Rid

I våra dialekter finns ett substantiv rid, som kan beteckna ett anfall av exempelvis sjukdom eller dåligt humör eller en nyck av något slag. Ordet kan också avse en viss tidslängd eller en omgång av något.

Utbredning och användning

Rid är i institutets samlingar belagt framför allt från Värmland, Dalsland och Västergötland. I ett fåtal belägg uppvisar det neutralt genus, men på det hela överväger femininum stort. Vad uttalet beträffar synes slutkonsonanten vara bortfallen överallt där ordet påträffats.

Några användningsexempel:

• dä löner int å ta`aL ve`e-n nä an ä på dänn ria ’det tjänar inget till att tala med honom när han är vid den sinnesstämningen’, Östmark i Värmland
• nôr riera tog en se skrek han sôm dän varste barsängskvenne ’när plågorna drabbade honom skrek han som den värsta barnsängskvinna’, Borgvik i Värmland
• dä ä så mång rier på-n, så dä ä int myck te lit på ’han är så nyckfull, så det är inte mycket att lita på’, Gustav Adolf i Värmland
• koa har hatt två rier, vi sa je-na lite kaffe, su ho får ena ri te ’kon har haft två anfall [av födslovärkar inför kalvningen], vi ska ge henne lite kaffe, så hon får ett anfall till’, Agnetorp i Västergötland.

Bland betydelseangivelserna och exemplen i samlingarna dominerar mer eller mindre hastigt påkommande svängningar, utbrott och liknande av fysisk eller psykisk natur hos levande varelser. Bland övriga fall kan nämnas dä va`ard ba`ar e lita ri ’det varade bara en liten stund’, från Östmark i Värmland. Från Västergötland finns belägg där ordet används om en omgång i tröskningen av säd.

Ordet är också belagt som för- och efterled i sammansättningar. Någon kan vara ridgalen (riagarn, Västergötland), d.v.s. periodvis galen. Något kan uppträda ridtals, d.v.s. då och då eller i skov. Vidare kan någon drabbas av en hostrid eller en stollrid.

I samlingarna finns också ett mindre antal belägg på ett svagt feminint substantiv rida (med uttal som ria och rie i obestämd form singularis). Detta ord förefaller till stor del synonymt med rid.

Ursprung

Rid går tillbaka på ett fornsvenskt ridh, som är belagt både som feminint och som maskulint. Den fornvästnordiska motsvarigheten är ett feminint hríð. De betydelser ordet hade i fornsvenskan tycks någorlunda väl överlappas av dem vi hittar i senare tiders svenska dialekter. Dock förefaller ordet i fornsvenskan oftare ha avsett ett tidsmoment i största allmänhet. I fornvästnordiskan kunde det förutom en tidslängd beteckna ett oväder, ett anfall i en strid och ett avstånd. Vidare har fornengelskan ett feminint hrīþ ’storm’ och ett maskulint hriþ ’feber’, vilka antas vara besläktade med det nordiska ordet. Även i fornhögtyskan tros släktingar finnas, däribland verbet rīdōn ’skälva’.

I våra dagar lever ordet kvar i något skiftande betydelser i såväl isländskan och färöiskan som norskan. Åtminstone i tidigare århundraden har det också förekommit i danskan. I norskan har det tappat slutkonsonanten inte bara i uttalet utan även i ortografin; det skrivs ri i både bokmål och nynorsk. Det finns också ett norskt svagt feminint ride, som verkar ha mestadels samma betydelser som det kortare substantivet.

I fornsvenskan återfinns vidare ett svagt feminint ridha, motsvarande ett fornvästnordiskt riða. Ordet användes om diverse sjukdomar med symptom såsom feber och skälvningar (och om själva symptomen). Norskans och de svenska dialekternas nämnda svaga femininer kan tänkas återgå på detta ord. Hur ordet i språkhistorien förhåller sig till hríð förefaller inte helt klarlagt.

Det har bland forskarna också rått viss oenighet om hur de olika betydelserna hos rid/ridh/hríð diakront förhåller sig till varandra och var ordet hör hemma i en indoeuropeisk kontext. Det har förts dels till en rot med betydelsen ’skilja’, dels till en med betydelsen ’skaka, skälva’. Från den förra utgår bl.a. grekiska krisis ’frånskiljande, avgörande’, i svenskan förekommande som lånordet kris, från den senare möjligen iriska crith ’skälvning’.

Med utgångspunkt i den förstnämnda roten tänker sig svensken Evald Lidén (Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 1891 s. 511 f. Länk till annan webbplats.) betydelseutvecklingen hos hríð sålunda: ’skiljande’ > ’avskild sträcka, mellanrum, avstånd’ > ’tidsrymd, tid(savsnitt), stund’ > ’väder’ > ’oväder, storm’. Betydelsen ’anfall i en strid’ kommer enligt Lidén av betydelsen ’avgörande’. Vidare menar han att det till roten med betydelsen ’skälva’ i fornnordiskan har funnits bildningar vilkas funktion så småningom, p.g.a. likhet i form och betydelse, verkar ha övergått på hríð. Därigenom har detta ord också kommit att beteckna plågor av exempelvis feber. Lidén framhåller slutligen att åtminstone ordets rums- och tidsbetydelser aldrig kan förklaras utifrån grundbetydelsen ’skälva’.

Norrmannen Hjalmar Falk (Arkiv för nordisk filologi 1925, s. 119) ser däremot betydelseutvecklingen ’anfall (i strid, av oväder, av sjukdom)’ > ’stund’ som helt naturlig mot bakgrund av paralleller hos ord som ryck, räpp och skov. Falk hänvisar också till islänningen Finnur Jónsson, som säger att betydelsen ’tidsavsnitt (icke särskilt långt)’ nära ansluter till betydelsen ’häftig och momentan (icke långvarig) skur, angreppsstorm (en enskild del av hela striden)’.

/Jan Hellström