Vattuman, gatubrunn och honungsmelon – ord med fog för sig

Har du också så här i sommartider legat i hängmattan och filosoferat över sakernas tillstånd och funderat över varför saker och ting är som de är? Jag menar varför blir det exempelvis ett u mellan vatten och man i ett ord som vattuman, varför blir det ett u mellan gata och brunn i ordet gatubrunn och varför blir det istället ett s mellan honung och melon i honungsmelon? Finner man förklaringen i genus? Så verkar ju inte vara fallet eftersom till exempel ordet bröd inte får -u- , som vatten tycks få i olika ordbildningar. Så vad handlar detta om?

Spår av gammal genitiv

Förklaringen ligger delvis i att våra germanska förfäder använde ett intrikat grammatiskt system. Beroende på ordets stam och dess svaga eller starka deklination samt genus kunde man i urgermanska och fornnordiska bilda olika typer av genitiv och andra kasus. Spår av dessa genitiv har levt kvar i traditionell dialekt, men inte nödvändigtvis i standardsvenska.

Stark och svag stam

De ord som vi använder tillhör språkhistoriskt sett olika stammar, som har indoeuropeiska rötter. Man kan dela upp dem i stark maskulinum: a-stam, ja-stam, ia-stam, i-stam, u-stam, rotnomina, r-stam och nd-stam; stark femininum: o-stam, i-stam, rotnomina, r-stam; stark neutrum: a-stam, ja-stam, ia-stam; svag maskulinum: an-stam; svag femininum: on-stam, in-stam; samt i svag neutrum: an-stam

Genitiven bildar fog

I germanska språk har man kunnat bilda sammansättningar direkt på stammen: blod + vite = blodvite; eller med hjälp av en så kallad fog: land + s + lag = landslag; by + a + lag = byalag. Fogen är ofta ordets genitivform i singularis eller i plural, men även andra kasus förekommer. I standardsvenska utgörs fogen vanligen av -s-.

Här nedan följer några exempel:

• Stark maskulinum, a-stam: -s i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  gård + s + led = standardsv. gårdsled
• Stark maskulinum, ia-stam: -iar i genitiv singularis; -ia i genitiv plural
  by + iar + lag = sv. dialekt byalag > standardsv. bylag
• Stark maskulinum, rotnomina: -ar i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  fot + ar + bjälle = sv. dialekt fotabjälle ’fotblad, trampdyna’
• Stark maskulinum, i-stam: -ar i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  gäst + a (plural) + bud = äldre sv. gästabud 'bjudning med flera gäster'
• Stark femininum, o-stam: -a(r) i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  grav + ar + öl = fornsv. grava öl > standardsv. gravöl (jämför nor. gravaröl)
  hed + ar + mark = sv. dial. hedamark > standardsv. hedmark
• Stark femininum, rotnomina: -ar i i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  natt + ar + läger = fornsv. nattarläger > sv. dialekt nattaläger > standardsv. nattläger
  hand + a (plural) = fornsv. huaria handa > standardsv. varje handa
• Svag femininum on-stam, -u eller -o i genitiv singularis; -(n)a i genitiv plural
  veck + o + dag = standardsv. veckodag
  lad + u + lås = standardsv. ladulås
  gat + u + kök = standardsv. gatukök
  kvinn* + a (plural) + frid : fornsv. kvinnafrid > standardsv. kvinnofrid ’eg.: alla kvinnors frid’
  *Ordet kvinna är egentligen genitiv plural av kuna/kona ’kvinna’; men från och med mitten av 1300-talet kommer formen kvinna att ersätta kuna i alla sammanhang i skriftspråket. I vissa traditionella dialekter har dock kuna (eller snarare den oblika formen kuno) levt kvar som ord för ’kvinna; hustru’.
• Stark neutrum, a-stam: -s i genitiv singularis; -a i genitiv plural
  skepp + s + brott = standardsv. skeppsbrott
• Svag neutrum, an-stam: -a i genitiv singularis; -(n)a i genitiv plural
  hjärt + a + rot = fornsv. hjärtarot > nusv. hjärterot > standardsv. hjärtrot
  ög + na + blick = fornsv. ögnablikk > standardsv. ögonblick

Som du märker har en hel del ord haft en annan genitiv i äldre tid än vad de har i modern standardsvenska. I traditionell dialekt i södra Sverige kan man fortfarande ana dessa vid sammansättningar, där fogen är förledets genitiv. I götamål och i sydsvenska mål används även allmänt -a-, ibland försvagat till -e-, som fog. Alltså säger man bonnason ’bondson’, veaträ, ’vedträ’, vägaskäl (av fornsvenska vägaskäl: väg + a (plural) + skäl), gatukök, och gårdsled. I uppsvenskt talspråk, det vill säga i sveamål, har fogen däremot ofta kommit att falla bort, utom i ord som har s-genitiv, därav: bonnson ’bondson’, veträ ’vedträ’, vägskäl, gatkök, men gårdsled. I norrländska och östsvenska dialekter regleras bindevokalen mellan leden i sammansatta ord vanligen efter vokalbalansen, så att den bevaras vid kortstavigt förled, men faller bort vid långstavigt förled. Ett par exempel från Västerbotten: häraspår ’harspår, men bjärnspår ’björnspår’; veahus ’vedbod’, men farhus ’fårhus’.

Sammansättningar i standardsvenska

Standardsvenska är ju ett konstruerat språksystem, och just därför är sammansättningar ett komplicerat kapitel inom detta språksystem. Man skriver till exempel ladugård, men uttalar det [lagård] efter uppsvenskt manér. Utöver detta har många ord bytt stam och genus i standardsvenska. Man har kommit att förenkla det grammatiska systemet i skrift och därmed även i modern skriven eller talad standardsvenska. Antingen har man börjat använda genitiv -s i ord som inte ursprungligen har haft det eller plockat bort genitiven helt och hållet. I standardsvenska används ofta s-fogen i sammansättningar, där den språkhistoriskt inte hör hemma, till exempel modersmål (till moder (f.), jämför fornsv. modurmal), världsdel (till värld (f.), jämför svenska all världens väg med isländska veg allrar veraldar), kvinnsperson och så vidare. (Eftersom prepositionen till styr genitiv, så är det egentligen ur språkhistoriskt perspektiv även ”fel” att skriva eller säga till hands, till skogs, till fots, som alla ursprungligen har -ar-genitiv. Däremot är det ur språkhistoriskt perspektiv korrekt med till lands, till hästs, till handa och till godo.)

Vattuman, gatubrunn och honungsmelon

Så hur var det nu med vattuman, gatubrunn och honungsmelon? Jo, så här är det.

Vattuman
Vatten är ett ord som har genomgått många förändringar under årens lopp. Det har bytt genus – och stam – ett antal gånger. Ursprungligen är den en så kallad n-stam, som i urgermanska watan. Men i kasusböjning kan det hända att n faller bort (jämför gotiska watnam, dativ pl.) och ordet har då omtolkats som a-stam (jämför gotiska watô , n.). I nordiska språk har detta vatu tolkats som ackusativ-, dativ- eller genitivkasus till ett femininum ”vata” (som inte finns belagt), alltså vattu-. (Jämför gata – gatu.) I äldre svenska var det faktiskt ganska vanligt med sammansättningar på vattu-, därav vattuman, vattubläder ’vattenblåsa’ och vattuskräck ’rabies’ med flera.

Gatubrunn
Inget konstigt alls. Gata är femininum. Eftersom det är ett svagt substantiv är böjningsparadigmet enkelt:

Nominativ gata
Genitiv gatu
Dativ gatu
Ackusativ gatu

Alltså gata med genitivfogen -u-: gat + u + brunn = gatubrunn

Honungsmelon
Inget konstigt här heller. Honung är ”vanlig” stark maskulinum, alltså s-genitiv.

Alltså honung med genitivfogen -s-: honung + s + melon = honungsmelon

Particip i förled

Förutom att bilda sammansättningar med substantiv eller adjektiv kan man också använda verb som förled. I dialektsammanhang gärna av particip i förled, av typen: tvärad-backe ’brant backe’. Sådana sammansättningar påträffas gärna i norra Sverige.

/Annika Karlholm