Rotabagge, rabba och stönja

På många håll i världen har kålroten ansetts som en speciellt svensk växt, vilket avspeglar sig i dess benämningar på olika språk. Det allra mest spridda ordet är rutabaga – ett ursprungligen svenskt dialektord.

Svenskt ursprung?

Kålroten har i många länder betraktats som en typiskt svensk rotfrukt. Antagligen beror det på att frön från kålrötterna på ett tidigt stadium fördes vidare från Sverige till andra länder. Kålroten uppstod troligen i 1600-talets Finland i det dåvarande svenska riket som en hybrid mellan vitkål och rova. Det äldsta belägget för ordet kålrot i Svenska Akademiens ordbok är dock från 1578; i Een nyttigh läkere book nämns ”Hwit Kåål root”. Kålrötter fick stor användning i mathållningen, men minskade i betydelse när potatisodlingen slog igenom runt 1800.

Att kålroten utomlands förknippas med Sverige, tror jag många svenskar är medvetna om. I engelskan används ju swede/Swede för att beteckna både en svensk person och en kålrot. Även Swedish turnip förekommer i engelskan och andra benämningar med anknytning till vårt land är franskans navet de Suède och japanskans suwhēden-kabu. Det mest spridda ordet med svenskt ursprung är dock rutabaga, som används i Frankrike, Portugal, USA och Japan med flera länder.

Rutabaga och rotabagge

På många håll uppges det att rutabaga är ett svenskt dialektord och att det har västgötskt ursprung. En sökning i institutets samlingar av dialektord bekräftar att rotabagge (eller rotebagge) är ett dialektord från Västergötland. En uppgift finns dessutom från Bohuslän. De äldsta beläggen är från 1700-talet, det yngsta från 1950-talet.

Benämningen ingår även i titeln på den amerikanske författaren Carl Sandburgs barnbok Rootabaga Stories från 1922 (på svenska: Sagor från Rotabagga, 1950). Berättelserna i boken är förlagda till det fiktiva landet Rootabaga i den amerikanska mellanvästern. Sandburg var född i USA, men hans föräldrar var svenskar, utvandrade från Östergötland. Under en del av hans uppväxt talades svenska i hemmet och kanske kan den annorlunda stavning han gett ordet förklaras av att han försökt efterlikna ett mer svenskt uttal.

Fler dialektala benämningar

Standardsvenskans benämning kålrot har använts även i dialekterna. Framför allt verkar ordet ha varit vanligt i Halland, Småland och Södermanland. Från andra landskap är uppgifterna långt färre och det sägs ofta att kålrot är ett sentida ord jämfört med det äldre rot. Rot verkar ha använts om kålrot i stora delar av Sverige, men uppteckningarna är flest till antalet från Gästrikland, Jämtland, Norrbotten och Östergötland. Varianten rota är upptecknad från Uppland och norra Dalarna. Ett landskap där rot inte förekommit alls är Skåne. Där och i södra Halland och sydvästra Småland används i stället rabba. På Fårö har kålroten kallats strunk (uttalat ”stronk”). Rotakabbe och rotabuss eller bara buss har förekommit i Västergötland vid sidan av rotabagge. Rotabuss är också belagt från västra Småland. I västra Västergötland har pugge (uttalat ”pogge”) varit vanligt.

Rotmos

Den rätt som oftast tillagas av kålrötter är väl rotmos. Att rätten benämns just rotmos har varit vanligt också i dialekterna. Ordet är ganska spritt, men klart flest är uppgifterna från Småland och Östergötland. En annan vanlig benämning på rätten är rotstamp(a). Här fördelar sig beläggen jämnare på norrländska Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Medelpad och Ångermanland samt Småland, Värmland, Västergötland och Östergötland. I Skåne kan anrättningen kallas rabbemos eller rabbegröt och i framför allt Blekinge säger man bulsa, bulsar eller buls-ihop (även uttalat bolsa, bålsa etc.). De blekingska orden har bildats av ett verb bulsa ihop ’röra ihop’. I delar av Blekinge, Småland och Västergötland har stönja använts. En hel rad benämningar finns nästan bara i Småland: rotgröt, rotajock, rotjox, rotastuv, rotastånka, rotastönja, rotastöt. Rotjock har även förekommit på Öland och rotastönja i Västergötland. Andra mindre utbredda ord är rotkåsa från Älvdalen, rotsovel från Orsa, rotpuff från Östergötland samt strunkamos och strunkamölja från Fårö.

Andra rätter av kålrot

Kålrötter har ofta serverats i soppor och vällingar, som rotsoppa och rotvälling eller, om soppan kokats på en särskilt trådig kålrot, träbaggasoppa. Ofta kombineras kålrötterna med andra rotsaker och med olika gryner eller fläsk. Sluring, slinka, bullervälling och knåpvälling är alla rätter med sådant innehåll. Hybsch betecknar ett slags pyttipanna av fläsk, kålrötter och potatis i tärningar.

Man har också ätit en kokt eller stekt kålrot i bitar eller skivor till kött eller på smörgås. Från Norrbotten berättas att man kunde ta med sig en kokt kålrot inlindad i en mjukkaka som matsäck när man var ute i arbete. Inget smör ansågs behövas eftersom: Do gåode råot do smöra de sjôLv ’du goda rot du smörar dig själv’ (Nederluleå).

Under kristider har man förlitat sig till kålroten som föda. Den har fått dryga ut bröd eller ersätta potatis. En malmöbo berättar att under krisåren 1917-18 bestod kosten av sill å rabbår, rabbår å sill. Kålrötter har även använts som djurfoder.

I dag kan man också hitta kålroten på julbordet. En griljerad kålrot kan få utgöra ett vegetariskt eller veganskt alternativ till julskinkan och i Finland är väl kålrotslåda en närmast obligatorisk rätt att servera till jul.

Kålrötter och Halloween

Kålroten har inte bara använts som föda. På hösten har det förekommit att man gröpt ur kålrötter eller rovor och försett dem med utskurna ansikten och ljus inuti:

Ungdomarna i min hemtrakt Bond-Arnö i Mälaren tog den största kålroten på hösten, karvade ur den, skar ut ögon, näsa och mun. Placerade den på en stör, satte ljus inuti. Den var sedan färdig att bära omkring och i synnerhet skrämma oss flickor.

Uppland 1997

Han håla en rabba å satte jus inge i

Skåne 1953

Den här seden har funnits även på Irland och fördes över Atlanten med utvandringen därifrån till Amerika. Där behöll man seden, som blev en del av Halloweenfirandet, men bytte ut kålrötterna och rovorna mot de mer lättbearbetade pumporna.

/Eva Thelin