Hör, to, dån, stry och andra benämningar på lin

Att odla lin var förr i tiden en viktig sysselsättning i Sverige. Linet såddes oftast i maj och bereddes efter skörden i flera led för att skilja de kortare och grövre fibrerna från de finaste. Allt lin togs dock till vara och de olika kvaliteterna hade olika benämningar.

Maj månad har på de flesta håll i landet ansetts vara den rätta tiden för att så lin. Helst ville man göra sådden när det var linkornsväder, som man sade i Hälsingland, det vill säga vindstilla och gärna soligt. Men ofta valde man inte tillfälle helt fritt, utan förutbestämda dagar i mitten eller slutet av maj gällde som särskilt lämpade för linsådd. Dagarna benämndes utifrån vem som hade namnsdag. Karolina-dagen (20 maj) var en av dagarna som ansågs passa för sådd. Skälen till det skulle vara att namnets längd borgade för att också linet skulle bli långt samt att ordet ”lin” ingår i själva namnet. Andra dagar som särskilt framhålls är Erik (18 maj), Urbanus (25 maj) och Beda (27 maj). Erik-dagen gick i detta sammanhang ofta under benämningen lin-Erik eller hör-Erik.

När linet i slutet av sommaren var färdigt att skördas, rycktes det upp ur marken. Sedan följde en lång bearbetning i flera steg för att få bort stjälkens vedartade delar och de kortaste linfibrerna. Till slut skulle bara de längsta fibrerna återstå och av dem spanns det finaste lingarnet. Allt lin, oavsett fibrernas längd, togs dock till vara och de olika kvaliteterna på linet hade olika benämningar.

Lin och linne

Termen lin har i både standardsvenska och dialekter använts såväl om lin i allmänhet som om den allra finaste kvaliteten. Lin är besläktat med eller ett inlån av latinets linum. Att lin är en ytterst viktig växt ansåg redan Linné som försåg den med artepitetet usitatissimum ’det allra nyttigaste’. I vissa dialekter har lin även kunnat beteckna delar av plagg, som en linning eller ett foder: Du faur sy lin pau tjortelen,⁠ ⁠du får sy linning på kjolen⁠ ⁠(Skåne). Lined va lased män böisårna va bra,⁠ ⁠fodret var trasigt men byxorna var bra⁠ ⁠(Halland).

Ett adjektiv linnen bildades som en avledning till lin för att beskriva att något är tillverkat av lin, som i det blekingska linnena lasa,⁠ ⁠’trasor av linne’⁠. Ur neutrumformen linnet har så småningom substantivet linne utvecklats för att beteckna textilier tillverkade av lin. Idag kan linne användas också om hemtextilier och plagg som inte (längre) är framställda av lin, t.ex. sänglinne och nattlinne eller den ärmlösa överdelen linne.

Hör

Också i södra Sverige är ordet lin belagt i våra dialektsamlingar, men då finns ofta en kommentar om att ordet kommit in i sen tid och att det är hör som traditionellt har använts. Uppgifterna om hör är mycket talrika från i synnerhet Skåne, Blekinge, Småland, Halland och Västergötland. I Danmark är det också det standardspråkliga ordet för ’lin’. Liksom lin kan hör avse såväl lin i allmänhet, som den allra finaste sorten.

To

To är ett ord som använts om de flesta naturfibrer, däribland lin. Vad to har avsett varierar över landet och olika betydelser överlappar varandra geografiskt. I främst Blekinge, Småland och Östergötland har det använts specifikt om lin, antingen som växt eller under beredning: Di hade ju en liten åker di hade to på⁠ ⁠(Östergötland). Dä ä ett drytt (drygt) göre o häkkle to (Småland). I ett nordligare område, bestående av i synnerhet Småland, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Medelpad, har to använts endast om linets kortare fibrer, blånorna: Hemma vävde vi säckväv åv togarn å sydde säckar åv (Uppland). På Gotland och i delar av Småland, Västergötland och Östergötland har i stället det finaste linet kallats to.

Tågor

I stora delar av Götaland och Svealand har linets fibrer ofta benämnts tågor (tåjer, taujå, tåver, tôwe, tåver m.fl. former). Vilka linfibrer man avsett skiljer sig åt en del. Det kan handla om alla linfibrer oavsett kvalitet och också fibrerna i linets stjälk, som i den här kortfattade beskrivningen från mellersta Skåne av hur det går till att röta lin: Så skolle vi bre-en po marken po en rustobb, där skolle han liddja te vi konne se tövårna, så skulle vi breda den (dvs. hören, linet) på marken på en rågstubb, där skulle den ligga tills vi kunde se tågorna.

Men lika vanligt är att tågor varit liktydigt med de allra finaste fibrerna: Dä-ä stât garn fö dä ä ao taojå, det är starkt garn för det är av tågor (Småland). Duktyger ä utå (av) tåger, bLåner spinnes te lakan (Östergötland).

Benämningar på de kortare linfibrerna

De kortare linfibrer som avskildes under olika stadier av beredningen har ofta kallats blår eller blånor. Också de togs alltid till vara och blev till grövre garner och vävar. De kom också till användning på många andra sätt, som följande exempel visar:

• Aggust spinner allti bLår te tö:w, 'August spinner alltid blånor till tåg, dvs. rep', Halland.
  
• Da usspareste blaonera hade da te täkkeståpp, 'de sämsta blånorna hade de till stoppning i täcken', Småland.
• Han hade môs å bLår å driva husa me, 'han hade mossa och blånor att dreva, dvs. täta, husen med', Halland.
• Je mäj litte bLår te å jöre ren börssa ('bössan') mä, Dalsland.

Ordet blår fanns redan i fornsvenskan, då som blar. Formen blår uppstod när ursprungligt långt a nästan allmänt övergick till å. Blår finns belagt i många dialekter i Götaland och Svealand. Också blånor är mycket utbrett i dialekterna och är idag det gängse standardsvenska ordet. Även blån har förekommit i synnerhet i Sörmland, Västmanland, Uppland, Värmland, Dalarna, Västerbotten och Norrbotten. Från Västergötland är blå belagt: spinna bLå. Blån(or) antas enligt SAOB ha uppstått genom att stammen i ordet blår utvidgats. Hur blar ska härledas är ovisst.

Samtliga dessa ord verkar ha kunnat användas om sämre lin i största allmänhet, men det tycks också ha varit relativt vanligt att de bara syftat på de bästa blånorna, de som frånskildes vid den avslutande häcklingen. Garn som tillverkats av blånor har ofta kallats blagarn eller blaggarn. Förleden bla är singularformen av det äldre blar. Övergången till å har här uteblivit, vilket i SAOB förklaras av att det långa a:et innan dess förkortats, troligen på grund av att accenten i sammansättningen låg på senareleden -garn.

Att hålla isär olika sorters blånor har det funnits stort behov av, eftersom deras varierande kvalitet gjort dem lämpade för olika ändamål. Ett sätt att också språkligt skilja blånorna åt har varit att lägga till kontrasterande förleder. Bland ett stort antal kan nämnas grov- och grann-, topp- och fin- samt varp- och väft- (till väften, dvs. inslagen i väven, användes garn av sämre blånor än till varpen).

Det har även funnits olika särdialektala ord för grövre lin. Ett av dem är det redan nämnda to. Ett annat är stry (stryg, stri) som betecknat blånor av alla sorter. Det har använts i Särna och Idre i Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Lappland, Ångermanland och Västerbotten: Vi ha dreve ålle sprönjern å nåta vä stry å schwynbôrscht, vi har drevat (dvs. tätat) alla springor och fogar (i ekan) med stry och svinborst (Ångermanland). Ytterligare ett vanligt förekommande ord i norra Sverige är yster (öster, ister). Det är belagt från Ångermanland,⁠ ⁠Västerbotten,⁠ ⁠Lappl⁠and och Norrbotten: ⁠Ja ska jöra na sjorttyg bårtte⁠ ⁠(av)⁠ ⁠östren⁠ ⁠(Västerbotten).

Längre söderut i landet finner vi två ord som oftare tycks ha använts om skäktfallet, alltså de allra grövsta blånorna som avskildes redan vid skäktningen. Det ena av orden, dån (dôn) eller dun, är belagt från Dalarna, Gästrikland och Västmanland: Spinn bLån du så ta ja dônä (Dalarna). Var materialet av särskilt dålig kvalitet kunde det i Bergslagen kallas dôn-dôn. Det andra ordet, noppor (nôpper, näpper), har använts söder om området för dån, i Blekinge, Småland, Östergötland, Närke och Sörmland: Fyra öre marka (marken, dvs. viss mängd lin) va prise för finblår å tre för näpper, å nåra öre mer för tåger (Sörmland).

Linet idag

Odlingen och beredningen av lin gick kraftigt tillbaka i Sverige i slutet av 1800-talet, då den fick konkurrens av utländska linproducenter och av bomullen. 1966 drogs det statliga stödet till linodling in och snart därefter upphörde all storskalig verksamhet. Ett intresse för att odla lin i mindre skala har dock alltid funnits kvar inom olika föreningar och hos privatpersoner. De senaste åren har intresset för att odla lin ökat ganska markant i Sverige, vilket nog till största delen har att göra med projektet 1 kvm lin Länk till annan webbplats.. Detta projekt startades i Västra Götaland 2020 och lockade redan första året 700 odlare. Året därpå utökades projektet till att omfatta hela Sverige och då var det 6000 personer som försökte sig på att odla lin. 2022 utvidgades projekt ytterligare till hela Norden.

Lin som material har flera miljömässiga fördelar. En orsak till det är att linet är en tålig växt som klarar kyliga klimat. I områden med kallare temperaturer finns färre skadedjur, vilket minskar behovet att använda bekämpningsmedel. Dessutom är tillgången på vatten i regel större där så någon konstbevattning behövs sällan. Beredningen av linet sker på kemisk eller mekanisk väg. Hur stor miljöpåverkan den innebär beror av vilka kemikalier som används samt hur mycket energi som går åt vid den mekaniska bearbetningen och hur denna energi har producerats. (Läs mer: Hallå konsument! Länk till annan webbplats.) Den som odlar sitt lin hemma har förstås alla chanser att göra det på ett miljövänligt sätt och eftersom maj månad redan är inne, är det hög tid att införskaffa frön och planera in en dag för sådden!

/Eva Thelin