående band, eller avbalkad genom trappstegsliknande nedskärningar. Längs hela lådan över greppbrädan och det så kallade stallet är en spelsträng spänd. Genom att med fingrar eller en kort pinne trycka strängen mot greppbrädans olika indelningar förkortas strängen och avger olika toner när den strykes med en stråke.

Många byggde psalmodikon på egen hand och utseendet på akustiklådan varierar därför stort. Lådan byggdes till exempel smalare i ena änden, som en stympad triangel, och ofta med inbuktning på ena långsidan, troligen för att underlätta stråkföringen. Andra psalmodikon har behållit sin rektangulära grundform men fått svagt utbuktande långsidor. Andra har närmast flaskform eller är profilerade som en cello. Psalmodikonens lock kan vara välvda eller flata och försedda med ett eller flera utskurna hål. Det finns psalmodikon med fler än en spelsträng och några psalmodikon har dessutom resonanssträngar, ända uppemot tolv stycken. Vissa psalmodikon har resonanssträngar inne i lådan. Slutligen finns även tangentpsalmodikon med en primitiv klaviatur liknande nyckelharpans.

Vid spel ligger psalmodikonet horisontellt på utövarens knä eller på ett bord. Instrumentet är lätt att spela, speciellt när psalmodikonnoter, eller siffernoter, används. Noternas siffror har då motsvarigheter på psalmodikonet, som antingen är skrivna direkt på greppbrädans indelningar eller bredvid den på locket. Utövaren trycker alltså ner strängen på den siffra som är angiven i nothäftet. Varje ton är på så vis mekaniskt utmätt på greppbrädan.

Psalmer och siffernoter

Dillner utvecklade siffernotsystemet för att så många som möjligt skulle kunna spela psalmodikonet. I sitt enkla utförande kunde en siffra placeras över varje stavelse i en sångtext. Den första siffernotboken ”Melodier till Swenska Kyrkans Psalmer, noterade med Ziffror, för Skolor och Menigheten” gavs ut 1830. För denna hade Dillner översatt samtliga psalmer i den Wallinska psalmboken från noter till fyrstämmig sifferskrift. I förordet beskriver han hur ett psalmodikon är konstruerat och bifogar enkla ritningar för byggnation av instrument. Han beskriver även siffernotsystemet och ger instruktioner om hur psalmodikonet spelas.

Detta bidrog till den stora spridningen och användandet av psalmodikon framförallt inom frikyrkorörelsen och på bönemöten i hemmen. Det användes även i profana sammanhang och många skillingtryck gavs ut med siffernoter. Dillner lär själv ha byggt uppemot 10 000 instrument på sju år och det var snart Sveriges vanligaste instrument. Mot slutet av 1800-talet sägs det ha funnit 100 000 psalmodikon i församlingar och hem runt om i landet.

Skälen till att psalmodikon i dag är ett relativt okänt instrument handlar bland annat om att bruket av psalmodikon trängdes undan av kyrkans orglar, liksom frikyrkans och nykterhetsrörelsen gitarrer, och därmed föll i glömska. Många instrument förpassades till vindar och soptippar eller användes för andra ändamål. Med undantag för några få entusiaster har psalmodikonet levt en tynande tillvaro. Andra skäl till att psalmodikonet fallit i glömska har att göra med instrumentets enkla karaktär och begränsade repertoar, vilket har gjort att många musiker ofta sökt sig till andra liknande men mer avancerade instrument, såsom nyckelharpan.

Sedan 1980-talet är dock intresset på väg tillbaka och allt fler inspireras att bygga sina egna psalmodikon och att spela på dem själva eller i grupp. År 1993 bildades Nordiska psalmodikonförbundet på initiativ av slöjdläraren och entusiasten Rodney Sjöberg (1929–2020). Utgångspunkten var de bygg- och spelkurser som han från 1986 och framåt genomförde i såväl i Västra Tunhem som i andra delar av Sverige och Norden. År 1995 utkom det första numret av Nordiska psalmodikonförbundets tidskrift Psalmodika och jubileumsstämma hölls i Östervåla, där Dillnermuseet finns.

Psalmodikonspelare och entusiaster

I dag finns flera verksamma psalmodikonspelare. De mest kända och aktiva är Psalmodikonisterna i Hallaryd (Hallarydsgruppen), En Sträng i Stockholm (Stockholmsgruppen) och Psalmodikongruppen i Väderstad och Skänninge församlingar (Väderstadsgruppen). På årsmötet i Karlshamn deltog representanter från dessa spelgrupper. Förutom jag själv och fotografen träffades femton personer (sju kvinnor och åtta män) i blandade åldrar, där den yngsta var född 1991 och den äldsta 1940.

Från spelgruppen i Stockholm kom ordföranden med sin sambo (som dock inte spelar psalmodikon eftersom hon anser sig totalt omusikalisk). Därifrån kom också en musiker, som spelade på en ”typiskt skånsk låda” som är hundra år äldre än han själv och det tycker han är fascinerande: ”Det har stått nån gubbe där och spelat i nån kyrka eller nån församling.” Psalmodikonet som ordförande spelade på är byggd 1970 av August Olson från Backaryd, dit medlemmarna begav sig på söndagen för att spela på kyrkkaffet efter gudstjänsten.

Från Lund kom föreningens redaktör, som tidigare har spelat med Stockholmsgruppen En sträng. De var då sex stycken som spelade tillsammans och hade många spelningar i pensionärsföreningar och kyrkor. Redaktören har arbetat på förlag med formgivning och är ansvarig för tidskriften Psalmodika. Hon har kvar sitt psalmodikon men spelar inte på egen hand och tog inte med sig det till årsmötet. När hon deltog på repetitionerna med ett lånat psalmodikon blev hon dock ”lite sugen på att spela igen”.

Från Hallarydsgruppen kom en kyrkomusiker och hans efterträdare. Efterträdaren spelade på ett äldre fiolliknande psalmodikon med stor buk och, enligt honom själv, ett bra ljud. Det är en tvilling till ett av instrumenten på Karlshamns museums vind, som vi fick förevisat av en anställd vid museet. Han hade också med sig en nyckelharpa till Karlshamn och kyrkomusikern en fiol för en spelmanssammankomst på lördagskvällen.

Från Hallarydsgruppen kom också ett gift par i åttioårsåldern. Båda spelar på mannens egenhändigt byggda psalmodikon med tangenter. Frun berättade att fördelen med tangenter är att det går bra att spela även för den som är stel i fingrarna. Hon påpekade att det räcker att hon nuddar tangenten så kommer den ner på rätt ton.

I Hallarydsgruppens representanter ingick även en kvinna, som spelade på ett psalmodikon hon köpt på Blocket och som hon flera år tidigare hämtat på en parkering i Karlshamn av en person hon inte minns namnet på. Psalmodikonet är troligen från slutet av artonhundratalet eller början av nittonhundratalet och ”brölar rätt bra”, berättade hon.

Väderstadsgruppens representanter på årsmötet var ytterligare en kyrkomusiker med sin sambo, en historiskt intresserad spelman och hans flickvän, samt en instrumentsamlare. Kyrkomusikern spelade på ett psalmodikon byggt 2010 av Rodney Sjöberg, och instrumentsamlaren på ett amerikanskt psalmodikon (levererat i delar och byggt i Sverige). Det historiskt intresserade paret spelade på instrument som han restaurerat och kyrkomusikerns sambo på ett psalmodikon hon lånat av församlingen. Hon deltog dock enbart under repetitionerna.

Från Alingsås kom föreningens revisor. Han deltog inte på spelningen men har byggt psalmodikon efter gammal förlaga och bygger även amerikanska cigarr-box-gitarrer.

Medlemmarna träffades efter inkvarteringen på fredagen den 26 augusti för en gemensam middag. Lördagen den 27 augusti inleddes med en spelövning på Karlshamns museum (och visning av museets psalmodikon), följt av lunch och spelning på museet på eftermiddagen. Därefter hade föreningen sitt årsmöte i Karlshamns museums lokaler. Lördagen avslutades med middag och träff med Blekinge Spelmansgille. På söndagen medverkade förbundet på gudstjänsten i Backaryds kyrka och avslutade med kyrkkaffe och spelning i församlingshemmet.

Instrumenten och historierna

Som framgått har varje instrument en historia som gärna återberättas av dess ägare. Medlemmarna har ofta flera psalmodikon, varav något kanske enbart sparas på grund av dess ålder eller affektionsvärde. Många av berättelserna är också länkade till skälen för varför psalmodikonspel väckt deras intresse över huvud taget. Instrumentsamlaren, som äger flera psalmodikon, berättade till exempel att hennes intresse började med att hon fick ett psalmodikon av ett äldre par som ville gallra bort gamla instrument. Då hade hon aldrig sett ett psalmodikon tidigare, men efter en del googlande fick hon veta vad det var och hittade psalmodikonförbundet. Musikern, som beskrev sig som en ekorre och numera äger sju psalmodikon, berättade historien om hur han kom att köpa sin ”170 år gamla låda”. Det var på en loppmarknad på åttiotalet som han såg ett psalmodikon som försäljaren inte visste vad det var. Musikern avslöjade inte att han själv kände till att det var ett psalmodikon och fick sitt bästa psalmodikon, den 170 år gamla lådan, för femtio kronor.

Att många inte vetat om vad ett psalmodikon är har medfört att många instrument förpassats till vindar och förråd, där de fallit i glömska. Med entusiasters hjälp har de sedan rustats upp och åter tagits i bruk. En person berättade till exempel hur hans pappa som var spelman hittade ett psalmodikon på vinden i deras gamla hus, som han ville få spelbart. Precis som sin far restaurerar han psalmodikon.

En annan person bygger egna instrument. Personens fru berättade att han har spelat folkmusik tidigare och är intresserad av det mesta som låter och som går att bygga. En spelkamrat tipsade honom om att det skulle påbörjas en bygg-kurs i psalmodikon. Då visste han inte var det var, men tyckte det lät intressant. När jag frågade honom om vad som intresserar honom mest, att bygga eller att spela, svarade han att det är både och. Han tar gärna reda på allt han kan om ett instrument. Sedan lägger han ner mycket arbete på att bygga och att lära sig spela på dem, och så får han nya idéer. Han bygger även små orglar och positiv.

Revisorn, som inte tog med sig något av sina fyra psalmodikon till årsmötet, berättade hur det kom sig att han blev engagerad. Det var hans bror som tog hem en märklig låda med en sträng på och sedan hittade han en likadan på en loppis. Den var dock i så dåligt skick att han satsade på att bygga en kopia i afrikanska mahogny. Han tittade och mätte, började leta efter strängar och satte på en teleplugg så att ljudet kunde förstärkas.

Förbundets medlemmar är intresserade av att ta vara på gamla instrument och notböcker och vill skapa en förteckning över befintliga psalmodikon. När vi alla samlats på lördagens morgon var den första punkten på programmet att få se museets psalmodikon. Ett psalmodikon var placerat i museets fasta utställning, sedan det hade rustats upp av en av förbundets medlemmar. Ytterligare fem förvarades på museets vind, dit vi bjöds att beskåda dessa.

Som redan nämnts är ett psalmodikon i regel placerat i knät eller på ett bord och spelas stående eller sittande. Under repetitionerna ställde sig Stockholmsgruppen och några ur Väderstadsgruppen vid det stora konferensbordet där de placerade sina psalmodikon, medan Hallarydsgruppen hade skapat egna fäll- och bärbara bord av modifierade strykbrädor. Detta gjorde att de kunde välja om de ville sitta eller stå och spela. Strykbräds-borden var förstärkta med masonit- eller träskivor och gruppen forslade dem staplade på en stor kärra.

Överhuvudtaget hade de psalmodikonspelande medlemmarna finurliga och genomtänkta lösningar för både spel och transport av psalmodikon. Bland annat använde instrumentsamlaren en fiolstråke för barn på sitt amerikanska psalmodikon, flera hade egenhändigt konstruerade träklykor för att reglera så att stråken inte drogs snett på strängen. Andra lösningar involverade duschslangar som jag inte riktigt förstod vad de användes till.

Många lösningar var från den äldste medlemmen. Han hade bland annat skapat de tangenter som underlättade handföringen vid spel och använt strängen från en tennisracket för att skapa en lämplig sträng till sitt psalmodikon. Det senare berättade han som om det vore en hemlighet (trots att de flesta verkade känna till det) och som en indirekt kommentar till de livliga diskussionerna kring hur en korrekt och autentisk sträng skapas.

Samme man hade också skapat ett signum eller ett emblem (för Hallarydsgruppen) som han ristar på de psalmodikon han tillverkat. Med utgångspunkt i ett motiv från en kyrka i Ryggeby på Fyn i Danmark har han skapat en bild av en ängel som spelar psalmodikon. Dock bär ängeln psalmodikonet i famnen medan hon spelar på det och när någon invänder mot det svarar han att änglar faktiskt kan spela psalmodikon på detta sätt.

Emigrationen och programmet

Som nämndes inledningsvis hade Psalmodikonförbundets årsmöte temat Emigrationen till Amerika. Eftersom psalmodikonets storhetstid sammanföll med emigrationen till Amerika hittade instrumentet även dit. En person som bidrog till detta var pastorn Lars Paul Esbjörn (1808–1870). När Esbjörn, som varit verksam under Dillner i Östervåla pastorat, kom till Amerika 1849 hade han med sig ett psalmodikon. Han introducerade det för församlingen i Andover, Illinois, där han också påbörjade arbetet med att bygga en kyrka.

Senare lämnade Esbjörn församlingen i Andover och blev den första professorn på det lilla seminariet för den norska lutheranska kyrkan i Chicago. En tid därefter omvandlades denna till Augustana College och Theological Seminary, där Esbjörn blev president. År 1863 återvände Esbjörn till Östervåla. Under Esbjörns verksamma år i Amerika inledde tidskriften Det rätta hemlandet publicerandet av siffernoter för psalmodikon. Samma förlag introducerade också Hemlandssånger av Oscar Ahnfelt, Lina Sandell-Berg och andra, med siffernoter.

I dag finns the Nordic-American Psalmodikonforbundet (Nordiska psalmodikonförbundets syskonorganisation) som publicerar musik och nyhetsbrev på sin hemsida. Liksom i Sverige är det en grupp entusiaster som sprider kunskapen om psalmodikon till sina landsmän. På Jenny Lind Chapel museum beskrivs historien om psalmodikonets färd över Atlanten; Esbjörns psalmodikon visas tillsammans med flera andra instrument, både nytillverkade och sådana som ägdes av de tidiga emigranterna. Men instrumenten är inte enbart utställningsföremål, de tillverkas och spelas på i grupp och enskilt, och ackompanjerar sång till visor och psalmer sjungna på svenska, norska och engelska. På så vis lever det immateriella kulturarvet vidare, men i nya former och nya sammanhang, både där på andra sidan Atlanten och här.

Temat Emigrationen till Amerika återspeglades i den valda platsen för årsmötet (Karlshamn var ju avfärdsort för många småländska emigranter) och i spelningens repertoar, där Vi sålde våra hemman (”psalmodikonvarianten från Hallaryd av Amerikavisan”) avslutade spelningen. Ordförande inledde också spelningen på Karlshamns museum med att presentera psalmodikonet som det ”första svenska exportarvet inom musik”.

Övriga stycken som framfördes var psalmerna 20 Ett barn har fötts Länk till annan webbplats. och 289 Herren vår Gud är en konung Länk till annan webbplats., några stycken från Folkliga koraler från södra Sverige (Gustafsson & Andersson 2021), ett stycke av Chopin, samt Björn Skifs Håll mitt hjärta.

Programmet visade alltså tydligt på psalmodikonets religiösa kopplingar, men anknöt även till dåtida och samtida omtolkningar och ny användning av psalmodikonet. Det verkar var fallet vid de flesta spelningar. En kvinna berättade till exempel att när hon och hennes man spelar tillsammans hemma så spelar de inte bara psalmer, utan även ”lite klassiska stycken, lite Bellman och lite Taube och sånt där”.

Begränsningar och anpassningar

Liksom denna kvinna påpekade flera av medlemmarna att instrumentet i sig innehar vissa begräsningar. Alltför snabba stycken fungerar inte och vissa instrument klarar inte av vissa toner. När jag frågade om de tror att psalmodikonet tidigare användes vid fest och dans så svarade någon ja. Han tror att man spelade på de instrument man hade. En annan person tror absolut inte det eftersom instrumentet är så begränsat. Att få de väldigt olika psalmodikonen att harmonisera under framträdandet krävde en hel del genomgångar och repetitioner. En person påpekade att innan de fått ordning är det en kakofoni av alla ostämda instrument och det kan låta som vedsågning, ”det de håller på med”. Desto större psalmodikon, desto mer ljud, och i sina bästa stunder kan psalmodikon, enligt samma person, låta som en oboe.

En person berättade att hans psalmodikon låter hemskt vid vissa toner och att han då helt enkelt stannar upp och inväntar de toner där hans instrument bättre kommer till sin rätt. Instrumenten är ju inte tänkta att i första hand spelas i grupp, utan att enskilt ackompanjera psalmsång, även om Dillner sades spela fyrstämmigt på sin tid. Som en av kyrkomusikerna uttryckte det så ”uppfinner de standarden själva”.

Psalmodikon anses lättspelat, även för den som inte kan läsa noter eller är speciellt musikalisk. En av kyrkomusikerna i trettioårsåldern berättade till exempel att hans intresse för psalmodikon bland annat bottnar i att det ”är kul också att möta andra personer som aldrig har spelat instrument tidigare, att de får chansen att kunna musicera på något instrument”. Publiken gavs också tillfälle att få pröva på att spela psalmodikon efter framträdandet på Karlshamns museum. Att få stråken att möta strängen utan gnissel och samtidigt placera fingret på rätt plats i rätt ordning visade sig dock vara ganska svårt.

Ett annat faktum som påverkar repertoaren handlar om tillgången på melodier som finns med siffernoter. Ur ett sådant perspektiv är det inte konstigt att psalmer dominerar. Dessa har ju tidigt översatts till siffernoter. En stor del av förberedelserna inför förbundets spelningar på Karlshamns museum och i Backaryds församlingshem handlade om att översätta melodierna till siffernoter anpassade för psalmodikonspel. Så hade till exempel kyrkomusikern i Väderstadsgruppen lagt stor möda på att omvandla noterna till Björns Skifs melodi Håll mitt hjärta till siffernoter. Det verkade vara en person i varje spelgrupp som hade huvudansvaret för detta, även om medlemmarna betonade att ingen var utsedd till dirigent eller spelledare och att alla bidrog på sitt sätt.

Strävan efter en demokratisk och jämlik arbetsfördelning och stämning framgick också under årsmötet på lördagseftermiddagen. Då diskuterade medlemmarna verksamheten på de olika platserna, den pågående inventeringen av instrument, psalmodikonbyggare, hemsidan och innehåll i tidskriften Psalmodika. De uppmanade varandra att bidra till tidskriften och framhöll betydelsen av personliga inlägg och att dela med sig av kunskapen om psalmodikon, både vad det gäller instrumentets historia, liksom hur det byggs, restaureras och spelas på. Gruppen diskuterade också om de skulle ha inslag om underliga instrument i tidningen och vem som skulle ta hand om speciella frågor som inkom till förbundet.

Andra frågor som togs upp på årsmötet var att Utvandrarnas hus i Växjö saknar information om psalmodikon. Ordförande hade därför erbjudit sig att bistå museet med sådan. Likaså hade Bonadsmuseet i Unnaryd efterfrågat psalmodikon-spel som bakgrundsmusik, vilket förbundet nu skulle hjälpa till med.

I de avslutande diskussionerna om var nästa årsmöte skulle hållas föreslogs Gagnef i Dalarna, Stockholm och Ornungastämman i närheten av Vårgårda, men inget beslut togs vid sittande bord.

Fortlevnad och framtid

En fråga som medlemmarna dryftade under årsmötet och i samtal med mig gällde psalmodikonets framtid. Musikern från Stockholm berättade till exempel att han mött skickliga och välutbildade musiker och musiklärare som aldrig hört talas om psalmodikon och att det triggar honom. Han frågar sig hur det ska kunna fortleva och vem som ska berätta hur man spelar om inte ens sådana personer känner till psalmodikon.

En viktig aspekt i arbete med Unescos konvention handlar om hur tryggandet, vidareförandet och främjande av det immateriella kulturarvet kan gå till. När det gäller psalmodikonförbundet så skapar och leder medlemmarna spelkurser, introducerar instrumentet för konfirmander, framträder i kyrkliga och profana sammanhang, på församlingshem, i kyrkor, hembygdsgårdar och på äldreboenden. Samtidigt är de bekymrade över det ringa intresset bland unga, och diskuterar hur kunskapen ska kunna leva vidare när de äldsta och mest kunniga medlemmarna inte längre är i livet. Till viss del tycker jag att denna oro är, om inte obefogad, så kanske lite överdriven. Min egen föreställning om vem som spelar och är engagerad i psalmodikon sattes omgående på ända när jag träffade den varierade gruppen av entusiaster. Det stora engagemanget och viljan att dela med sig av kunskapen var inspirerande och borgar ur mitt perspektiv för en god framtid. Otvivelaktigt är det dock så att det immateriella kulturarvet skulle vinna på att psalmodikonets historia inlemmas i musikutbildningar och i andra undervisningssammanhang. Medlemmarna använder också en stor del av sin obetalda fritid till att sprida kunskap och bistå andra, och skulle det engagemanget tyna eller förbundet upphöra skulle kanske också psalmodikonet upphöra att vara ett fint exempel på ett levande immateriellt kulturarv.

När Nordiska psalmodikonförbundets medlemmar ”uppfinner standarden själva”, spelar nutida melodier och använder duschslangar och tennisracketar i renoveringar av instrumenten visar de på en väg till överlevnad. För, som forskningen visat, lever de immateriella kulturarv kvar som bäst förmår förändras och anpassas till den tid och de sammanhang där de brukas.

/Susanne Nylund Skog