Från skrivmaskin till PDF-fil

4 098 stycken. Så många sidor inspelningsrapporter har jag arbetat med att strukturera och digitalisera under hösten 2017, varav 3 503 av dessa jag också OCR-läst. Just dessa rapporter bevaras vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala och omfattar bland annat rapporter från Sveriges olika landskap, Sverige-Finland, Åland, Estland, USA och Argentina.

En inspelningsrapport är ett dokument som redogör för de inspelningar som genomförts från mitten av 1900-talet fram till idag. Framförallt inspelningarna som gjordes under 1950- till 1970-talet tillkom på så sätt att arkivpersonal åkte runt i Sverige med ULMA:s (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala) inspelningsbuss av märket Volkswagen och intervjuade ortsbefolkningen med främsta syftet att dokumentera deras dialekt. På de här inspelningsresorna var både dialektforskare och ljudtekniker med. Genom att dra sladdar till mikrofoner och annan inspelningsutrustning från den specialinredda bussen, där inspelningstekniken fanns, in i huset, kunde man utföra intervjuer i informanternas hem. Under resorna, som kunde vara i flera dagar eller till och med flera veckor i streck, förde man fältdagbok. I dessa fältdagböcker nedtecknades exempelvis beskrivningar av själva resorna, vilka orter de vistades i, vilka informanter som besöktes, ljudtekniken, hur intervjusituationen såg ut, vad de pratade om etc. Dessa fältdagböcker renskrevs sedan vid hemkomsten och det är just dessa dokument som kallas för inspelningsrapporter, ibland inspelningsjournaler.

Rapporterna är ett spännande material och det har varit mycket roligt att få ta del av detta. I och med mitt arbete med digitaliseringen har jag fått en relativt bra överblick över hur rapporterna kan se ut och vilka saker de kan innehålla. Rapporterna som nu finns digitaliserade spänner över åtta årtionden där den tidigaste rör inspelningar från 1947, medan de senaste är från 2013. Övervägande flest rapporter finns dock från slutet av 1950- till början av 1980-talet, men inspelningsrapporterna har sett mycket olika ut under årens lopp. Under främst 1950- och 1960-talet var de mer utformade som en sorts dagbok med löpande, beskrivande texter som kunde uppta flera sidor. De var helt enkelt lite mer ”personliga”, detaljrika och beskrev själva resan som sådan. På 1970-talet blev rapporterna utformade mer som ett formulär, där man fyllde i en förutbestämd mall. Här var det inte tal om att brodera ut sig och ge målande reseskildringar, utan tanken var att man kort och konkret skulle få ner den information man tyckte var väsentlig just då. Under 2000-talet ändrades dock formatet lite igen. En tydlig struktur fanns kvar, men själva intervjusituationen beskrevs desto mer. De olika utformningarna av inspelningsrapporterna visar på karaktären för just den tiden vad gällde de värden man tyckte var viktigast i fråga om innehåll, situation och etik, vilket är oerhört spännande.

Digitaliseringen av detta rika material möjliggör inte bara en större tillgänglighet för forskare, utan öppnar också upp för framtida möjligheter att fritextsöka i materialet. En första version av OCR-läsning har gjorts där en sådan typ av sökning är görbar, men ännu finns möjligheter till fortsatt utveckling inom det området. Digitaliseringen kan också ses som en typ av bevarande där digitala kopior av ursprungligt analogt material är välkommet i den allt mer digitala världen.

/Josefin