Säsong för både semmelälskare och traditionalister

Nu pågår semmelsäsongen för fullt, och det är en tradition som många uppmärksammar. Men när man bör äta semlor, och vad som egentligen ska räknas som en semla – där går åsikterna isär.

På Levande traditioner, förteckningen över immateriella kulturarv i Sverige, finns semlan. En semla är vanligen en bulle gjord av vetemjöl, mjölk, smör, socker, jäst och kardemumma. Locket skärs av och bullen spritsas med mandelmassa och vispad grädde, sedan läggs locket tillbaka och bullen pudras med florsocker. Semlan kallas även fettisdagsbulle och fastlagsbulle och brukar ätas kring fettisdagen.

Det roligaste med semlor är debatten om vad som får klassificeras som en semla, och det årliga tjafset om när man egentligen får äta dem över huvud taget!

För ett år sedan i samband med fettisdagen, mitt under pågående pandemi, publicerade vi en frågelista om semlor på Isofs webbplats. Citatet ovan är från en av de närmare 600 personer som svarade på frågelistan. Svaren visar att traditionen att baka, köpa och äta semlor är kringgärdad av ett informellt regelverk om hur den ska smaka, samt när, hur och i vilken omfattning den ska ätas. Att traditionen är livaktig visar inte minst de årliga debatterna kring detta informella regelverk och försäljningssiffrorna, som indikerar att vi i Sverige i genomsnitt äter fyra till fem semlor per person och år, vilket totalt innebär drygt 40 miljoner sålda semlor. Många av oss bakar även egna semlor.

Semlan har sin förebild i hetväggen, ett högreståndsbakverk från 1700-talet, och började i sin nuvarande form bli vanlig först under 1900-talets början. Hetvägg serveras på ett djupt fat med varm mjölk. Under större delen av 1800-talet saknade dock semlan grädde och mandelmassa och det var endast själva bullen som serverades i mjölk med lite kanel och socker. Ordet hetvägg kommer från tyskans heisse wecke vilket betyder ”het kil”. Ordet semla är också från tyskan, men ursprungligen kommer det från latinets simila som betyder ”fint vetemjöl”.

Älskat (och tråkigt) bakverk

Inte förvånande svarar majoriteten av de 600 att de äter semlor. Några har dock synpunkter på att vi kallar bakverket semla. En pensionär från Östra Göinge i Skåne skriver att han ”äter aldrig semlor” eftersom han ”är osäker på hur en sådan ser ut”. Däremot är han ”mycket förtjust i fettisdagsbullar”. En kvinna från Hässleholm skriver rätt och slätt att hon äter fastlagsbullar. En man påpekar att han ”håller på namnet fastlagsbulle för bakverken. Semlan kan man kalla själva bullen!” och en person från Karlskrona påpekar att hon äter ”fastlagsbullar för att det är ett så underbart gott bakverk”. Här framgår att de som benämner bakverket fastlagsbulle är ifrån Skåne och andra delar av södra Sverige. I närliggande Danmark kallas bakverket för fastelavnsbolle och innehåller sylt, vaniljkräm eller choklad.

Oavsett om de som svarar kallar bakverket semla eller fastlagsbulle framhåller de flesta att det främsta skälet till att de äter semlor är för att de är goda. Flera personer skriver att de älskar semlor, exempelvis en kvinna från Stockholm som älskar allt med semlor, såväl ”namnet som allt som ingår: kardemummabulle, mandelmassa och vispgrädde. Det är ett trevligt bakverk”. Flera menar också att det är kombinationen av den goda smaken med traditionen som gör att de äter semla. En lärare i Umeå skriver att hon ”ser det som en tradition”. En annan person skriver:

Jag äter semlor för att det är gott. Älskar mandelmassa. Så gillar jag årstidsbundna fikatraditioner. Olika bakverk, olika årstider. Dels gör det att jag kan längta efter att få det och inte tröttnar. Det blir desto godare om det är ovanligt.

Kvinnan från Stockholm skriver också att hon ”tycker semlorna är en bra tradition, just för att de kommer och livar upp lite i en tid när det inte händer så mycket annat, man kan se fram emot dem när julen är slut och januari känns lång och mörk”.

Några påpekar dock att de egentligen inte tycker att semlor är goda, utan att de främst äter dem av tradition, exempelvis skriver en förskollärare att hen ”egentligen inte så förtjust i semlor, men det är mysigt med traditionen”. En kvinna från Öckerö ”äter semlor av tradition”. Hon tycker att det är ”lagom gott, inte den godaste bakelsen, men helt okej”. En akademiker från Göteborg ger uttryck för detsamma när han skriver att han äter semlor ”mest av tradition” eftersom han inte är ”så förtjust egentligen”, och en gymnasielärare från Piteå skriver att hon kan äta en semla på fettisdagen ”för att man ska”:

Helt ärligt tycker jag att det är ett tråkigt bakverk. Det smakar ju knappt någonting?! Nej, jag tar hellre en dammsugare eller en arraksboll.

Några få av dem som svarat äter inte semlor alls. En person skriver att hen inte tycker om semlor ”pga av både smaken och konsistensen” och är glad att ”numera bo i Storbritannien och aldrig bli bjuden semlor”.

Fettisdagsfrossa och återhållsamhet

I katolsk tid var fettisdagen sista dagen innan fyrtiodagarsfastan fram till påsk. Från början var det bara på denna dag som det var tillåtet att äta semlor. I Skåne åts dock semlor på måndagen som kallades ”bullamåndag”. När traditionen att fasta upphörde i Sverige blev det i stället vanligt att äta semla varje tisdag under fastans sju veckor. Numera bakas och säljs semlor från jul till påsk.

När traditionen att äta semlor framhålls som viktig av de som svarat på frågelistan understryks också tidpunkten när de bör ätas. En kulturarbetare skriver att semlor enbart ska ätas ett par veckor innan och efter fettisdagen. ”Annars är det fel och blasfemiskt och hädiskt och FEL!!!”. En kvinna från Göteborg ”uppskattar inte oskicket med att börja sälja semlor kring jul”, och en pensionär skriver att hon ”äter hetvägg på fettisdagen, inte innan”. En annan person, som beskriver sig som ”inte så semmelkonservativ” och som äter semlor när hon får tag på dem, menar ändå att ”i början av januari känns lite tidigt. Februari passar bättre”. En pensionär tycker ”illa om att man börjar sälja redan i november/december”.

För en annan göteborgare är semlan ”en slags säsongsbakelse som signalerar att vintern går mot sitt slut och att påsken och våren närmar sig”. Hon ”känner ingen längtan efter semlor vid andra tider på året” och skriver att i hennes ”kalender blir semlor lovliga vid trettondagen”. I år ”fuskade” hon dock och startade redan 2 januari eftersom det varit tufft i coronatider. En annan person berättar:

Jag börjar i mitten av februari och tar sista semlan i mitten av mars. Förutom fettisdagen äter jag semla till fikat på helgerna. På fettisdagen äter jag min semla som hetvägg. Övriga gånger som den är till en kopp kaffe.

En lärare från Skogås har älskat semlor sedan barnsben och kallades Semlan på förskolan. Han bakar själv sina semlor, men äter dem enbart ”på fettisdagen och därefter på söndagar fram till påsk”.

Några som svarat är dock så förtjusta i semlor att de skulle kunna tänka sig att strunta i traditionerna kring när de ska ätas. En kvinna berättar att hon ”äter så fort de börjar säljas, och fram till sista dagen”. Hon fokuserar inte så jättemycket på fettisdagen utan ”mer på sista dagen de säljs, för att få tag på en allra sista”.

Jag skulle gärna kunna köpa semlor året runt. Jag tycker egentligen att det är fint med traditioner, men semlor är för gott. Dem vill jag gärna ha året runt. En del säger då att "men du kommer inte att äta dem om de finns hela året”. Men jag tror faktiskt att jag skulle det. Kanske inte lika många under en kort period. Men det skulle bli regelbundet hela året! Jag saknar dem resten av året.

Oavsett om de som svarat äter semlor eller ej och oavsett om de gör det av tradition eller för att de smakar gott, så verkar alla känna till att semlor är förknippade med fettisdagen. Om inte annat så blir de uppmärksammade om att så är fallet via sociala medier. En kvinna från Örebro skriver att hon inte äter semlor, men hon vet att ”fettisdagen är en tisdag någon gång i februari för det syns på folk som äter/köper/bakar semlor och hänger ut dem på facebook”.

För flera av dem som svarat är att äta semlor en social företeelse som gärna sker tillsammans med andra, några ordnar till och med ”semmelfester”. Och själva akten att äta är för några i det närmaste ritualiserad. En kvinna från Skellefteå berättar att de äter semlor tillsammans i familjen som består av henne själv, man och tre barn.

Ibland äter vi tillsammans med min mans föräldrar eller med mina föräldrar. Jag brukar äta upp locket först och jag vill helst inte ha så mycket grädde på min men gärna mycket mandelmassa. Vi dricker mjölk till semlorna.

En annan kvinna från Södertälje berättar:

Jag äter semlor tillsammans med andra. Det är nog en del i upplevelsen för mig med att äta semla; äta den tillsammans med andra! Jag äter semlan rakt upp och ner utan dryck. Jag börjar alltid med locket! Dels för att jag tycker locket är godast men också att det blir enklare att äta botten då den är väldigt tjock.

Kremlor, semmelwraps och bästa semlan

Årligen lanseras nya sorters semlor på marknaden och en av frågorna vi ställde var just om de som svarade brukar pröva nya varianter av semlor. Även när det gäller dessa svar var uppdelningen tydlig i de som vill hålla på traditionerna och de som är mest intresserde av smaken på semlor.

En person skriver att hon ”har provat andra typer av semlor, men de kändes ’fel’, så hon håller sig till de traditionella” och en pensionär skriver att hon har provat wienersemla en gång. Det gör hon ”aldrig mer” och ”övriga varianter” fortsätter hon att undvika. En kvinna från Göteborg skriver att för henne gäller ”traditionell semla”. Hon testar aldrig andra varianter. ”Varför kalla saker för semla om det inte är en semla längre?”

En annan person är däremot ”öppen för oortodoxa varianter”. Hon berättar att hon blev bjuden på ”minisemlor med nougat en gång! Halleluja, den smakade något!”. En person som älskar alla typer av semlor skriver att ”kemlor och semmelwraps är godast”. En kvinna skriver att hon ”provade nachos ett år. Helt okej. Är nyfiken på kremla, kanelbulle med grädde och mandelmassa. Verkar gott”.

En pedagog från Gävle gör en liten förteckning över de semlor han testat:

Semmelpannkaka - inte speciellt semligt

Semmelwrap - gott men inte heller semligt

Semmelglass - för sött

Semmelkladdkaka - supergott

En psykolog från Örebro berättar att när de har ”semmelfest med vänner så är det fritt fram att prova alla möjliga sorters fyllningar”, men själv är hon ganska "semleortodox" och vill ha grädde och mandelmassa. På sin höjd kan hon sträcka sig till ”wienersemla så att bullen är gjord av smördeg”.

En kulturarbetare från Stockholm ”tycker om att prova många olika, roliga sorter”. Hon har gjort det ”till en sport att hitta riktigt spexiga semmelvarianter att prova” och kan tänka sig att åka en bit för att prova en specifik semla.

Jag vill gärna ha en riktigt spexig semla som gjorts om så mycket att det nääästan inte är en semla. Cronutsemlan till exempel. En blandning mellan en croissant, en doughnut och en semla. Superspännande. Smörkavlad briochesemla, helt i min smak. Jag vill gärna att de ska ha någon mer textur än en vanlig semla, ett fras, krisp eller knaprigt. /…/ I år har jag provat cremla, wienerbrödsemla, saffransemla och en semla med karamelliserade popcorn och salt kola.

Vissa framhåller även praktiska skäl till att de gärna prövar nya sorters semlor. En kvinna skriver att hon gärna testar ”nya varianter!”

Semmelwraps är väl min favorit då den är enklare att äta rent formmässigt. Den klassiska semlan är svår att äta rakt upp och ner tycker jag då den är så hög. Jag är även positiv till semlor som har t ex nutella eller choklad.

Andra är mycket negativa till semmel-wrap, exempelvis en kvinna som skriver att hon aldrig mer köper en semmel-wrap eftersom den hade ”jättehemsk konsistens och segt bröd” och var ”svårätlig”.

Vissa nya semmelsorter har endast en lokal spridning och blir väldigt populära i mindre kretsar. Till dessa hör kremlorna som nämns ovan. De utgörs av en kanelbulle som fylls med grädde och mandelmassa. I östra Göteborg finns ett litet surdegsbageri där kremlor tillverkas och under de dagarna ringlar köerna flera hundra meter långa med kunder som vill köpa kremlor.

Även för dem som gärna prövar nya sorters semlor finns det dock gränser. En museipedagog från Uppsala skriver att hon tycker att ”det är roligt med variationer. Med wienerdeg, eller moccasmak eller blåbär”, men hon ”drar gränsen vid saffranssemlor”, för då blandas två bakverk (semlan och lussebullen) som bör hållas isär. Just de här bakverken är också kopplade till olika tidpunkter på året, för som en bibliotekarie från Hägersten skriver blir ”suget och längtan desto större när det är säsong”. Hon gillar lussekatter av samma anledning som semlor, nämligen att det bara är en period varje år de finns tillgängliga.

Istället för att pröva nya varianter ägnar många tid åt att välja den bästa semlan, de tar del av tester eller gör sina inköp på speciella konditorier eller där deras föräldrar brukat handla. Många följer också recept som gått i arv. En forskare från Uppsala bakar egna enligt mammans recept och äter den på samma sätt som hon gjorde som barn.

En kvinna berättar att hennes man ”läser semmeltest och köper den som får bäst betyg” och en annan person skriver att hon läser Göteborgs-Postens semletest och ”då är det tvunget att testa semlan som vunnit”.

Bästa svenska uppfinningen

I frågelistan undrade vi också om de som svarade hade speciella minnen kopplade till semlor. En student i Stockholm skriver att det är tradition i hans familj att äta semlor, ”något högtidligt och nästan lite andaktsfullt”. Det beror främst på att han har starka minnen från sin barndom när hans mormor varje år bakade semlor och han fick ”hjälpa henne att skära av locket, gröpa ur och blanda mandelmassan”. Hans beskrivning understryker den sociala aspekten av traditionen. Han skriver också att under corona-pandemin har han inte kunnat träffa sin familj ”utan har bara ätit semlor själv. Det blir inte riktigt samma sak, och den där andaktskänslan var borta”.

De minnen som förs fram är ofta kopplade till familjetraditioner och barndomen. En man från Stockholm skriver att han äter semlor framför allt för att han tycker det är gott, och ”för att det är en tradition och ger barndomsminnen”. En kvinna från Umeå skriver att det är en ”tradition sedan barndomen” att äta semlor ”från fettisdag och fram till påsk, men inte varje vecka”. En pensionär skriver att när han var liten på 1950-talet åt de semla ”med varm mjölk på fettisdagen – därav traditionen att endast äta en då”.

En person från Uppsala berättar att hon ”växte upp med historien” om sin farmor som var så ”vansinnigt förtjust i vispad grädde”.

Hon var född 1903 och hade det nog inte så fett under uppväxten. Vispgrädde var en lyx. Hon brukade äta semla så det blev en hög pelare av vispgrädde kvar till sista tuggan. En gång trodde min farfar att han var rolig och precis när farmor skulle ta sista grädd-tuggan lutade han sig fram och åt upp den. Farmor blev så arg att hon kastade nån slags bordsklocka på honom.

Andra kopplar sina minnen av semlor till mediala och historiska personer. Vanligast är att referera till Ture Sventon, den läspande mästerdetektiven i Åke Holmbergs ungdomsböcker från 1948 till 1955. Ture Sventon inhandlar sina ”temlor” på Konditori Rosa som är ”landets enda fackmässigt skötta konditori”.

En person skriver att han börjar med att äta locket och gör därför inte som Ture Sventon och en annan person skriver att hon ”växt upp med Ture Sventon och hans relation till semlor”. Andra tar fasta på skrönan om att kung Adolf Fredrik på fettisdagen 1771 skulle ha ätit ihjäl sig på hetvägg. Visserligen dog han denna dag, men troligen var det den stora måltiden av ostron, hummer, böckling, kött med rovor, surkål och flera flaskor champagne som gjorde att han avled. I historien ingår också att Johan Gabriel Oxenstierna efter kungens död ville att fettisdagen borde förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige sedan den begått ett kungamord”.

Majoriteten av de minnen som förs fram av dem som svarat på frågelistan är dock relaterade till semlor i andra traditioner och länder. En kvinna från Finland, numera boende i Sverige, skriver att hon ”aldrig tyckt om svenska semlor”. De är för stora och innehåller för mycket grädde och bröd.

I barndomens Finland serverades en semla som var vanlig slät vetebulle med sylt och lite vispgrädde. Den åts med en kopp varm choklad efter en dag i pulkabacke. Det var bara en dag.

På finlandssvenska är en semla det som i Sverige ofta kallas småfranska och, som beskrivs i citatet ovan, äts semlan i Finland oftast med hallonsylt i stället för mandelmassa.

Bortsett från denna person menar de flesta som svarat att den ”svenska” semlan är bäst. En person från Borås skriver att en spansk kock har sagt att ”det är den bästa svenska uppfinningen”. En kvinna från Estland tänker ibland tillbaka till sina första år i Sverige då hon bodde i Uppsala och ”traditionen att äta semlor runt fettisdagen var något nytt” för henne.

Flera personer har minnen av att ha bakat och ätit semlor på andra platser än i Sverige. En person berättar när hon hälsade på sin syster som flyttat till USA och ”fixade semlor. Det blev inte riktigt som hemma i Sverige, men tillräckligt nära”.

En kvinna från Uppsala berättar om när hon besökte den sydkoreanska cafékedjan FIKA i Seoul julen 2011.

Jag provade att köpa deras semla. Det var ett dåligt val, haha. Enligt caféet var hetvägg sättet man bör äta semla på, så personalen var förvånad när jag bad om att få det utan mjölk. När jag sedan fick semlan förstod jag lite mer varför de serverade med mjölk. Semmelbullen var en hård liten skorpa, verkligen samma krasiga konsistent som skorpor man köper i butiker. Den skulle ha behövt mjölken för att bli mjukare, men jag gillar verkligen inte blötlagda bröd. Mandelmassan och grädden var okej, men det var verkligen den sämsta "semla" jag någonsin ätit.

En annan person berättar om när han varit utomlands på fettisdagen och ”ätit de fastlagsbakverk som varit tradition på respektive ort”.

En gång var jag i Lübeck på fettisdagen och då köpte jag en "heisse wecke" som var en fralla med russin med ett kors ovanpå. Torr och trist var den. Kompenserade det med en mängd marsipan.

Ett roligt omdebatterat kulturarv

Som framgått är seden att baka, köpa och äta semlor kringgärdad av ett informellt regelverk om hur den ska smaka, samt när, hur och i vilken omfattning den ska ätas. Det är just dessa rumsliga och tidsliga avgränsningar som gör den till en tradition. Som framgått ovan beskriver också majoriteten av de som svarat semlan som just en tradition.

När den förstås så får den också i viss mån en tvingande kraft, så till vida att traditionen förutsätter att de som ingår i en viss kultur deltar i den. Det är bland annat detta som gör att det kan kännas befriande för någon som inte tycker om semlor att leva på en plats där traditionen inte finns, och för en annan att endast äta ”en semla om året, på fettisdagen”, för det är vad traditionen bjuder.

Andra framhåller att de kommersiella intressen som är med och formar tradition gör att de inte vill delta. En pensionär från Trosa påpekar till exempel att han ”med åren blivit allt mer kritisk till alla dessa ’traditioner’ som vid närmare eftertanke visar sig ha sin grund i näringsintressen”. Flera av de som svarat anser dock att det finns ett visst värde i att traditioner följs, de är ”till för att hållas”, som en person skriver.

Samtidigt är traditionen att baka, köpa och äta semlor kring fettisdagen förhållandevis oförarglig, ”ett roligt kulturarv”. Kanske är det därför, som personen i det inledande citatet skriver, inte själva utövandet som gör traditionen utan debatten om den.

/Susanne Nylund Skog