Raffel, lumptråd och räckgarn - att återanvända ylle

För inte så länge sedan fanns det många sätt att förlänga livet på textilier. Av gammalt ylle tillverkade man nytt garn och av upprepat garn stickade man nya plagg eller använde det till att stoppa med. För de garner, tyger och plagg som framställdes har det funnits en lång rad dialektord.

Under 2020 köpte vi i Sverige i genomsnitt 12 kg textilier och slängde 7,5 kg per person. Det är framväxten av konfektionsindustrin och i synnerhet dagens ”fast fashion” som har gjort detta möjligt. Sedan millennieskiftet har konsumtionen ökat med cirka 30 procent (Naturvårdsverket).

När kläderna ännu syddes hemma eller av någon som anlitats var kvalitet och hållbarhet självklara begrepp. Och så var det i ännu högre grad när man längre tillbaka i tiden fick framställa allt för hand, klippa ullen av fåren, så och skörda linet på åkern, för att sedan bereda råmaterialet vidare till garn och tyg. Man kom därför att tillmäta textilier ett mycket högt värde. Något slit- och släng-tänkande kunde varken rik eller fattig kosta på sig, utan det gällde att lappa, laga och stoppa för att förlänga textiliernas liv så långt det var möjligt. Till sist tog man till vara de bitar som var någorlunda bibehållna som laglappar, mattrasor och liknande eller tillverkade mindre plagg av dem. Finare delar eller detaljer av plagg, t.ex. spetsar eller broderade partier, kunde sparas för att tillföras nya plagg.

Slitna textilier av olika material kunde också repas upp för att användas till exempel som stoppning eller till nytt garn. En förklaring (av flera) till -rep i ordet kafferep har att göra med att kvinnor samlades för att repa upp lappar av siden samtidigt som de tog sig en kopp kaffe. Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) var det en sysselsättning som kom på modet i de högre stånden i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det första belägget i skrift för kafferep är enligt ordboken från 1843.

Sönderdelning av ylle till fibrer

Om plaggen och tygerna var tillverkade av ylle var det möjligt att återanvända dem också på annat sätt, nämligen genom att uppluckra dem till fibrer som kardades samman med ny ull och spanns till garn. Yllet delades då först upp i små bitar eller remsor, vilka plockades isär med fingrarna till trådar som bearbetades vidare till fibrer. Hur bearbetningen gick till varierade. I södra Sverige kardade man ofta trådarna tills de blev till fibrer. I norra Sverige ned till Dalarna, men även i delar av södra Sverige, använde man sig i stället av en kärna, ofta en gammal smörkärna, där trådarna lades ner i hett vatten. Med en särskild stav stötte man sönder dem till fibrer. Dessa speciella kärnor kallades bland annat för klutholk (Dalarna, Jämtland), slarvkärna (Dalarna, Lappland, Västerbotten), teskärna (Västerbotten) och traskärna (Dalarna). Hur hela denna procedur gick till visas i detta filmklipp från Skansen på Digitalt museum Länk till annan webbplats..

Utslitna stickade plagg kunde också lämnas in för att rivas sönder maskinellt. För de gamla plaggen och det sönderrivna yllet har det funnits särskilda dialektord, som plock (i Värmland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland), flock (i Dalarna, Härjedalen, Uppland, Östergötland, Småland), upprev (i Blekinge, Halland, Småland) och raffel (i Halland, södra Västergötland). Raffel ingår dessutom i ordet raffelstopp, alltså raffel som använts som stoppningsmaterial. Det verkar inte ha varit ett dialektord, utan har använts mer allmänt. Anna Larsson (född 1872) i Rasbo utanför Uppsala berättar om hur det gick till att få fram raffelstopp:

Man lämna in traser, som man inte kunde göra nå åv (något av), å fick dom sönderhackade. Dä var en garnhandel i stan som tog emot traser, å så fick man ut raffelstopp. Inte är dä så bra, inte. Dä klunsar sej nästan värre än kasklubb (växten bredkaveldun).

(Isof , ULMA 34520)

Garn av gammal ull uppblandad med ny var inte lika hållbart som garn av enbart ny ull. Därför användes det till lite grövre tyger och vid vävning bara som inslagsgarn, inte till varp där starkare garn krävs. Ofta blev garnet också flerfärgat, beroende på vilka textilier man utgått ifrån. Det finns ett stort antal ord, alla sammansättningar, för den här sortens garn. Ofta ingår ord för ’trasa’ i förleden (jämför de ord som använts för trasmattor). Några exempel är filleplockgarn (Värmland), klut-to (Jämtland), lasgarn (Halland), lumptråd (Lappland, Norrbotten), raddgarn (Halland), slör-to (Ångermanland) och trasgarn (Småland, Östergötland, Svealand). I Lappland, Västerbotten och Ångermanland har garnet benämnts tesgarn, men här är det, liksom i det tidigare nämnda teskärna, i stället ett verb, tesa, som ingår. Det används om olika sätt att sönderdela garner och tyger.

Samma förleder återkommer i benämningar på tyger, plagg eller andra textilier som tillverkats av återbrukat garn. Filletyg (Dalsland), klutkjol (Dalarna, Jämtland), sladdverken (Blekinge; verken ’enklare tyg med varp av lin el. bomull och inslag av ull’), tesrona (Västerbotten; rona ’bussarong’) och trasgarnsklänning (Uppland, Värmland) är några exempel på det.

Upprepning av garn

Under senare delen av 1800-talet började man återbruka ylle också på annat sätt. Man repade upp stickade plagg för att sticka något nytt av garnet. Ofta hade det då först tvinnats samman med annat garn för att bli hållbarare. Garnet kunde också användas att stoppa med.

Det upprepade garnet har benämnts på flera sätt. Förutom upprep (Närke, Sörmland, Västergötland) och upprep(s)garn (Sörmland, Värmland, Västergötland) har det kallats räckgarn (Västerdalarna, Dalsland) och uppräcksgarn (Västerdalarna). Att räcka upp är att ’repa el. rispa upp’. Ofta verkar det som har repats upp varit strumpor. Från Gotland sägs uttryckligen att urlöpar, urlöpur och urremnar betecknat ’upprepat strumpgarn’. Från Kräklinge i Närke berättar en upptecknare att ”mindre hål stoppades av garn, som ibland utgjordes av upprep ätter gamLä strumper”.

Att återvinna tyger och garn idag

Att ta till vara tyger och garn är förstås en god idé både för miljön och den egna plånboken. Ju längre man kan använda textilier desto bättre, eftersom 80 procent av textiliernas miljöpåverkan sker under tillverkningen (Naturvårdsverket). Men att vi idag skulle skaffa oss smörkärnor och börja stöta gammalt ylle till fibrer är nog en helt främmande tanke för de flesta av oss. Att repa upp stickade plagg för att tillverka något annat av garnet verkar däremot inte vara helt ovanligt. Det finns inte så få webbplatser och facebook-grupper som tar upp det och tipsar om de bästa metoderna, till exempel hur man går till väga för att ”avkrulla” garnet och få det slätt igen. Idag verkar det inte bara vara handstickade plagg eller ullgarn som repas upp, utan alla kvaliteter är tänkbara så länge de upplevs som värda att lägga möda på.

/Eva Thelin