Olika sorters -löv-namn

En av våra äldsta bebyggelsenamnstyper är namnen på -löv (i danskan -lev). De flesta av dessa är från folkvandringstiden, men några är betydligt yngre.

En av våra äldsta bebyggelsenamnstyper är namnen på -löv (i danskan -lev). De äldsta av dessa anses vara från folkvandringstiden (400–550 e. Kr). I förleden återfinns oftast personnamn. Att dessa alltid är förkristna – och alltså har funnits i Norden före kristendomens införande under vikingatiden – är ett tydligt tecken på namntypens ålderdomlighet. Namnen på -löv/-lev finns i hela Danmark utom Bornholm; i Sverige påträffas de flesta i Skåne, men typen finns också i Halland, Småland, Öland, Västergötland och Värmland. Namntypen finns också på tidigare danskt område i Schleswig söder om Danmarks gräns mot Tyskland. En omdiskuterad fråga är -löv-namnens släktskap med de tyska ortnamn på -leben som huvudsakligen finns kring Thüringen. Typerna tycks sammanhänga åtminstone etymologiskt men kan ha uppstått parallellt och behöver alltså inte vara rester av ett större samgermanskt spridningsområde för en gemensam namntyp (SOL s. 215 f.).

Vad betyder då -löv i ortnamn som Arlöv, Burlöv, Reslöv och Sönnarslöv? Ortnamnselementet hänger ihop med verbet lämna, som på danska heter levne (jämför också engelskans leave). Det betyder ’arvegods’. Det är alltså fråga om gårdar och andra bebyggda landegendomar som gått i arv. Som nämnts innehåller förleden ofta ett personnamn. Detta syftar då för det mesta på den som efterlämnat arvegodset men i vissa fall på mottagaren. Men det finns också andra typer av ord i förlederna, t.ex. terrängbeteckningar som hammar ’sandhöjd’ i Hammarlöv och personbeteckningar som det forndanska *withing ’skogsbo’ (vilket skulle motsvara ett nusvenskt *veding; ordet ved, i forndanskan with, betydde förr ’skog’ – jämför engelskans woods) i Vinslöv (SOL s. 215 f.).

Men allt är inte vad det verkar, och som alla ortnamnsforskare, fältbiologer och svampplockare vet får man ibland lyfta på löven för att se vad som finns under. I det följande ska vi titta närmare på tre sorters -löv-namn, exemplifierade med några skånska namn.

Arlöv – ett ”äkta” -löv-namn

Den namntyp som beskrivits ovan utgör de s.k. ”äkta” eller egentliga -löv-namnen. Dessa innehåller det urnordiska ortnamnselement som betyder ’arvegods’. De flesta av dessa har, som nämnts, personnamn i förleden – andra har däremot t.ex. naturbeteckningar. Till de senare hör Arlöv, tidigare namn på en by i Burlövs socken i Bara härad i sydvästra Skåne. Namnet är belagt första gången i Necrologium Lundense (s. 7), där det skrivs ”Arleue”. Belägget är daterat till tiden kring 1120 och alltså mycket gammalt. Numera betecknar namnet en tätort som vuxit fram kring det sockerbruk som grundades 1869. Den är centralort i Burlövs kommun och i praktiken sammanvuxen med Malmö.

Flera förslag till tolkning av förleden har lagts fram. Det har föreslagits att att förleden innehåller en genitivform (Ara) av personnamnet Ari (Falkman 1877, Ståhl i SvU 2 sp. 330, Ståhl 1976 s. 64, Sahlgren 1963 s. 175), men det är knappast troligt att den andra stavelsen skulle ha fallit bort redan före början av 1100-talet. Lennart Elmevik (1968 s. 173) har föreslagit att förleden innehåller ett ord motsvarande fornvästnordiskans ǫrð med den ungefärliga betydelsen ’åkermark’. Det skulle i så fall vara fråga om ett forndanskt *Arthlef ’arvegodset vid (eller med) åkermarken’. Sakligt är tolkningen tilltalande, men det är tveksamt om konsonanten th (ett tonande läspljud som i engelskans this) skulle falla bort före ca 1120, vilket tolkningen förutsätter.

I stället innehåller förleden i Arlöv sannolikt en forndansk genitiv på -r av substantivet å med syftning på Sege å, som passerar alldeles invid den gamla bytomten(Strandberg 2018). Det långa a:et skulle i vanliga fall ha förlängts till ett å – vilket ju har hänt i ordet å – men i sammansättningar, och särskilt i sammansatta ortnamn, förkortas långa stavelser ibland på detta sätt, ett fenomen som kallas ordlängdsbalans eller hellre sammansättningsreduktion. Precis samma nuspråkliga reflex Ar- av ett fornnordiskt *Ār- (med långt a) finns även i Arboga och Arvika – ’åböjen’ resp. ’åviken’.

Hylleslöv – en skämtsam namnbildning?

De egentliga -löv-namnen härrör som typ betraktade från folkvandringstiden. De flesta av dem är alltså mycket gamla. Källäget medför dock att inte ens de äldsta namnen är belagda förrän under medeltiden, då vi får en helt annan skriftlighetskultur i Norden än vi hade före kristendomens införande. Mycket bättre än ca 1120, när Arlöv är belagt, blir det alltså inte. Men även om man tar hänsyn till detta måste man reagera inför vissa namn som idag slutar på -löv. Ett sådant är gårdnamnet Hylleslöv i Sövde socken, Färs härad i mellersta södra Skåne. En namnform ”Høelsløf” i ett brev från 1630 har identifierats som det första belägget på Hylleslöv (KB s. 198 not 4) men avser troligare en ort i Villands härad då det möter i en uppräkning av byar och gårdar därstädes. Kanske rör det sig om Håslöv i Gustav Adolfs (Viby) socken; jämför en samtida skrivning ”Hoesløf” (1631 KB s. 383) av detta namn. Det äldsta belägget på Hylleslöv är i stället ”Hÿlleslöf” i den svenska jordeboken från 1690. Förleden innehåller hylle ’fläder’, vilken också växer på platsen. Flera omständigheter talar för att efterleden inte är samma -löv ’arvegods’ som återfinns i t.ex. Arlöv. För det första är löv-namn ganska ovanliga denna del av Skåne; de är koncentrerade till de västra och nordöstra delarna. Men framför allt är det bebyggelsens obetydlighet – det är fråga om ett litet torp på ⅟₁₆ mantal, så redan enligt jordeboken 1662 – i kombination med att namnet är belagt så pass sent, först 1690, som i det närmaste utesluter att Hylleslöv är ett ”äkta” -löv-namn. Efterleden -löv verkar här snarare vara vald i anslutning till de äldre namnen på -löv, utan att man haft någon känsla för ortnamnselementets betydelse. Kanske är namnet en skämtsam bildning, där valet av efterled fallit på -löv i anslutning till substantivet löv ’blad på träd eller buske’ (i stället för något mer väntat i ett namn på ett litet torp, som -hus eller -torp) p.g.a. att förleden innehåller en trädbeteckning. Ett till bildningen troligen jämförbart namn är Palmelöv, namn på en gård i Vankiva socken, Västra Göinge härad, där förleden tycks innehålla trädbeteckningen palm(a) ’sälg’, kanske med syftning på förekomst av sälg i anslutning till gården.

Nöbbelöv och Brunnslöv – urspårade namn

Inte färre än sju Nöbbelöv finns i Skåne som är belagda under medeltiden. Samtliga dessa återgår på en forndansk namnform Nybyle, Nybøle. Namnet innehåller ett sammansatt substantiv nybyle, nybøle med betydelsen ’nybygge’. Under medeltiden och de efterföljande århundradena inträffar diverse ljudutvecklingar i namnet som grumlar dess ursprung. Vokalen i förleden förkortas, b:et förlängs till bb och efterledens första vokal försvagas från y, ø till en e-liknande vokal. Namnbelägg som ”Nibbele” och ”Nøbbele” (båda från 1648 och avseende Nöbbelöv i Västra Sallerups socken, Harjagers härad; se SkO A: 7 s. 130) vittnar om utvecklingarna, liksom uppteckningar av nutida dialektuttal: Nibbele, Nibble och liknande. Eftersom namnen på -löv i dialekterna i stora delar av Skåne har haft uttal på -le har former som Nibbele ”snyggats upp” till Nibbelöv, Nöbbelöv. Nybyle-namnen har alltså sekundärt anslutits till -löv-namnen. Fenomenet kallas inom ortnamnsforskningen pregnant för ”urspårning”.

Även andra namn har spårat ur till -löv-namn. Ett exempel är Brunnslöv i Östraby socken, Färs härad, i Mittskåne. De äldsta beläggen – som dyker upp först på 1500-talet – visar relativt tydligt att efterleden inte är -löv utan snarare innehåller terrängbeteckningen hälla ’sluttning’. Även det nutida dialektuttalet, Brönsla, Brönsle, tyder på detta. Att byn ligger i en sluttning passar fint med denna tolkning. Förleden innehåller brunn, troligen i betydelsen ’källa’, väl med syftning på något numera försvunnet källsprång i närheten. Marken har tidigare varit vattensjuk väster och söder om byn. Urspåringen från ett forndanskt *Brunshælla till Brunnslöv har tagit sin utgångspunkt i en form där efterleden har reducerats till -ælle, en form som är belagd i 1500- och 1600-talsbelägg som ”Brönselle” (1546–47) och ”Brønndsselle” (1610). Härom kan man läsa i en ny bok om bebyggelsenamnen i Färs härad i serien Skånes ortnamn som publiceras senare i höst.

Mathias Strandberg