Pronomenet ä

De dialektord vi tar upp här på webben brukar vara innehållsord, det vill säga adjektiv, verb eller substantiv. Dialekterna är emellertid också rika på spännande formord.

Som formord räknas sådana ord som inte bidrar med ett eget självständigt innehåll, utan istället relaterar andra ord och fraser till varandra eller har ett innehåll som varierar med kontexten. Av det senare slaget är pronomen, till exempel du och jag. Deras betydelse – eller snarast: vad de refererar till – styrs av vem som talar: deras syftning är med andra ord relativ.

Det traditionella ä

I de traditionella dialekterna i norra Halland och sydvästra Västergötland finns ett pronomen som inte verkar ha någon specifik syftning alls, nämligen ä. I våra äldre uppteckningar från västgötska Öxnevalla hämtar vi Då fingem ä lära gusol (’Då fick vi lära Guds ord’), från halländska Fagered kommer Vast ä i skowen? (’Var du i skogen?’), och från halländska Stråvalla har vi När gengen ä te julotta? (’När gick ni till julottan?’). I dessa exempel är det verbets ändelse som pekar ut den referent som åsyftas: -m i fingem betyder ’vi’, -st i vast betyder ’du’ och -n i gengen betyder ’ni’. Men det pronomen som kommer efteråt, ä, betyder ingenting. Det kan verka besynnerligt med ett pronomen som inte tillför någon betydelse, men det finns faktiskt liknande fenomen också i standardspråket. I meningar som I går regnade det rejält fungerar pronomenet det som subjekt, men detta det betyder inget i vanlig mening. Det finns med andra ord ingen referent i neutrum som det hänvisar till. Det är ett formellt subjekt, vars uppgift är att se till att grammatikens regler efterföljs; svenska satser får nämligen inte vara subjektslösa.

På sätt och vis kan man säga att också ä är ett formellt subjekt; dess uppgift är att upprätthålla subjektstvånget, som är lika starkt i de aktuella dialekterna som i standardspråket. Men till skillnad från det formella det, som alltså inte syftar på något, förekommer ä bara i sådana sammanhang där det verkligen finns en person som omtalas. Ä:et syftar inte självt men kräver att det finns fungerande syftning ändå, normalt genom att verbändelsen sköter den saken (som i exemplen strax ovan).

Ursprunget till ä

Pronomenet ä har ett aningen brokigt förflutet. Sannolikt har det utvecklats parallellt ur de tre personliga pronomen som det ersätter, så att säga, nämligen vi, du och i (som är dialekternas motsvarighet till standardspråkets ni; mer om det strax). Dessa former har i obetonad ställning direkt efter det finita verbet successivt förändrat sin vokalkvalitet. Och vi och du har dessutom tappat sina konsonantiska inledningar. Slutligen har samtliga former sammanfallit i ett enda ä. Stadier i denna utveckling kan vi iaktta i hopskrivna former som Waistu (’vet du’), hämtad från en uppteckning av halländska från 1700-talet. Här har pronomenets d neutraliserats men vokalen (det vill säga u) är bevarad: waist du har blivit waistu. Andra övergångsformer finner vi i dialekter som inte har gått hela vägen till ä. Det finns sådana belägg både från närområdet, exempelvis köptemi (’köpte vi’) från västgötska Öxabäck, och från nordligare platser där verben också är böjda efter person; formen velumi (’vill vi’) är från Våmhus i Dalarna. I båda dessa fall har vi tappat sitt v men vokalen är intakt; det rör sig alltså om samma typ av reducering som i fallet med du i det första exemplet.

Att pronomenformer som kommer efter verbet således blir mer och mer reducerade är emellertid inte den enda möjliga utvecklingen. Pronomen kan tvärtom också inlemma delar av verbet och följaktligen få en mer vidlyftig form. En sådan bakgrund har standardspråkets ni, vars inledande n har sitt ursprung just i den n-ändelse som är bevarad i exemplet från Stråvalla ovan. En sådan historia har även det mellanhalländska stä, ’du’, i exempel som kan stä (’kan du’) från Vessige; jfr böjningsändelsen -st i exemplet från Fagered ovan. Höjer vi slutligen blicken och vänder den åt norr och nordväst, finner vi också m-ändelsen (för första person plural) konverterad till pronomeninledning. I traditionell härjedalska heter det inte vi, utan mö, och i många jämtmål heter det mä. Liknande former är vanliga i norska dialekter. Och enligt nynorsk skriftstandard är me och vi synonymer.

Det nutida ä

Låt oss nu återgå till ä. Detta mångsidiga pronomen finns kvar på sina håll än i dag. Ett av de starkare fästena utgör dialekten i Träslövsläge, strax söder om Varberg. Denna dialekt, som av talarna själva kallas för läjesboa (orten kallas Läjet), har sin egen sida på Facebook, där flera av medlemmarna använder dialekten i skrift. I läjesboa lever vissa personändelser kvar, närmare bestämt ändelsen -m för första person plural och -n för andra person plural. Två exempel från Facebook får illustrera: vi hom ju de sau bra nu (’vi har ju det så bra nu’) och udan att i äden lide grääd mä alltimellomaud (’utan att ni äter lite gröt med emellanåt’).

När verben på detta sätt är böjda efter person kan ä träda in som subjekt direkt efteråt, precis som i de äldre exemplen ovan. På läjesboa stavas pronomenenet oftast e och det skrivs ihop med föregående verb, som i Va skonne ud a fära ätter? (’Vad skall ni ut och fara efter?’). Ibland är det rentav inbäddat från två håll, som i följande exempel där adverbet la (’väl’) läggs till allra sist: Vest siomela määne (’Visst säger vi väl ”määne” [för standardspråkets ”morgon”]’). Denna brist på självständighet framträder också i äldre skriftliga belägg, till exempel i det sammanskrivna wellene, ’vill ni’, från halländska Värö. Att ä (eller om vi nu skall skriva det e) så att säga inte riktigt står på egna ben gör att det egentligen mer påminner om en ändelse än ett ord. Grammatikforskare brukar kalla sådana mellanting mellan ord och ändelser för proklitiska eller enklitiska former beroende på om de föregår (pro-) eller följer på (en-) de ord som de ansluter till; ä/e kan då betraktas som ett enklitiskt pronomen, eftersom det alltså fogas direkt till ett föregående verb.

/Erik Magnusson Petzell