Anna at Lina

Svärmora at Olle, mössa ôt pôjken, marra ôt Eklunn och Anna at Lina. Denna text innehåller mängder av föremål, djur, släktskapstermer och egennamn. Men det är den sammanbindande prepositionen åt som kommer att vara i fokus och som i detta fall används för att uttrycka genitiv.

Att använda preposition (och andra omskrivningar) istället för genitiv-s är vanligt i svenska dialekter. Den allra vanligaste prepositionen är till för att ange relationer, som släktskap. Istället för ingenjör Hultmans barn säger man barnen till ingenjör Hultman. I detta fall fungerar varianten med preposition även i standardsvenskan. På sina håll kan prepositionen till också användas för att uttrycka ägande: boken till prästen och katten till Maja. Denna typ av konstruktion förekommer däremot inte i standardsvenskan. Genitiv-s är det enda möjliga alternativet: prästens bok och Majas katt.

I vissa svenska (och i norska) dialekter används istället prepositionen åt (ôt, a, at o.d.) på samma sätt som till. Hur ser utbredningen i Sverige ut och i vilka konstruktioner används prepositionen åt? Förhoppningsvis kan våra dialektsamlingar ge oss en fingervisning om hur det förhåller sig.

Utbredning

Åt som genitivomskrivning är belagt från Värmland och stora delar av Norrland. Dessutom har ett fåtal belägg påträffats i Dalarna och Uppland.

Jämtland, Härjedalen och Värmland sticker ut vad gäller antal belägg. Värmland är det landskap där flest uppteckningar har gjorts – framför allt i den norra delen. Det finns däremot inte många belägg från Dalarna. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att konstruktioner med dativ ofta används där för att bilda genitiv.

Åt för att uttrycka relationer

Åt används främst för att signalera olika typer av nära relationer. Sådana konstruktioner finns i samtliga landskap där belägg påträffats:

• tjäringa ôt Kal Janssa (Eskilsäter, Värmland)
• gubben åt lärarinn (Hede, Härjedalen)
• förällra at steintn (’flickan’) (Bureå, Västerbotten)
• Flykt va morfar åt Marry (Bollnäs, Hälsingland)
• sisstro at brugåmmo (’syster åt brudgummen’) (Överkalix, Norrbotten)
• Dä va ett kvennfôLk, som di kalle Stötkersti. Ho va hustrua ôt tjörkstötn (´kyrkväktaren’) (Stavnäs, Värmland)

Endast från norra Värmland (Fryksdals och Älvdals härader) finns belagt att två egennamn kan sammanfogas med åt. Det är underförstått vilken relation det rör sig om; därför kan det bara handla om sådana relationer som redan är kända (man–hustru, föräldrar–barn):

• Anna at Lina ’Linas (dotter) Anna’ (Dalby, Värmland)
• Kari a Jon i Busjövika ’Jon i Busjövikens (hustru) Karin’ (Ekshärad, Värmland)
• Ho Majja at-n Edvinn ’Edvins (hustru) Maja’ (Dalby, Värmland)
• Lars ôt Jan-Hinrek ’Jan-Henriks (son) Lars’ (Norra Råda, Värmland)

Åt för att uttrycka ägande

I några landskap finns belägg på konstruktioner där åt uttrycker ägande. Uppteckningarna är gjorda i Jämtland, Härjedalen och i norra Värmland samt i Malungs finnmark, ett område som gränsar till Värmland. Enstaka belägg finns även upptecknade i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

• ykksa ôt Pär (Gustav Adolf, Värmland)
• koa ôt Rut (Gustav Adolf, Värmland)
• Huse at presta brann (Föllinge, Jämtland)
• hästn åt-n Olle (Torp, Medelpad)
• mössa ôt pôjken (Malung, Dalarna)
• kLänningja at stinnta (’flickan’) (Järvsö, Hälsingland)
• Pastor Skog stack hôL på brännvirnskaggen (’brännvinskaggen’) åt-n Anners Hinriksn (Edsele, Ångermanland)

Meningsbyggnad i dialekter

När arkivet byggdes upp under första hälften av 1900-talet, låg fokus på att dokumentera enskilda ords uttal, böjning och betydelse – inte på meningsbyggnad. Därför kan det vara svårt att få fram sådan information ur samlingarna. Det krävs givetvis fler än bara ett ord för att kunna undersöka meningsbyggnad i en dialekt. Ibland innehåller beläggen dock ett språkprov, i vilket det belagda ordet sätts i ett sammanhang. På så sätt kan man, om man har tur, fånga upp genitivkonstruktioner.

Sammanfattning och en sorglig historia

Sammanfattningsvis används åt som genitivbildande preposition för att i första hand uttrycka relationer, i andra hand ägande. På platser där konstruktioner med ägande förekommer, kan man anta att även sådana som uttrycker relationer finns. Men inte nödvändigtvis tvärtom.

Det är inte konstigt att det just är i norra Värmland samt i Härjedalen och Jämtland som flest uppteckningar har gjorts. I stora delar av Norge är åt en vanlig preposition för att uttrycka genitiv ­– både för att förmedla relationer och ägande.

I Nordvärmland påträffades konstruktionen med två egennamn, och den sorgliga historien om Karamell-Kerstis korvätande man Bernhard får avsluta denna text om genitivomskrivningar med åt:

Bänard a Karramällskerste satt på lass å åt-n kôrvbeet, å han vart sittn svôLjen å va int go-te å få ôpp betn än an jekk at. ’Bernhard åt Karamells-Kersti satt på lasset och åt en korvbit, och han blev sittande svulgen (’med något i vrångstrupen’) och kunde inte få upp biten utan han gick åt (dog)’ (Östmark).

/Anna Renholm