Klarspråksidealet bygger på envägskommunikation

Är den offentliga svenskan vårdad, enkel och begriplig? Linnea Hanell har funnit svaret, men samtidigt hittat en konflikt mellan olika kommunikationsideologier.

Kanske kan man gå så långt som att hävda att klarspråk nu är det högsta språkliga idealet för den som arbetar med skrivande i offentligheten. Ett exempel på hur starkt fäste klarspråksidealet har fått är språklagen Länk till annan webbplats. med sin så kallade klarspråksparagraf:

11 § Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Så hur ser det ut i praktiken då? Är den offentliga svenskan vårdad, enkel och begriplig? Det sistnämnda var något som jag intresserade mig särskilt för när jag inledde mina forskarstudier. Jag ville titta på medborgare som möter myndighetstexter i samband med särskilda livssituationer, och valde exemplet hälsokunskap för nyblivna föräldrar. I olika delstudier fångade jag situationer där blivande och nyblivna föräldrar söker svar på frågor om graviditet, spädbarnsskötsel, amning och annat, och därför kommer i kontakt med bland annat myndigheter för att få mer kunskap. Förstod de då myndigheternas information? Läs vidare för att ta del av det rafflande resultatet!

Decennier av arbete har gett resultat

Ja, de förstod. Det fanns överhuvudtaget inga framträdande problem med att förstå de myndighetstexter som figurerar i mina avhandlingsstudier. Till viss del är detta resultatet av decenniers arbete för ett enkelt och begripligt myndighetsspråk. Den som känner sig manad kan stanna upp och klappa sig själv på axeln en liten stund.

Nu räcker det; nu ska vi vidare. För även om jag inte såg några uppenbara begriplighetsproblem i min forskning fanns det en del andra problem i kommunikationen, och jag tror att dessa problem är typiska för samhällskommunikation i 2010-talets Sverige. Vad det handlade om var snarast konkurrerande föreställningar om hur föräldrar borde förhålla sig till olika former av experter.

En svaghet med klarspråksidealet är att det bygger på en idé om envägskommunikation. Myndigheter ger information – på ett vårdat, enkelt och begripligt sätt – och medborgarna tar emot. Går kommunikationen bra förstår medborgarna, och då syns det i deras följande handlingar, när de gör vad myndigheten uppmanat dem till.

De flesta läser på före expertmötet

Självklart har kommunikationen aldrig varit så här enkel, men den föreställningen har nog fungerat hjälpligt en gång. I dag är det dock mycket som krockar med idén. Inte minst innebär patienters vana att själva söka information på nätet att få människor i dag accepterar en roll som okunniga i mötet med en expert. En nybliven mor med amningsproblem söker kanske hjälp vid en amningsmottagning, men när hon kommer dit har hon googlat och läst såväl Vårdguidens allmänna information som de personliga berättelserna som andra mödrar delat på diskussionsforum och i bloggar. När vårdgivaren förstår detta går det i klinch med myndighetens föreställning om hur hälsokunskap ska förmedlas. Googla inte, det gör dig bara orolig; ring oss direkt i stället, kan vårdgivaren säga. Modern i sin tur blir bekymrad. Kanske beror amningsproblemen på att jag har gjort mig orolig genom att läsa bloggar?

Det här kan man förstå som en konflikt mellan olika kommunikationsideologier. Här tror jag att vi borde lägga vårt fokus, om vi vill fortsätta förbättra språket i offentligheten. Vi behöver lägga fokus på det språkliga mötet mellan myndighet och medborgare, snarare än på den information som myndigheten basunerar ut. Och vi behöver fråga oss vad som är ett bra möte, och hur myndigheten bör agera, rent språkligt, för att åstadkomma detta. Det är nästa stora projekt för myndighetsspråkvården.

/Linnea Hanell