Hått, håttlös, ohåttig
Har du håtten eller är du kanske ohåttig? I institutets dialektordsamlingar är ordet hått ’anlag, läggning, (god) egenskap’, ’(vinnande) sätt, charm’ o.d. väl belagt från Jämtland och Ångermanland; någon enstaka uppgift om ordet finns också från Västerbotten.
Att ha hått’n är att ’vara charmig, sympatisk’ och att ’se bra ut’, vilket kan verka ’tilldragande, särskilt på det motsatta könet’. Men i Västerdalarna kan hått också beteckna en ’person som ej anses vara fullt normal’. Håttlös sägs om någon som ’saknar charm’, är ’klumpig och taktlös’ och ’intetsägande’.
Avledningar till hått
Avledningar till hått är t.ex. håttug och håttlig ’behaglig, trivsam, sympatisk, charmfull’; ’käck, klämmig’ och även ’snygg, vacker’, enligt belägg från Jämtland och Ångermanland. Hân e så hauttô n dân pöytjen (den där pojken) är ett exempel från Jämtland. För att beskriva motsatsen kan man förutom håttlös även ta till ohåttig och ohåttlig(en) ’ostilig’; ’osympatisk’, ’otrevlig’. Användningen framgår av ett språkprov från Ångermanland: Ha du sitt se ohåtelen mänisj för? (en så ful människa förut).
Verbet håtta
Till ordgruppen hått etc. hör också verbet håtta ’likna, påminna om’, belagt från Ångermanland och Lappland. Ett exempel är: Han håtte på han ’han liknar honom’ från Ångermanland. Det participiella adjektivet håttad ’funtad, beskaffad’; ’aktad’, ’duglig, bra’ har en helt annan utbredning – i Bohuslän, Dalsland och Värmland. Di va inte sô hôttade prässtera fôr (förr i tiden) är ett värmländskt språkprov.
I norskan
Gemensamt för flertalet av de nämnda landskapen är att de gränsar till Norge. Enligt Norsk ordbok är hått, håttig med flera ord välkända i Norge. Fornvästnordiskans háttr ’beskaffenhet’ uppges vara ursprunget.
/Karin Hallén