Dialektbloggen

Uppsalaspråk

Var lag du den tynnre mössan? Jag kan inte ha den tjocka under hjälmen.
– Så dumt att du inte böt! Den tynnre ligger kvar i bak i bilen.

Vy från centrala Uppsala en snöig vinterkväll. I förgrunden syns Dombron och ett träd med belysing av stora röd bollar. I bakgrunden, bakom några hus, syns Uppsala domkyrka.

Centrala Uppsala i vinterskrud, november 2023. Foto: Anna Westerberg, Isof.

Var i Sverige skulle konversationen ovan kunna utspela sig? Dialekter förknippas mest med landsbygden, men intressant nog pekar de dialektala dragen här speciellt mot en stad: Uppsala. Ett av dragen anses till och med vara en novation i Uppsalaspråket – alltså ett dialektdrag som uppkommit just här!

Städernas språk inom dialektologin historiskt sett

Äldre generationers dialektforskare intresserade sig inte för städernas språk; det språk man ville uppteckna och bevara för eftervärlden var det äldsta, mest ”oförstörda” talspråket. Och i städerna växte blandspråk fram när folk som flyttade in från olika håll behövde göra sig förstådda med varandra. Det är en helt naturlig process, eftersom det ju ligger inbyggt i alla levande språk att de är redskap för att vi ska kunna kommunicera med och förstå varandra.

Historiskt sett var det äldre personer på landet som främst intresserade dialektforskarna, då deras språk skulle vara så ålderdomligt som möjligt. Och visst stämde det att de mest utpräglade dialekterna stod att finna ute på landsbygden. Men nog har det även funnits och finns speciella stadsdialekter, som också är spännande och värda att undersöka!

Forskarnas syn på stadsdialekter började skifta först i och med att språksociologin/sociolingvistiken växte fram på 1960- och -70-talen. Från den tiden börjar vi kunna hitta inspelningar från städerna även i våra dialektsamlingar.

Inspelning från Uppsala stad 1965

Inspelningen från Uppsala här nedan är från 1965. Notera att informanten också är en yngre person, en 34-årig man. Inspelningen (ULMA Bd 1711) finns med i vår publikation Uppländska. Språkprov med kommentar.

Man fick sticka eve´g fem minuter tidiare. Då lag man på stora remmen, å då sprang man till Petterslunn alltså, å knia åt se så många grana(r) man kunde bära då å sprang me dåm tvärs öve(r) järdet då.

Undersökningar av Uppsalaspråket

Uppsalaspråket har faktiskt undersökts vid upprepade tillfällen. 1977 publicerades en undersökning av språket i Uppsala stad, gjord av professor Gun Widmark vid Uppsala universitet: ”Lokalt och riksspråkligt – en undersökning av Uppsalaspråk.” Resultaten baserade sig på intervjuer av 247 slumpmässigt utvalda Uppsalabor gjorda 1969. Samtliga informanter var antingen födda i Uppsala eller i det omgivande landskapet Uppland.

1993 gjorde Gerd Eklund vid nuvarande Institutet för språk och folkminnen en undersökning där hon följde upp delar av Widmarks från 1969. Hennes enkät besvarades av 168 ungdomar på gymnasiet och högstadiet. Eklund kartlade vid det här tillfället också beläggen i Isofs dialektarkiv i Uppsala på de drag hon undersökte. Hennes resultat publicerades 1997 i artikeln ”Lös mot lyste och flygit mot flugit”.

I sin C-uppsats från 2012: ”Hur talar uppländska ungdomar? En studie av uppländska dialektala särdrag.” följde sedan Daria Luzić upp båda dessa undersökningar. Hennes undersökning är av mindre slag, och baserar sig på enkätsvar från 37 elever i två gymnasieklasser i Uppsala.

Alla de dialektala drag jag går igenom nedan fanns med i Widmarks undersökning 1969, och de går att höra i Uppsala än idag, drygt 50 år senare. Som Uppsalabo (och upplänning) sedan 2010 har jag – som själv har öländska rötter – vid det här laget hunnit observera och fundera över ganska många dialektala drag i Uppsalaspråket!

Tynnre (tunnare)

I Widmarks undersökning uppgav drygt 2/3 av Uppsalaborna att de använde komparativformen tynnre istället för standardsvenskans tunnare. Eklund undersökte inte tynnre men Luzićs resultat visar att ordet fortfarande användes 2012, om än i lägre utsträckning än 1969. Och visst stöter man fortfarande på tynnre i dagens talspråk i Uppsala; jag har själv hört det användas även av ett yngre butiksbiträde i en stor sportbutik i Uppsala för något år sedan. Hon rekommenderade att jag skulle välja en ”tynnre mössa” till mitt barn för att den skulle gå att ha under hjälmen i pulkabacken eller på skridskoisen.

Tynnre finns även upptecknat i Isofs dialektordsamlingar, just från Uppland. Enligt Widmark är ordets utbredning begränsad till Uppland och någon del av norra Södermanland. Hon skriver att tynnre har en motsvarighet i fornsvenskan och det kan alltså vara en så kallad relikt, alltså en kvarleva från ett äldre språkbruk. Det skulle också kunna vara en ombildning efter tung, tyngre, enligt Widmark, i så fall en ganska gammal sådan.

Dialektuppteckning från Vaksala socken i Uppland med texten "tunn, tynre, tynst. Märk komparationen!" från 1940. 

”Märk komparationen!” Dialektuppteckning från Vaksala socken i Uppland ur samlingarna för Ordbok över Sveriges dialekter (OSDs). Vaksala socken uppgick 1967 i Uppsala stad.

Böt (bytte)

Formen böt för bytte var det näst vanligaste draget i Widmarks undersökning. 82 % av de intervjuade Uppsalaborna sade sig använda det år 1969. Det här är dock inte enbart ett lokalt drag i Uppsala eller ens i Uppland utan har en vidare spridning i talspråket i Sverige. Jag känner till och med igen det från mina hemtrakter på Öland och i Småland. Enligt Widmark var ordet vid tiden då hennes undersökning gjordes åtminstone vanligt i stockholmskan och hade gott fotfäste i dialekter i såväl Uppland som Gästrikland och Västmanland. Eklunds kartläggning av beläggen i Isofs dialektsamlingar visar faktiskt att det även upptecknats i östra delarna av Sverige ända ner till Skåne i söder och upp till Västerbotten i norr!

Ordet förekommer i talspråket i Uppsala även idag; man kan höra det titt som tätt i olika åldersgrupper. Även böt har dock ändå minskat i användning i Uppsalaspråket jämfört med år 1969. I Eklunds undersökning från 1993 hade användningen gått ner med 23 %. Luzićs resultat är inte helt jämförbara då hon lagt upp sin undersökning annorlunda men formen var i högsta grad levande även 2012, vilket jag också uppfattar den som idag.

Preteritumformen lag (lade)

I Widmarks undersökning uppgav 2/3 av de intervjuade Uppsalaborna att de använde preteritumformen lag för standardsvenskans la(de). Du kan höra formen användas i Uppsalainspelningen från 1965 här ovan. Widmark skriver att det vid tiden för hennes undersökning också fanns i stockholmskan men att det där var ett äldre språkbruk med låg social status. Enligt Widmark förekommer lag även i dialekterna i östliga delar av Sörmland och Uppland samt i Gästrikland. Eklunds karta nedan visar att det i Isofs dialektsamlingar finns upptecknat även från Hälsingland, Dalarna, Närke, Västmanland och Östergötland.

Karta där man kan se var i Sverige formerna lag respektive la förekommer. 

Preteritumformen lag av verbet lägga i Isofs dialektsamlingar. Eklund 1997.

Både Eklunds och Luzićs undersökningar pekar på att lag minskat drastiskt i användning sedan Widmarks undersökning 1969. I Eklunds resultat är minskningen hela 54 % jämfört med Widmarks undersökning. Detta förvånar mig faktiskt något då jag hör det ganska ofta både från vuxna och barn. Jag har hört det på stan, i affären, på fikarummet på jobbet senast häromdagen … Mina barn som är 8 och 10 år använder det också, trots att varken jag eller deras pappa som båda är inflyttade till Uppland i vuxen ålder har det i vårt talspråk. Kan det vara så att användningen av lag är på uppgång igen?

Dialektuppteckning med preteritumformen lag för verbet lägga från Rasbokil i Uppland 1955. 

”Dom knia (’ryckte upp’) mössa (’mossa’) å lag imilla (’mellan’) stocka (väggstockarna)”. Dialektuppteckning från Rasbokils socken i Uppland (strax nordost om Uppsala) ur samlingarna för Ordbok över Sveriges dialekter (OSDs).

I bak (där bak, bak)

Det allra vanligaste dialektala draget i Widmarks undersökning var i bak för ’där bak, bak’. Widmark använde i sin undersökning exempelmeningen: ”Ska jag sätta mig i bak?” (dvs. i bilen). Nära 9 Uppsalabor av 10 ansåg sig säga så här, enligt Widmark. Eklund hade inte med ordet i sin undersökning men Luzić bekräftar att det ännu 2012 var vanligt förekommande, och 82 % av hennes informanter använde det själva.

Det här stämmer precis överens med mina egna observationer. Jag hör även (senast igår i en butik!) formen i fram användas på samma sätt. När jag är ute på dialektföreläsningar både bland barn/ungdomar och vuxna möts jag alltid av lika förvånade blickar när jag pekar ut det här som ett dialektalt drag i Uppsala med omnejd. Följdfrågan blir alltid: ”Vad säger man annars?” Jag får då förklara att man helt enkelt säger: ”Sätt dig bak” eller ”där bak”, men aldrig ”i bak”.

Jag älskar den här förvåningen, speciellt ute på skolor där många unga tror att de inte talar någon dialekt alls. Det blir som en aha-upplevelse för dem. Reaktionen visar också tydligt hur vanligt det här dialektala draget fortfarande är i Uppsala. Widmark skriver att i bak med stor sannolikhet är en så kallad novation, alltså nybildning, i Uppsalaspråket, som sedan har spridit sig ut över den intilliggande uppländska landsbygden. Det här är alltså ett väldigt lokalt begränsat dialektalt drag som uppkommit i just Uppsala!

Dialekternas död?

Det har under mer än hundra år talats om att dialekterna i Sverige är på utdöende; stora delar av våra dialektsamlingar här på Isof tillkom just för att forskarna såg en nära förestående dialektdöd och ville bevara de gamla traditionella dialekterna för eftervärlden. Tur är väl det, kan man också konstatera, för väldigt många dialektala ord, uttal och böjningar av ord har mycket riktigt försvunnit. Men det är viktigt att också lägga fokus på det som finns kvar. Det finns områden i Sverige och Finland där starkt utpräglade, lokala svenska dialekter fortfarande lever och används! Och även i de områden där det skett en stark utjämning av dialekterna, är faktiskt dialektala drag levande än idag. Detta också i en större stad som Uppsala; en universitets- och bildningsstad med stark inflyttning både från övriga Sverige och utlandet, och som ligger mitt i det uppsvenska dialektområde som utgör grunden för standardsvenskan/rikssvenskan.

Nya dialektala former och ord uppkommer hela tiden, även om vi i Sverige i de allra flesta fall talar ett mer standardnära språk idag än för 50 eller 100 år sedan. Ett sådant exempel som jag hör mina egna barn använda närmast dagligen är formen track för tryckte. I de traditionella dialekterna i Uppsala och Uppland finns formen tröck, men nu verkar den alltså ha utvecklats vidare! Jag har också fått bekräftat när jag varit ute och föreläst, att track använts sedan flera år tillbaka av högstadieelever i centrala Uppsala. Hur vanligt förekommande den här böjningsformen är och huruvida den kommer att ingå i det nya Uppsalaspråket eller ej, får framtiden utvisa.

/Lovisa Alvtörn

Referenser

  • Eklund, Gerd (1997): Lös mot lyste och flygit mot flugit: Dialekt mot riksspråk. I: Nordiska dialektstudier. Föredrag vid femte nordiska dialektologkonferensen, Sigtuna 17-21 augusti 1994.
  • Lazić, Daria (2012): Hur talar uppländska ungdomar? En studie av uppländska dialektala särdrag. Länk till annan webbplats. Uppsala universitet: Institutionen för nordiska språk (C-uppsats).
  • Widmark, Gun (1977): Lokalt och riksspråkligt – en undersökning av Uppsalaspråk. I: Dialectology and sociolinguistics. Essays in honor of Karl-Hampus Dahlstedt.

Vidare läsning