Göde
In ge`eod gär ini wo stugo hån vill på lulemål betyder ordagrant ’en dåre går in i vad stuga han vill’. Det är ett gammalt norrbottniskt talesätt med innebörden att en vettlös människa inte gör någon skillnad mellan t.ex. bra och dåligt, vän och fiende.
Om ordet ge`eod funnes i rikssvenskan så skulle det heta göde (eller göd). Det är väl belagt från Norrbotten, Västerbotten, sydöstra Lappland och nordöstra Ångermanland, men uttalet varierar mycket. I Norrbotten och Västerbotten har det oftast diftong: ge`eod (Edefors, Nederluleå, Råneå), gö`öud (Piteå, Norrfjärden, Älvsbyn), gäur (Överkalix), gä`äu (Burträsk), ga`aud (Skellefteå, Norsjö, Malå, Byske, Bureå), gö`öu (Degerfors, Nysätra, Lövånger), gö`öyv, göyv (Holmsund, Sävar), gö`öiv (Umeå landsförsamling), göiv eller göggv (Holmön). I Lappland heter det göjv (Lycksele), gôv (Fredrika) eller gôg (Örträsk). I Ångermanland heter det gôu (Anundsjö), gôg (Nordmaling), gôv (Björna, Gideå, Grundsunda) eller gô (Sidensjö, Själevad). Tecknet ô står för ett öppet ö-ljud, som i riksspråksuttalet av smör. Samtliga uttalsvarianter har hårt g i början av ordet.
Betydelser och etymologi
Göde betyder oftast ’dåre, tok’ eller ’dumskalle’ o.d., men ibland används det också om personer som är (överdrivet) skämtsamma och uppsluppna. Etymologiskt anses ordet höra samman med det norska verbalsubstantivet gau, som betyder ’skällande (om hundar)’ eller ’skrålande’ och kan härledas till fornvästnordiskans gauð ’skällande (om hundar)’. Svenska motsvarigheter är gö ’ljud (i vallhorn)’ i Dalsland, gô ’(sång)röst, ljud’ i Härjedalen och gåi ’hundskall’ på Gotland. Troligen är göde också besläktat med det fornengelska ordet géað ’hån, spott och spe’.
Andra talesätt
När någon har låtit sig övertalas till en oförståndig handling som hon eller han sedan ångrar, kan man passa på att strö salt i såren med någon variant av detta talesätt: ge`od’n djå`åoL som tåoke bäd ’dåren gjorde som toket bad’ (Nederluleå) eller toke jort söm göyven sa ’toket gjorde som dåren sa’ (Holmsund). Det finns belagt från Norrbotten, Västerbotten och sydöstra Lappland.
I Nordmaling tycks gôg emellanåt användas även i positiva omdömen, t.ex. hä`ä-n gôg del å â`rbet ’det är en baddare till att arbeta’. Detta är ju snarast hedrande i jämförelse med lulemålets arbesge´od, som avser en person som arbetar kraftigt men utan förstånd. Å andra sidan kan gôg i Nordmaling också fungera som en mildare svordom: hä vâ då gô`gen ’det var då som sjutton’.
/Anna Westerberg