Nyordet: Återförvildande

Naturen är bäst på att ta hand om sig själv. Det är grundtanken i det växande samhällsfenomenet återförvildande, eller rewilding på engelska. I många projekt världen över försöker man nu återställa naturen som den var innan människan förstörde den.

Under coronapandemin har svenskarna sökt sig utomhus som aldrig förr, och många erfarna friluftsmänniskor vittnar om att det numera är trångt på populära vandringsleder. Men nyordet återförvildande avser inte storstadsbor som hittat ut i naturen, eller människor överhuvudtaget, utan här är det flora och fauna som står i centrum. Ja, själva innebörden med detta ord är att låta annat än människan få ta plats i naturen.

Återförvildande, eller rewilding på engelska, är ett begrepp som både kan stå för att återintroducera arter som försvunnit från ett visst område och att låta naturen sopa igen spåren av mänsklig framfart efter exempelvis dammbyggen. Principen är att naturen är bäst på att ta hand om sig själv, och att både vi människor och den biologiska mångfalden tjänar på att låta det vilda ta över igen. Det handlar alltså inte om att införa helt främmande och kanske invasiva arter, utan att återinföra arter som funnits på en plats men har dött ut. I Sverige skulle det kunna handla om visent och skogsvildren. Andra tänkbara tillvägagångssätt är att långsamt avveckla exempelvis storskaliga fruktodlingar och i stället skapa ängar där fåglar och pollinerande insekter trivs.

Numera finns en rörelse för ett organiserat återförvildande med stöd av myndigheter, men det finns också enskilda aktivister som tagit egna initiativ. Ett exempel är att vilda bävrar åter förökar sig i England, efter att ha varit utdöda i 500 år. Myndigheterna ville först flytta på gnagarna, som troligen placerats ut illegalt, men beslutade i stället att låta forskare studera dem under fem år. Det har nu visat sig att bävrarna redan har gjort så mycket nytta att brittiska myndigheter beslutat att återinföra bävern, åtminstone i delar av landet. Alla är nämligen inte förtjusta i de återinförda djuren. De pekar på att samhället ser helt annorlunda ut nu än på 1500-talet och att det är omöjligt att återförvilda bara utvalda delar av naturen utan oönskade konsekvenser på exempelvis odlad mark.

Det finns också exempel på projekt som inte går ut på bokstavligt återförvildande utan snarare använder återförvildandets principer, som ett projekt på Gotland där man låter den svenska hästrasen gotlandsruss leva ett vildare liv än de flesta hästar gör i Sverige idag. Det är dock inte fråga om vildhästar utan snarare naturbete i hägn som är mycket större än de flesta andra hästhagar.

I svenskan används rewilding, återförvildande, återförvildning och ibland återvildande parallellt, men återförvildande är troligen det uttryck som är mest etablerat på svenska och samtidigt är relativt lätt att förstå och använda. Vi har redan förvilda, ’övergå från odlat eller tamt till vilt tillstånd’, och tillägget av åter- gör det tydligt att syftet är att ställa till rätta snarare än att skapa nytt. Än så länge dominerar dock engelskans rewilding stort, både i tidningstext och i namn på projekt, exempelvis Rewilding Sweden som driver flera projekt för återförvildning i Norrbotten och som jobbar för ”ett vildare Sverige med mer plats för djurens och naturens liv, till nytta för samhälle och natur.”

/Anna Antonsson