Stönig
Adjektivet stönig är ett dialektord som fortfarande används. Betydelsen är ofta 'envis'.
Om man googlar på ordet stönig får man bortåt 2 000 träffar. Adjektivet beskriver en person som stönar och stånkar, men ordet kan också ha en annan innebörd. Det framgår av följande exempel på internet:
Stönig och enveten som bara en femåring kan vara.
Stönig som jag är ger jag inte upp i första taget.
Lika stönig som sin mor och bestämd är hon.
Var används ordet?
Det sägs vara ett värmländskt ord vilket bekräftas i landskapsparlören till SVT:s Svenska dialektmysterier. Men enligt Google-svaren händer det att också trollhättebor säger stönig när de menar att någon är ’envis; knepig’ o. likn. Den geografiska utbredningen av stönig ’envis’ stannar alltså inte helt inom Värmlands gränser. I institutets dialektordsamlingar finns rätt gott om belägg på stönig (stönot, stönug) ’envis’ från socknar i Dalsland och Värmland. Enligt uppgift kan ordet också betyda ’galen, tokig, stollig’, en betydelse som belagts även från västra Närke i början av 1900-talet. Man kan nog anta att ordet stönig i de nämnda betydelserna tidigare haft en större utbredning som förutom Värmland inbegripit de angränsande landskapen Västergötland, Dalsland, Närke och även västra Dalarna. Den överväldigande mängden dagsaktuella belägg på internet med värmländsk proveniens liksom uppgifterna i institutets samlingar tycks peka på att stönig lever ett friskt liv i Värmland medan beläggen från t.ex. Dalsland och Närke är färre och ofta av äldre datum.
Några uppteckningar i institutets samlingar visar hur stönig ’envis; tokig’ använts:
En varre stönete gôbbe änne han finns inte (Vårvik i Dalsland 1950-tal).
Kajsa ä stönet som en gris när hon får nôe i skâel (något i skallen) (Gunnarskog i Värmland 1971).
Dä jekk stönit det gick på tok (Nysund i Värmland. 1911).
/Karin Hallén