Sverige i Amerika och Amerika i Sverige: en kolonial historia

Precis som de flesta andra länderna i Västeuropa har Sverige en kolonial historia. Jonas Monié Nordin berättar om kolonin Nya Sverige i Nordamerika och de spår som den lämnat efter sig.

Precis som de flesta andra länderna i Västeuropa har Sverige en kolonial historia. Under det senaste decenniet har det koloniala arvet uppmärksammats allt mer efter att under en tid varit så gott som bortglömt. Danmarks andel i den transatlantiska slavhandeln och Danmark-Norges långa koloniala historia från återbesättandet av Kalaallit Nunaat/Grönland på 1570-talet och anläggandet av kolonin Tranquebar i södra Indien 1620 – till försäljningen av Danska Västindien 1917 och den pågående avkoloniseringen av Grönland – är en lång och pågående historia. Även det svenska koloniala arvet har uppmärksammats och under senare år har flera studier berört kolonin St Barthélemy i Karibien som var under svensk kontroll 1784–1878. Kontroversiella markexploateringar som planerna på en gruva i Gállok/Kallak i Jåhkkhåmåhkke/Jokkmokk är ett aktuellt exempel på hur debatten om en kontinuerlig resurskolonialism i svenska Sápmi blossat upp igen.

Sveriges neutralitet i de återkommande krigen på den europeiska kontinenten var en stor ekonomisk och politisk tillgång. Konflikterna tenderade att så gott som alltid spilla över på andra sidan Atlanten, till Karibien och de amerikanska kontinenterna. När England, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien var i krig, vilket de ofta var, och därmed stängde sina hamnar för handel, kunde de nordiska länderna hålla kommersen igång. Hamnstäder som Charlotte Amalie på St Thomas och Gustavia på St Barthélemy kunde under 1700- och 1800-talen förse de europeiska stormakterna och deras företag med slavar, matvaror och övrigt gods. Neutralitetens betydelse är emellertid äldre. Redan Tranquebarkolonin och Sveriges kortvariga närvaro i Oguaa/Carolusborg i vad européerna kallade Guldkusten (dagens Ghana) kom att blomstra tack vare ländernas neutralitet. Det första engelsk-nederländska kriget 1652–1654 var en av många globala konflikter som kom att få konkret positiv inverkan på Sveriges koloniala aktiviteter.

Danmark/Norges och Sveriges koloniala historia har stora likheter: Båda rikena expanderade i Sápmi. Här användes beskattning, aggressiv mission och resursutnyttjande som politisk-ekonomiska strategier. Båda försökte med varierande framgång etablera sig i Västafrika. Även Amerika lockade. Om Danmark var först på plats i Indien var Sverige först i både Afrika och Amerika. Men Danmark snart följde efter. Karl X Gustavs danska krig, 1657–1660, utspann sig inte bara i Bälten och på Själland utan innebar att Sverige förlorade sina fort på Guldkusten till Danmark redan i konfliktens inledning. Efter freden i Roskilde 1658 och det påföljande traktatet i Köpenhamn 1660 kom maktförhållandena i Skandinavien att ändras permanent.

Sverige kom att bli den dominerande makten i Skandinavien och Danmarks politiska och territoriella fokus kom att förskjutas till Västafrika och framförallt till Karibien. Till skillnad från Sverige säkrade Danmark båda sidor av den atlantiska triangelhandelns bas – Västafrika med sin guld- och slavhandel och marknad för europeiska varor – samt Karibiens plantager med sin marknad för afrikanska slavar. I efterhand kan vi vara glada att Sverige tidigt blev utkonkurrerade från triangelhandeln – även om landet försökte med en återkomst i och med införskaffandet av St Barthélemykolonin – vilket betyder att slavhandeln under svensk flagg emellertid förblev begränsad. Trots att Sverige tidigt, i praktiken redan 1657, stängdes ute från slavhandeln i Afrika betyder det inte att svenskar inte handlat med slavar. Dels hade Svenska Afrika kompaniet slavar på sina fort och försåg plantagerna på Sao Tomé i Västafrika med tvångsarbetskraft, dels var Sverige avgörande för att införa slaveriet som institution i Delawaredalen i Nordamerika.

Redan under slutet av 1620-talet hade nederländska investerare föreslagit svenskt engagemang i päls- och tobakshandeln i Nordamerika, men det kom att dröja till 1638 för en mer permanent involvering. I mars samma år landade en svensk/nederländsk expedition under blågul flagg i Hopokahacking, dagens Wilmington Delaware, numera känt som USAs president Joe Bidens hemstad. Efter förhandlingar med företrädare för Lenapenationen inköptes en bit land och fortet Christina anlades. Etableringsfasen inkluderade också provianteringsexpedition till Karibien och inköp av kolonins första slav, Antoni Swart.

De första åren präglades kolonin av päls- och tobakshandel med Lenape och Susquehanna. Den lilla istiden, köldperioden från 1300-talet till 1700-talets slut, innebar ett enormt behov av pälsverk till de euroepiska konsumenterna i kombination med ett mode som föreskrev vidbrättade pälshattar. Det Svenska Västindiska kompaniet som var huvudman för kolonin i Amerika hade svårt med finanserna och 1643 togs verksamheten över av svenska kronan i och med anländandet av den tredje guvernören, smålänningen, Johan Börjesson Printz (1592–1663). Nu ändrades politiken. Mer land inköptes och kolonin Nya Sverige expanderade. Värvningsförsöken att få kolonister från Finland och Sverige bar frukt och invånarantalet ökade sakta. I samband med detta infördes plantegjordbruk flera bosättningar etablerades som exempelvis Printzhof/Nya Göteborg, söder om dagens Philadelphia.

Kolonins invånare bestod av undersåtar från stora delar av det svenska riket, från Karelen i öst till Värmland i väst, men här fanns också mängder av andra européer och amerikanska urfolk. Här talades inte bara svenska och finska, utan även norska, tyska, nederländska, engelska och algonquin och irokesiska. De senare är de dominerande urfolkspråken i denna del av Nordamerika. Kolonins syfte var ekonomiskt, men även prestige, status och religiös expansion spelade roll. Sverige försökte sprida den Evangelisk-lutherska läran i Amerika. Intresset för konvertering var emellertid begränsat för att inte säga obefintligt. Prästen Johannes Campanius Holm (1601–1683) försökte enträget missionera kristendom och författade en översättning av Luthers lilla katekes till algonquin, samt en algonquin – svensk ordlista vilket visar på intimt samröre mellan kolonister och urfolk. Svenskarna var helt beroende av Lenape för sin överlevnad och relationen präglades av en intrikat kombination av konflikter och samarbete.

På ett politiskt plan kom kolonin att ses som ett misslyckande. Den var resurskrävande och kostsam och genererade bara blygsamma intäkter. Efter att Nya Sverige erövrats av Nederländska Västindiska kompaniet 1655 gjordes inga försök från svensk sida att återfå besittningen. På ett personligt plan var kolonin också en besvikelse för många. Både Johan Printz och Johan Campanius Holm vantrivdes och uttryckte stor besvikelse över sin vistelse i Amerika och bristen på framgång i det koloniala projektet. De utryckte både missaktning och som i Printz fall, fördomar mot Lenapenationen och båda förefaller ha varit nöjda att få återvända till Sverige.

Trots vantrivseln tog båda med sig delar av Amerika hem, till Bottnaryd i Småland där Printz fått en herrgård i förläning av kronan och till Frösthult i Uppland, där tjänsten som kyrkoherde väntade Campanius Holm. Johan Printz hade aktivt idkat handel med Lenape och förutom leveranser av pälsverk och tobak hade han köpt exotika till både sig själv, drottning Christina och direktionen i kompaniet. Tobakspipor, väskor, pälsverk hade Printz som mellanhand och vid sin död efterlämnade han två amerikanska skinnväskor. Även hans dotter Armegot (1625–1695) hade amerikanska föremål i sin ägo enligt bouppteckningen. Trots vantrivseln och hemlängtan kom både far och dotter att bevara taktila minnen av sina vistelser ända till sin död.

Likheter finns med Johannes Campanius Holm. Han berättade om sina minnen för sonsonen Tomas som författade boken Kort beskrifning om provincien Nya Swerige uti America Länk till annan webbplats. (1702) som tillsammans med lantmätaren Per Lindeströms Geographia Americae (1691) och kolonins siste guvernör Johan Classon Risings (1617–1672) dagbok utgör de främsta källorna till kunskap om kolonin. Risings dagbok kom dock inte att publiceras förrän 1988 i samband med kolonins 350-årsjubileum. Det kanske mest påtagliga spåret av Johannes Campanius Holms vistelse i Amerika och ett av de märkligaste monumenten över tidiga euro-amerikanska kontakter är hans egen gravsten. När Holm avled 1683 begravdes han och makan Margareta Petersdotter under en häll med skrift på både algonquin och latin. Här kallar sig Holm: Umar sachiman – en stor sachem (andlig ledare/präst) – uppenbarligen stolt över sin erfarenhet av den nya världen.

Sveriges koloniala historia i Nordamerika blev kort men spåren finns omkring oss, dels i form av enstaka amerikanska föremål i museisamlingar, dels som dagböcker, brev och en gravsten som i exemplet Frösthult. På ett djupare plan finns spåren kvar genom den omfattande förändring som ägde rum i den europeiska expansionens kölvatten. Introduktionen av plantagejordbruk för global konsumtion, införande av slaveri och den moderna rasismens uppkomst är djupgående konsekvenser som också har svenska rötter.

/Jonas Monié Nordin