När man talar om trollen...

... så står de kanske där i farstun. Att prata om andra personer är en fundamental del av den mänskliga samvaron. Språkforskaren Jenny Öqvist berättar om hur vi talar om andra personer i våra dagliga samtal.

Den ursprungliga versionen av talesättet som inleds med ”När man talar om trollen” fortsätter med ”så står de i farstun” och går tillbaka på en föreställning om att de man talar om kunde framträda. Med andra ord är det klokast att vara försiktig när man omtalar frånvarande personer eftersom de närsomhelst kan dyka upp och höra det vi säger. Det gäller förstås särskilt om samtalet går ut på att skvallra eller tala illa om någon. Men att prata om andra människor behöver inte alls vara förknippat med något negativt. I själva verket är det en fundamental del av den mänskliga samvaron.

Vi talar med varandra om våra familjemedlemmar, vänner, klasskamrater och kollegor men också om mer perifera personer som husläkare, idrottare och filmskådespelare – listan kan göras lång. Att omtala icke närvarande personer kan ingå i många olika typer av samtal och samtalsaktiviteter. Två vänner kan sinsemellan tala om den enas partner, den andras arbetsförmedlare eller Storbritanniens premiärminister och dessa samtal kan ha tämligen skiftande karaktär. Samtidigt kan ett samtal mellan vänner om närstående personer också se väldigt olika ut beroende på vad samtalet i övrigt går ut på.

En sak som däremot är gemensam för alla samtal om andra personer är att vi måste använda ett språkligt uttryck – ett namn, ett ord eller en fras – för att benämna vem eller vilka det är vi talar om. Men hur vet vi vad vi ska välja för språkligt uttryck och hur går det till när vi väljer?

I vardagliga samtal mellan familjemedlemmar eller vänner är det vanligt att använda förnamnet den första gången vi omnämner någon eftersom vi ofta talar om personer som bägge parter känner (till) i den typen av samtal. När vi omtalar någon med förnamn gör vi gällande att alla samtalsdeltagarna kan identifiera personen. I ett samtal mellan människor som inte delar vardagsliv eller som inte alls känner varandra är det vanligare att introducera personer med hjälp av andra språkliga uttryck, till exempel ett substantiv som grannen eller en substantivfras som min partner. Då signalerar talaren att hen själv kan identifiera personen men att lyssnaren inte kan göra det.

Talarens och lyssnarens kännedom om och eventuella bekantskap med den person som omtalas har alltså stor betydelse för vilket språkligt uttryck vi väljer. En annan viktig sak är vilken roll den omtalade personen ges i samtalet. Har personen en huvudroll i en berättelse eller ingår hen bara som en bifigur i en förklaring? Lyfter vi fram någon särskild aspekt av personen i samtalet? Sådana saker tar vi också hänsyn till när vi väljer språkligt uttryck. Säg att jag nämner min bror i ett samtal med en vän om familjeförhållanden. Jag vet att min vän känner min bror och därmed kan jag använda hans förnamn, men kanske väljer jag ändå att omtala honom som min bror eftersom det är denna egenskap som är aktuell.

Alla våra yttranden i samtal är nämligen utformade för just den eller de vi talar med, i just det skede av samtalet där vi befinner oss. Det gäller också uttryck för så kallad personreferens. När vi väl har introducerat en person i ett samtal har vi en rad strategier för att omnämna personen igen. Om vi genast fortsätter att tala om personen i samma roll som tidigare – då väljer vi ofta ett pronomen som hon. Men vi kan också göra något utöver ”det rutinmässiga” genom att återigen använda förnamnet, eller använda en annan substantivfras än då vi introducerade personen – kanske för att framhäva en viss egenskap hos personen. Vi kan även välja att använda ett pronomen för att omtala någon igen fast det var ett bra tag sedan personen senast omtalades. På så vis kan vi försöka skapa kontinuitet i samtalet och visa att det vi säger nu ska knytas ihop med en tidigare tråd i samtalet.

Att en talare väljer ett visst uttryck betyder inte att det alltid är ett fullt medvetet val. Snarare ingår det i vad som har kallats det praktiska medvetandet – tyst kunskap som vi uppenbart omsätter i handlingar men som vi inte alltid kan verbalisera.

/Jenny Öqvist