Vad betyder namnet Sverige?

Namnet Sverige är tidigast betygat i den fornengelska dikten Beowulf från 700-talet (handskriften är från ca år 1000). Det skrivs där Swīorīce. Motsvarande fornsvenska form är Svearike, som tidigt utvecklas till Sverike. Denna form förändras sedan under medeltiden till Sverighe, med en övergång k > gh (frikativt g), som har förklarats dels som en inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan.

Svearike är sammansatt av folkstamsbeteckningen svear i genitiv och ordet rike och betyder alltså ’svearnas rike’. Svear kan återges med ’de egna, vi själva’ och är därmed en typisk beteckning som ett folk givit sig självt. Svearna utgjorde den ena av de båda folkstammar som spelade huvudrollen vid tillblivelsen av det svenska riket. Den andra stammen var de söder därom boende götarna.

Namnet Svearike talar för att svearna var ledande vid riksbildningen. Deras organisatoriska skicklighet, som omtalas redan av den romerske historieskrivaren Tacitus vid slutet av första århundradet e.Kr., betygas också av en tidig riksbildning, nämligen (i fornsvensk form) Svethiudh. Riket Svethiudh är mycket äldre än Sverige och omfattade bara en del av detta. Svethiudh innehåller som förled stambeteckningen svear och efterleden thiudh är en fornsvensk motsvarighet till fornvästnordisk þjóð ’folk’. Svethiudh betyder alltså ’sveafolket’ och har sekundärt överförts på det område där folket bodde.

Den isländska motsvarigheten till Svethiudh, Svíþjóð, används än i dag som namn på Sverige. Svethiudh ligger också, via en därtill bildad inbyggarbeteckning, till grund för internationella namn på Sverige, Sweden i engelskan, Schweden i tyskan, Suède i franskan, Svezia i italienskan, Suecia i spanskan med flera.