Poesin blir fri när normer bryts

I skönlitteraturen, särskilt poesin, har författare ofta brutit mot skriftspråkets konventioner för att uppnå stilistiska syften. Men någon total frizon från språklig normering är inte litteraturen.

”Rosor
Ruiner
Och den här jävla ÖN!”

Så löd en dikt på en anslagstavla i min högstadieskola på mitten av 80-talet. Den var skriven av en anonym elev i en klass som fått i uppgift att skriva dikter till vykort med lokala motiv. Trots dess anspråkslöshet fann jag dikten uttrycksfull och oborstad på ett tilltalande sätt, kanske beroende på den okonventionella användningen av versaler.

Skönlitterära författare har ofta gått sin egen väg och brutit mot skriftspråkskonventionerna i stilistiskt syfte. Jonas Hassen Khemiri väckte stor uppmärksamhet för tjugo år sedan med V3-ordföljden i Ett öga rött; Karin Smirnoff skriver namnet på sin huvudperson janakippo. Exemplen på okonventionell användning av stora och små bokstäver, avvikande bruk (eller total frånvaro) av skiljetecken och andra språkliga normavvikelser är många inom skönlitteraturen, särskilt poesin.

Språkrådets rekommendationer gäller standardsvenskan

Ibland framstår skönlitteraturen som ett slags frizon från normering i form av skrivregler och andra skriftspråkliga konventioner. Den ligger lite vid sidan om det område som brukar omfattas av språkvårdens normering. Språkrådets rekommendationer är ju framför allt tänkta för standardsvenskan och det skriftspråk vi använder som medborgare och i arbetslivet – för att skriva exempelvis jobbansökningar, debattinlägg, mötesprotokoll, pm och brev till myndigheter.

I ett svar i Frågelådan har vi ett resonemang om texter som skrivs med ett personligt uttryck, som bloggar, mejl till vänner och litterära texter: ”Där kan dialektala uttryck, ord på andra språk, egentillverkade förkortningar och andra avvikelser från våra rekommendationer förekomma utan att det skapar några som helst problem i kommunikationen. Tvärtom, de gör ibland sådana texter bättre genom att göra dem mer personliga.”

I den nyutkomna boken Språkrådet rekommenderar förtydligas att det är standardskriftsvenskan som Språkrådet normerar. Avgränsningen behövs bland annat för att gränsen mellan tal och skrift har luckrats upp de senaste decennierna. Mycket av det vi skriver i dag har tillfällig och vardaglig karaktär som inte alltid vinner på normering, exempelvis sms, chattar och inlägg i sociala medier.

Ett viktigt syfte med skrivregler är att underlätta för läsaren. När de språkliga detaljerna i en text är enhetliga och följer skrivkonventionerna blir texten lättare att läsa. Läsaren kan fokusera på innehållet och behöver inte haka upp sig på formen. För skribenten själv underlättar det att slippa fundera så mycket och istället följa konventionerna.

Normavvikelser som stilistiskt grepp

Den som skriver personliga eller skönlitterära texter har alltså friheten att göra lite som den vill – hitta det bästa uttrycket och vid behov bryta mot konventionerna. Men en författare som gör det behöver visa att hen har en tanke med det. Då blir normavvikelserna ett stilistiskt grepp, som hos den okända diktaren i min skola. Som alltid är det en fördel att behärska de regler man bryter mot.

Även inom skönlitteraturen finns språklig normering, det är bara det att skribenten har större möjligheter att bryta mot den än i andra genrer. Och dessutom: för att kunna skriva språkligt experimentell poesi krävs att det finns etablerade normer att avvika från.

/Gabriella Sandström

Den här språkspalten har tidigare publicerats i tidskriften Svenskläraren nr 1/2023.