Det är inte alltid så lätt att få rätt

Svensklärare och språkvårdare möts i standardskriftnormen. Lärarnas uppgift är att lära eleverna att bemästra den, språkvårdarnas uppgift är att normera och kodifiera den.

En poäng med standardskriftsvenskan är att den gör det möjligt att skriva utan att behöva avslöja om man är stockholmare eller värmlänning, ung eller gammal, arbetarklass eller överklass. Utanför standard får alla välja ur det regionala och sociala smörgåsbordet: rullebör eller skottkärra, tröja eller tisha, fett sur eller starkt kritisk, skorna är svart eller skorna är svarta. Men i den offentliga standardskriften är valet redan gjort av generationer av tjänsteskribenter, och därefter beskrivet som standardnormen av språkvården.

En av fördelarna med minimal variation i standard är just att man slipper välja, och det är därför språkvården ofta rekommenderar en form före andra. Anledningen till det är inte att vissa uttryck i sig själva skulle vara bättre än andra, utan att vi vill ha en enda, tydlig norm för standard. När man bestämde att ska och inte skall skulle användas i lagtext var det alltså varken en förbättring eller en försämring av lagspråket, men juristerna slipper sitta och inventera argument om varför ska skulle vara bättre än skall eller tvärtom. Och det är precis så normeringen är tänkt att fungera.

Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Även om normeringen av svenskan som helhet är en ren framgångssaga, så bjuder även språkvårdshistorien på några ganska misslyckade insatser. Roligt är Nils Linders försök att normera bort satsadverbial ur satsschemats mittfält på 1800-talet. Enligt honom skulle man skriva ”Äfven i Klara kyrka hölls kyrkostämma i söndags” och inte ”I Klara kyrka hölls äfven ...”. Han accepterade bara satsadverbial som fokuserade ett led, inte placerade i mittfältet som bestämningar till hela satsen. Han var själv medveten om att språket inte såg ut så, för han konstaterar att ”Fel mot denna regel förekomma snart sagt öfverallt. Att gifva adverben blott, endast, i synnerhet, måhända, särdeles, troligen, tyvärr, åtminstone, äfven m.fl. oriktig plats tyckes på många håll hafva blifvit ett slags lag” (1882:63). Detta må ha förvirrat en och annan läsare, men det var ändå så pass tokigt att andra inte förde ”regeln” vidare, så normeringsförsöket gjorde ingen nämnvärd skada.

Värre gick det när normeringen bara var lite skev. Svenskläraren och språkvetaren J. E. Hylén gick i början av 1900-talet igenom svenska författares hantering av konstruktioner av typen större än jag/mig, en punkt där det i många hundra år har funnits variation. Han tyckte att man kunde kräva viss enhetlighet:

”Jämföres däremot pronomenet direkt med ett ackusativobjekt, bör man i regel kräva, att det självt ställes i ackusativ […] Emellertid händer det, att författare ej bekymra sig därom, t.ex. […] Jag kan inte se någon annan kvinna i världen än du (Stjernstedt, Det röda insl. 3 39). När man träffar på slika uttryck, måste man stämpla dem som språkfel.”

Han beskrev alltså hellre kvalificerade författares språkbruk som fel än accepterade variation i standarden. Han var inte ensam, utan många normerade detta med skilda argument. Variationen försvann dock inte ur standardskriften bara för att språkvårdarna krävde det, så de kom i stället att skapa grogrund för den seglivade språkpolisfrågan större än jag/mig. Trots att språkvården sedan länge accepterat båda varianterna så tvekar många än idag, hundra år senare, inför valet. Och det var ju precis så det inte skulle bli.

/Maria Bylin

Ovanstående text är ursprungligen en språkspalt skriven i Svenskläraren 2/2018.