Vid Tjekesberget och däromkring ‒ bland skåror, sluttningar och nipor i Ådals-Liden

Vad betyder egentligen namnet Tjekesberget? För att lösa denna gåta blir vi tvungna att jämföra med liknande namn i Norrlands inland och titta på olika naturformationer!

Tjekesberget

Tjekesberget är ett 207 meter högt berg på ett större näs mellan Fjällsjöälven och Ångermanälven norr om bebyggelsen Åsmon i Ådals-Lidens socken i Sollefteå kommun i landskapet Ångermanland i Västernorrlands län. I uppteckningar på Institutet för språk och folkminnen framgår det att uttalet av bergets namn är /tsjeekesberje/ och /sjeekesberje/. Sydväst om Tjekesberget ligger Tjekesbäcken, vilken rinner ut i Fjällsjöälven norr om Kattdalsforsen. Uttalet av bäckens namn är i uppteckningarna /tsjeekesbetsjen/, /sjeekesbekken/ och /sjeekesbetsjen/. Denna bäck rinner från myren med namnet Tjekesmyran eller Tjekesbäckmyran, vars uttal enligt uppteckningarna är /tsjeekesmyyra/ eller /sjeekesbekmyyra/. Intressant nog finns det historiska kartor över området men inte på någon finns något av dessa namn utsatta.

Försök till tolkning av förleden

I en av uppteckningarna finns kommentaren att namnet Tjekesberget av en del av ortsbefolkningen anses vara finskt och att namnet kommer av namnet på myren, vilket tyder på att myrnamnet ska vara det primära namnet i namnklustret. Något passande (skogs)finskt ord eller personnamn med formen *ke(e)k(V)- eller liknande som skulle ligga bakom förleden och som sedan i svenskan fått uttalet /tsjeekes/ och /sjeekes/ verkar inte finnas. Inte heller i svenskan och i de svenska dialekterna i området är utbudet av passande ord eller personnamn bättre. I namnet Tjekesberget kan inte det svaga maskulina substantivet keke ´jäslera´, vars böjningsform är /tsjeeka/ ingå eller det svaga feminina substantivet keka ´talgoxe´, vars böjningsform är /tsjeeku/. Någon -s-form är heller inte möjlig för vare sig det maskulina substantivet eller det feminina substantivet. Inte heller kan förleden Kekas- vara en sammandragen form av det sammansatta ordet kekalera ´jäslera´. Ett verb i perfekt som används som adjektiv av verbet keka ´streta, knoga´, eller keka ´med korta rörelser vicka något fram och tillbaka´ skulle vara *kekad /tsjeekad/, och då utan foge-s, men vi har inte formen *Tjeka(d)berget utan Tjekesberget. Det närmaste förslaget är det i de jämtländska dialekterna förekommande verbet kekas med uttalet /tsjeikes/ 'vara envis; retas, ge retsamma svar'. Detta verb har dock inga belägg från Ångermanland i dialektsamlingarna på Institutet för språk och folkminnen, men om det skulle finnas belägg så skulle dessa i Ångermanland ha uttalet */tsjeekes/, vilket stämmer med uttalet av Tjekes-namnens förleder. Problemet, förutom att det inte finns belägg från Ångermanland, är att verb inte förekommer som förleder i svenska namn som infinitiv. Även möjligheten till en svensk tolkning faller således. Namnklustret verkar följaktligen vare sig ha finsk eller svensk bakgrund. Återstår att se om det kan ha en samisk bakgrund.

I sydsamiskan finns substantivet tsiehkie 'hack, skåra; ett märksnitt; tio (när man räknar renar)'. I umesamiskan (inklusive den utdöda åselesamiskan) finns(/fanns) substantivet tseähkkie 'skåra, hack, tio (renar som markerades med skåra vid försäljning)' och det avledda substantivet tsiehkies 'skåra'. Motsvarande substantiv i pitesamiskan är tsähkke (se nedan gällande ortnamnet Tsähkke) och i lulesamiskan tsiehkke 'skåra, hack, snitt, streck' och tsiehkes 'skåra, hack, snitt, inskärning' och i nordsamiskan ceahkki 'skåra, hack, markering; sluttning (kort och brant)' och ceahkis 'skåra, hack'. Något avlett substantiv motsvarandes umesamiskans tsiehkies finns inte i de sydsamiska ordböckerna eller i de sydsamiska ordsamlingarna på Institutet för språk och folkminnen, vilket innebär att en sådan motsvarande sydsamisk form åtminstone inte längre finns i sydsamiskan.

Som ortnamnsled i samiska ortnamn ska substantivet i dess grundform ha betydelsen 'skåra, hak; mycket tvärbrant sluttning' och den avledda s-formen har betydelsen 'skåra, hack, inskärning'.

Samiska ortnamn med samma namnled

I Ortnamnsregistret finns det en uppteckning för ett samiskt namn för berget Baksjöklumpen i Dorotea socken i landskapet Lappland i Västerbottens län. Uppteckningens uttal är /tseäkkuhke/. Inga iögonfallande skåror eller hack finns i berget, men berget som är 781 meter högt, sluttar mycket brant åt söder.

Längre norrut i Arjeplogs socken i landskapet Lappland finns ett berg med det pitesamiska namnet Tsähkke med en höjd på 1011 meter. Berget Tsähkke har en skåra eller ett hack på den södra sidan, men frågan är om inte detta mest är att se som en tvärbrant sluttning. Nedan för detta hack eller tvärbranta sluttning fortsätter den branta sluttningen. Den ena av de båda uppteckningarna för namnet klassificerar lokalen som namnet syftar på som en ”fjällbrant”, medan den andra uppteckningen klassificerar den som en ”fjälltopp”, och i den anges att ordet betyder 'tvär brant' med kommentaren att namnet kommer av att ”berget är brant”. Bredvid berget, vid dess västsida, finns en sjö med det sekundära pitesamiska namnet Tsähkkejávrre och precis söder om bergets tvärbrant finns det en bäck som enligt en uppteckning bär det pitesamiska namnet Tsähkkejåhkå. Bäckens namn styrker att det är branten på den södra sidan av berget som är anledningen till namngivningen. Bakom berget finns förvisso djupa skåror utan utsatta namn på kartorna, men dessa tycks alltså inte vara anledningen till namngivningen.

Ännu längre norrut i Jokkmokks socken i landskapet Lappland i Norrbottens län finns det två fjälltoppar/berg med likadana lulesamiska namn; Tsähkkok norr om sjön Vájmok och Tsähkkok norr om sjön Lulep Njoatsosjávrre. Namnen ska tydligen vara ett avlett substantiv med betydelsen 'plats med skåror, hack', vilket ska vara avlett från det lulesamiska verbet tsähkkot 'göra hack, skära skåror, skära snitt, rista in'. Berget vid Vájmok har dock inga skåror, men däremot ett mycket brant stup mot sydost, medan berget vid Lulep Njoatsosjávrre har både djupa skåror över bergsryggen, men även en mycket brant sluttning åt öster. Dock är namnet Tsähkkok satt längre ner på kartorna så det är svårt att veta vilket område namnet exakt anger. Det är intressant är att jämföra det avledda substantivet med det lulesamiska adjektivet tsäkko, med attributformen tsäkkogis 'mycket brant, lodrätt'. Det finns även en uppteckning för det lulesamiska sekundärnamnet Tsähkkogabiejvebielle vid Vájmok där förleden står i genitiv singular och efterleden biejvebielle betyder 'solsida', det vill säga 'Tsähkkoks solsida'. Mycket riktigt ligger platsen på den södra sidan, det vill säga på solsidan av Tsähkkok. I kommentaren på uppteckningen står det ”synnerligen vilsamt [för renen] vid dimma eller dåligt väder”. Denna solsida är det platta området nedanför Tsähkkoks mycket branta sluttning/stup.

I Ortnamnsregistret finns det uppteckningar i Jokkmokks socken för en nipa, dvs. 'brant sandsluttning vid älvstrand'. Den normaliserade lulesamiska formen av namnet skulle vara Rájrretsiehkke, där förleden betyder 'sand (grov); jord'. Namnets betydelse är således 'sandskåran' eller 'sandsluttningen ~ sandnipan'. Nipan i fråga böra vara den nedanför södersidan av berget Várdotjåhkkå vid ån Suottasjjåhkå, som rinner ner i Sjnjuvtjudisjåhkå. Nipan är mycket brant. Lokalen i uppteckningarna är klassad som ”nipa” och ”mycket hög nipa” och i uppteckningarna står det att det rör sig om en mycket hög nipa mittemot berget Várdotjåhkkå, som skurits av Sjnjuvtjudisjåhkå och att efterleden betyder 'skåra, mycket tvärbrant sluttning'. Det enda problemet är att nipan inte är mittemot berget Várdotjåhkkå utan nedanför det. Men det kan nog vara ett fel som uppstått vid upptecknandet av namnet med tanke på Generalstabskartan som man använt sig av är i en sådan skala att det är svårt att se detaljer. Ordet för nipa/strandbrink i de lulesamiska ordböckerna är dock viettar och mielle, men det föregående ordet verkar inte alls förekomma på kartor, medan det senare gör det och det gäller även motsvarande former på pitesamiska och nordsamiska.

Slutsatsen efter genomgången av dessa namn är att namnleder motsvarande det umesamiska substantivet tseähkkie i ortnamn verkar betyda 'mycket brant sluttning eller nipa' och att avledda substantiv i eller som namn motsvarande det lulesamiska tsähkkok tycks betyda 'plats med mycket brant sluttning eller stup' eller eventuellt 'plats med skåror'. Något samiskt ortnamn med en namnled motsvarande ett umesamiskt tsiehkies hittar jag inte i Sverige, Norge eller Finland. Björn Collinder nämner dock i sin bok Ordbok till Sveriges lapska ortnamn att formen finns i det sammansatta ordet várretsiehkies 'terrass i fjäll', men anger inget ortnamn.

På jakt efter skåror, hack, branta sluttningar eller nipor vid/på Tjekesberget

Det anses som ovan sagt i en uppteckning att myren är den primära namnbäraren. I samma uppteckning framgår det att Tjekesbäcken är en bäckdal som blir helt vattenfylld vid flod i Fjällsjöälven. Denna bäckdal är formad som en djup skåra. I en annan uppteckning framgår det att bäcken är avloppet från Tjekesbäckmyran. Namnet Tjekesbäckmyran pekar på att det skulle vara bäcken som är det primära namnet och inte myren. På uppteckningen för Tjekesbäckmyran står det att myren är en stark inbuktning av nipan vid älven. Nipan ovanför myren från Tjekesberget till Fjällsjöälven är brant och höjdskillnaden mellan marken ovanför nipan och myren nedanför är hela 28-29 meter. Fjällsjöälvens passage vid Kattdalsforsen är som en smal utskuren skåra, liksom älvens passage längre norrut söder om Storflyforsen. Med tanke på de andra samiska ortnamnen med likadan namnled och deras antagna betydelser som jag redogjorde för ovan tror jag trots allt att det är den starkt inbuktade branta nipan ovanför Tjekesmyran/Tjekesbäckmyran, vilken sträcker sig från Tjekesberget till Fjällsjöälven vid Kattdalsforsens fördämning som är anledningen till det samiska namnet bakom namnklustret, även om vi inte vet om den avledda formen tsiehkies, vars betydelse som appellativ i de samiska språken är 'skåra, hack, snitt, inskärning' även i ortnamn kan betyda '(brant) sluttning, nipa'. Detta skulle då innebära att Tjekesmyran är den primära namnbäraren. Tjekesmyrans samiska namn (de samiska rekonstruerade formerna är här återgivna i åselesamisk form), kan ha varit *Tsiehkiesáhpie där efterleden áhpie betyder 'myr som genomflytes av bäck'. Det samiska initiala /ts/ har när ortnamnet lånats in i svenskan ersatts med ett /tsj/ eftersom initiala /ts/ inte kan förekomma i ord eller ortnamn i svenskan. Det är möjligt att bergsnamnet Tjekesberget också är inlånat från samiskan, från ett *Tsiehkiesvárrie, där efterleden várrie betyder 'berg'. Även bäcken behöver inte vara skapad av svenskar med utgångspunkt att den rinner från myren utan kan också vara inlånad från samiskan, från ett *Tsiehkiesjuhkka, där efterleden juhkka betyder ´bäck´.

Slutsatser

Jag anser att det bakom Tjekes-namnen i Ådals-Lidens socken således bör ligga samiska namn. Dessa Tjekes-namn är inte så ensamma som markörer för samisk närvaro i området som man skulle kunna tro. I en uppteckning i Ortnamnsregistret på Institutet för språk och folkminnen finns namnet Lappbäcken upptecknat med kommentaren att den rinner från en myr söder om Klimpmon i Norr-Moflo ner till Storflyforsen i Fjällsjöälven. Från Tjekes-namnen är det bara 11 kilometer sydost till det samiska substratnamnet Tjålmsjön på andra sidan Ångermanälven och sydost om Näsåker.

Om min tolkning är korrekt så innebär det att Tjekes-namnen är de första tolkade samiska substratnamnen väster och söder om Ångermanälven inom den delen av landskapet Ångermanland som ligger i Västernorrlands län, liksom de första tolkade samiska substratnamnen i Ådals-Lidens socken. Det har således funnits en tillräckligt stark och/eller gammal samiska närvaro även söder om Ångermanälven för att den ska resultera i de samiska substratnamnen i fråga. Tjekes-namnen är dock inte de sydligaste samiska substratnamnen i Ångermanland som forskningen hittills presenterat, eftersom den ovan nämnda sjön med det samiska substratnamnet Tjålmsjön i Resele socken ligger längre söderut, och eftersom sjön med det samiska substratnamnet Pärmsjön i Skorpeds socken i Örnsköldsviks kommun är det sydligaste substratnamnet, där sjöns sydligaste del ligger i linje med Örnsköldsviks sjukhus.

Att det inte finns belägg i sydsamiskan på en form motsvarande umesamiskans/åselesamiskans tsiehkies skulle kunna peka på att den samiska som talats söder om Ångermanälven varit åselesamiska, vilken var en skogsamisk dialekt inom umesamiskan. Men för att kunna dra mer säkra slutsatser behövs fler samiska substratnamn söder om Ångermanälven tolkas.

Epilog

Men varför menade nu delar av ortsbefolkningen att namnet Tjekesberget skulle vara (skogs)finskt, förutom för att de inte verkade veta vad förleden betyder? Det har att göra med att delar av Ångermanland blev koloniserat av skogsfinnar på slutet av 1500-talet och under 1600-talet och jag bör därför här också kommentera det ovan nämnda namnet Kattdalsforsen. Herman Geijer går igenom namnet och skriver ”med stöd av uttalsformen /kattđasjfosjsjn/ i en by på ena sidan om älven – kunna skriva Kattdalsforsen, då forsen är uppkallad efter den inom byn och intill forsen befintliga /kattđaan/ Kattdalen, fast folket i en by på andra sidan älven, där man ej känner till namnet Kattdalen, kallar forsen för /kattasjfosjsjn/, /kattelannsfosjsjn/, /katarandafosjsjn/ Kattars-, Kattelanns-, Katarandaforsen, som föregives vara finska namn”. Tydligen så är det befolkningen i byn Norr-Moflo som använder formen /kattđasjfosjsjn/ medan befolkningen på andra sidan älven använder de andra namnen. Är det då befolkningen i Åsmon eller ännu längre bort som menas?

Någon dal som namnet Kattdalen skulle kunna syfta på finns inte inne i den östra delen av byn Norr-Moflo, men i en uppteckning framgår det att Kattdalen går ner till Kattdalsforsen och i en annan att Kattdalen är en dalgång på sydvästra sidan om Kattdalsforsen öster om (Norr-)Moflo. På Lantmäteriets terrängskuggningsfunktion på Lantmäteriets e-karttjänst Min karta går det att se att det finns en fördjupning i terrängen sydväst om Kattdalsforsen som sedan delar sig i två delar. Fördjupningen/fördjupningarna är dock inte mer än fem meter djupa och inte mer än 230 och 290 meter långa. Det måste vara på denna/dessa som efterleden dalen syftar. Ett annat namn på dalen i en uppteckning är Kattänget. Om det tidigare inte funnits träd på platsen så kan namnleden äng ha varit lämplig för det platta området i fördjupningarna och i deras öppna fortsättning. Även namnleden land i namnformen Kattelannsforsen kan ha syftat på detta platta område som sträcker sig ner till älven. Namnleden randa i namnformen Katarandaforsen kan syfta på strandkanten, randen, vid Fjällsjöälven. Frågan är dock om förlederna kata- ~ kattars- ~ katte- och katt- verkligen syftar på djuret katt (eller lodjur)?

Namnleden randa är misstänkt lik det finska ordet ranta 'strand'. Bakom förleden i namnformen Katarandaforsen, med uttalet /katarandafosjsjn/ skulle ett skogsfinskt *Katajaranta med betydelsen 'enstrand(en)' kunna ligga. Bland de skogsfinska ortnamnen i Värmland förekommer det att förleden kataja(n)- sammandragits till kataa. Namnformen Katarandaforsen kan då jämföras med namnet Stor-Kattajärven (och sekundärnamnet Lill-Kattajärven) i Anundsjö socken i Ångermanland, som tolkats som ett skogsfinskt *Katajajärvi 'ensjö(n)'. Även namnformen Kattarsforsen, med uttalet /kattasjfosjsjn/ är intressant då formen katas 'en' i alla fall förekommit i skogsfinskan i Värmland. Utvecklingen /s/ > /sj/ i förleden av /kattasjfosjsjn/ skulle då vara en uttalsförenkling. Bland substratnamn, det vill säga namn som är inlånade från ett på platsen numera försvunnet språk till ett på platsen levande språk, brukar det finns variation i uttalet. Uttalsvariationen av förleden kata- ~ kattars- ~ katte- och katt- skulle kunna peka på att det rör sig om ett substratnamn och speciellt den kortstaviga formen kata- är intressant. Även variationen mellan namnlederna lanns- och randa- skulle kunna peka på detta.

Om namnklustret i fråga mellan Norr-Moflon och Tjekesberget har skogsfinsk bakgrund så skulle namnformen Kattelannsforsen kunna vara en anpassning till svenskan av Katarandaforsen och namnformen Kattdalen ytterligare en anpassning till svenskan och en omtolkning av land till dal.

Namnformen Katarandaforsen pekar på att den andra delen i förleden i namnformen i det skogsfinska namnet har varit i nominativ singular, det vill säga ranta 'strand'. Sammansatta finska ortnamn med en tvådelad förled brukar ha förleden böjd i genitiv singular. Om det funnits ett skogsfinskt namn på forsen med samma förled så borde det ha varit *Katajarannankoski, det vill säga rannan i genitiv singular, 'strandens'. Namnformen Katarandaforsen pekar på att det skogsfinska primärnamnet varit *Katajaranta och syftat på det platta strandområdet vid älven och att detta lånats in i svenskan och att man sedan i svenskan lagt till efterleden forsen och skapat namnet Katarandaforsen. Sedan är ju frågan om det växer eller tidigare har växt enar eller enbuskar på platsen.

Följande fråga är då om det bott skogsfinnar i närheten av Tjekesberget och då helst söder om Fjällsjöälven? De närmaste (kända) skogsfinska byarna eller bosättningarna är Omsjö på andra sidan Ångermanälven ca 16 kilometer nordost om Tjekesberget, Hällås också den på andra sidan Ångermanälven 28 kilometer sydost om Tjekesberget, Långsjön 19 kilometer söder om Tjekesberget, Hällingsås 14 kilometer sydväst om Tjekesberget, Tynnerås 16 kilometer väster om Tjekesberget och Imnäs 14 kilometer nordväst om Tjekesberget. Intressanta är också naturlokaliteterna Finnsvedjorna, åtta kilometer nordväst om Tjekesberget, Finnmyran och Finnmyrberget, båda åtta kilometer nordväst om Tjekesberget. Dessa naturnamn pekar på skogsfinsk närvaro där och antagligen är det de närmaste skogsfinnarna, de i Imnäs, som använt sig av dessa marker. Men någon skogsfinsk bebyggelse söder om älven vid Åsmon och området där omkring verkar inte ha funnits eller är i alla fall inte känd. Längre än så kommer vi inte just nu angående bakgrunden till namnen Kattdalen och Kattdalsforsen och om det funnits någon skogsfinsk närvaro eller bosättning vid Åsmon. Denna historiskt trespråkiga del av Ångermanland är mycket intressant och att det bara är fyra kilometer till Nämforsens hällristningsområde vid Näsåker, ett av Europas största, vars hällristningar förvisso är äldre än namnen vi tagit upp, gör ju det inte mindre intressant.

/Björn Lundqvist