Brus = Innehåll?
När jag lyssnar på riktigt gamla inspelningar tycker jag ofta att de låter förskräckligt. Det brusar och skrapar, och ibland är det svårt att uppfatta de röster som man ändå lagt ned arbete på att dokumentera. Kan man inte fixa till det här, tänker jag då, och ta bort bruset?
Chris Mustazza ser det på ett annat sätt. Han är doktorand på University of Pennsylvania och arbetar med ett projekt om inläst poesi från 1930- och 40-talen. Mustazza intresserar sig för vad litteraturforskaren Tanya Clement kallar distant listening och använder avancerad IT för att analysera större ljud-korpusar.
Här skriver han om värdet av inspelningsbrus som forskningsinformation.
Länk till annan webbplats. Det är t ex inte särskilt svårt att tvätta äldre inspelningar så att talarens röst går fram bättre till den som lyssnar, och det kan ju vara motiverat för vissa syften. Men samtidigt, menar Mustazza, bör man vara medveten om att man då förstör data, och att en del av det som går förlorat kan ge värdefulla upplysningar om inspelningens tillkomst. Exakt vilken bandspelare användes t ex?
Mustazzas forskning utgår från övertygelsen att även poesi-inspelningar måste skrivas in i sin specifika historia och kontext, och knytas till de tekniska och sociala sammanhang som skapat dem. Brus kan ge ledtrådar i det arbetet och därför har han föresatt sig att bevisa att också bruset är innehåll.
/Johanna Berg