Julkrona, himmel och flugskepp

Halm har varit ett viktigt material som använts både till vardag och fest. Vid jul och andra högtidliga tillfällen tillverkade man gärna kronor av halm som sattes i taket.

Idag förknippar nog många halm mest med dekorationer i juletid. Vi ställer fram julbockar och andra figurer av halm, sätter upp en halmstjärna i fönstret och hänger olika slags halmprydnader i granen.

I äldre tider användes halm året om till många vardagliga ändamål, men den var ett viktigt inslag också i julfirandet. Halmen breddes ut över golven och man tillverkade olika figurer som man roade sig med i diverse lekar och upptåg. Över hela landet tillverkade man halmkronor som sattes upp som prydnad i taket. Framför allt skedde det till jul, men förekom också vid andra högtidliga tillfällen som midsommar och påsk eller vid bröllop.

Material och utseende

Takkronorna har oftast tillverkats av råghalm, men också annan halm och ibland vass har använts. Nedan ser du ett exempel på en påskkrona av vass från Estland.

På ganska många håll har man tillverkat kronor av svinborst. Svinborsten sammanfogades i ändarna med bivax.

I Konstverk i halm (s. 40) sägs att halmkronorna kan delas in i tre huvudtyper. En av typerna är när kronan har ett eller flera ”tak” från vilka det hänger olika halmdetaljer i form av ringar, kvadratiska plattor, rosetter m.m. Halmkronan från Älvdalen på bilden i början av denna bloggtext är ett exempel på en sådan krona med ”tak”. I en annan variant sitter hängena i stället på en eller flera större ringar.

Slutligen kan kronorna vara uppbyggda av geometriska figurer, ofta oktaedrar. I en del kronor är alla eller de flesta oktaedrarna i samma storlek och fyller tillsammans ut en större geometrisk form. Är oktaedrarna i flera storlekar är ofta en riktigt stor placerad i mitten och övriga fästade på och inuti denna.

Kronorna har gärna smyckats med olika granna detaljer såsom färgade ulltottar, garntofsar, tyg- eller pappersbitar, fjädrar och målade urblåsta ägg. Ibland kunde också själva halmen vara färgad. Att dekorera med ägg eller fjädrar var inte något som förekom bara i kronor som hängdes upp vid påsk. I en uppteckning från Ljusnarsberg i Västmanland 1926 berättas:

Natta tä Lussidan, då skull-en sitta ôppa (uppe), då va vi ihop, alla grannfLekkur, å jordä hâLmkronur, juLkronur, åv otröska rôghâLm … Vi haddä urbLåsta äggskaL på dôm fyra längsta pipunä (piporna, stråna), mitt på pipa, vi färja dôm mä. Å senn hadd vi all värdns pappär å fjär i na (fjäder i den).

(Isof, ULMA 2977:13, s. 2)

Lokala benämningar

Eftersom takkronorna företrädesvis satts upp i juletid är det inte förvånande att julkrona varit en utbredd benämning. Den finns såväl i Sverige som i Svenskfinland och i våra estlandssvenska samlingar uppges inget annat ord för halmkronor.

Vid sidan av julkrona har framför allt halmkrona använts i stora delar av Sverige och även i svenska dialekter i Finland. Ibland har istället rörkrona använts, medan borstkrona har betecknat kronor av svinborst.

I finskan benämns halmkronan oftast himmeli och i några finlandssvenska dialekter förekommer himmel. Ordet har i sin finska form fått viss spridning också i Sverige för att beskriva halmkronor av finländsk modell, vilket ofta innebär mer eller mindre stora skapelser uppbyggda av jämnstora, relativt små oktaedrar.

I Norge och Danmark är uro (’oro’) en benämning på halmkronor. Oro har också kommit att användas om halmkronor i Sverige, men det är antagligen en nyare företeelse här, för den betydelsen av oro går inte att finna i vare sig svenska dialektsamlingar eller i Svenska akademiens ordbok (SAOB). Att oro blivit populärt är inte så konstigt för det är ett välfunnet ord som förstås har att göra med att kronan så lätt sätts i rörelse vid minsta luftdrag.

I Dalarna finns det flera ord som har mycket begränsad utbredning. Lappkrona har använts i Nås och Järna och här syftar förleden förstås på de små tyglappar som pryder kronan. I en tickkrona, som brukat tillverkas åtminstone i Nås och Leksand, finns utskurna bitar av björkticka som dekoration.

Ett fantasifullt och roande ord, som vi har belagt från Orsa och Ore, är flugrunka, ’flugvagga’ (uttalat flugurukka, fLugurukka). Ett liknande ord, där också flugor tänks vagga eller gunga med i kronans rörelser, är ”flugguskepp”. Det ordet nämns av slöjdaren Per-Åke Backman, känd för sin tillverkning av halmkronor, i en intervju i Hemslöjd nr 3/2017. Där berättar han om sin farmor som också tillverkade halmkronor och att de på leksandsmål kallas för just detta.

Tillverkning idag

Att tillverka halmkronor verkar ha fått ett visst uppsving under senare år. Det ges både ut böcker och hålls en hel del kurser. Särskilt tycks intresset för att tillverka en finsk himmeli vara stort. I häftet Oro, himmel, spindel … (s. 39) berättas att det i Finland finns en tradition att bygga på kronorna varje år och att de därför med tiden kan anta avsevärda dimensioner. En himmeli som ett brudpar fick i gåva på 1930-talet kom så småningom att sträcka sig igenom två våningar.

Fascinerande är att de spröda och glänsande kronorna är tillverkade av något så enkelt och billigt som halm, vass eller svinborst. Per-Åke Backman säger om sitt skapande: ”Det finns ingenting i det här som är av värde men när jag sätter ihop det så blir det värdefullt. … [Kronan] blir som pricken över i hemma hos dig” (s. 60). Och ser man till hur kronorna kan varieras till utseendet borde de ha en god chans att finna sin plats i varje hem oavsett vilket inredningsideal som råder för tillfället.

/Eva Thelin