Transkribering avsnitt 1

Här kan du läsa en transkribering av avsnitt 1, Språkattityder.

Presentatör: Varmt välkommen till det allra första avsnittet av Svenskan i samhället, en podd från Isofs avdelning Språkrådet. Hur hade du reagerat om jag som poddpresentatör haft en brytning, eller strösslat introduktionen med lånord? I det här avsnittet möter Maria Bylin, som är språkvårdare i svenska vid Språkrådet på Isof, Ellen Bijvoet som ligger bakom rapporten Attityder till spår av andra språk i svenskan för att prata om vilka känslor spår av andra väcker hos oss, hur dessa attityder kan upptäckas, och vad de kan ge för konsekvenser.

(inledande melodislinga)

Maria Bylin (MB): Oväntat mycket av språkvården I Svenska går ut på att hantera vad folk tycker och känner om helt andra språk än svenska, som på olika sätt speglas i svenskan genom lånord och brytningar och sådär. Därför pratar vi i dag med dig, Ellen Bijvoet. Du är forskare och lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Du är här för att du just har skrivit en rapport, en forskningsöversikt, om vad vi vet om just attityder till spår av andra språk i svenskan. Välkommen, Ellen.

Ellen Bijvoet (EB): Tack så mycket.

MB: Det är ju ingen slump att det är just du som har skrivit den här rapporten. Så jag tänkte att du kan börja med att berätta lite om vad din egen forskning har handlat om när det gäller attityder till svenskan.

EB: Ja, det började i slutet på 80-talet då jag blev inbjuden att vara med på ett projekt som handlade om den finska immigrantgruppen i Sverige. Alltså sverigefinnar. Då skrev jag min avhandling inom ramen för det projektet, och min avhandling handlade just om attityder till svenska med finsk brytning, men även finska med svensk brytning, svenskt standardspråk, finskt standardspråk och finlandssvenska … Sen lämnade jag den här brytningsforskningen ett antal år, eller egentligen inte så länge, men några år i alla fall. Och då blev jag intresserad av det som händer med svenska i mångspråkiga förortsmiljöer, och vilka attityder det finns till den typen av svenska. Och många gånger har jag både haft ett utifrånperspektiv och ett inifrånperspektiv. Alltså, hur ser talare själva på sin svenska och hur ser människor utifrån på svenska med brytning, eller förortsslang?

MB: Ja, för är skillnad där. Det räknas inte om brytning då?

EB: Nej, det räknas inte som brytning utan en brytning, då kan man identifiera vilket förstaspråk det är som har påverkat uttalet. Men, när det gäller språket i förorten så finns det ett sätt att uttala som inte kan kopplas till ett visst annat förstaspråk.

MB: Då blir det som en egen variant. Även om det kanske är utvecklat på botten av många andra språk, eller?

EB: Ja. Det har åtminstone utvecklats i en sån miljö.

MB: Ja, men kan tro men inte veta. Vad är det som har fångat dig med just den här attitydforskningen?

EB: Jag tror att det är min egen erfarenhet. Då jag kom till Sverige i slutet på 80-talet, hade jag läst lite svenska i mitt hemland Nederländerna, så jag kunde prata svenska. Men, jag hade en tydlig brytning. Jag blev alltid väldigt positivt bemött av människor som var nyfikna. Det var aldrig något negativt. Jag har en del kompisar som har finska som förstaspråk, och de blev aldrig så positivt bemötta.

MB: Det är alltså skillnad på vilket språk brytningen kommer från …

EB: Ja, det är skillnad. Och för mig var det också nytt hur mycket fördomar det fanns om den finska gruppen. Att det fanns så mycket skämt om finnar och alkohol, och knivar och hur man härmade finsk brytning och sånt. Och så tänkte jag, vilken skillnad det måste vara att vilja lära sig svenska beroende på hur man blir bemött utifrån hur man talar. Så det var väl de erfarenheterna som gjorde att jag blev väldigt nyfiken på det här med attitydforskningen.

MB: Du har ju forskat i det själv, och nu har du också skrivit den här rapporten där du har tittat på väldigt många andra attitydforskare och så har du sammanställt vad vi egentligen vet om attityder till spår av andra språk i svenskan. Men, vad är en attityd inom forskningen? Hur vet man att man har hittat en, så att säga?

EB: Ja, attityder är ett väldigt komplext fenomen. Tittar man på en ordboksdefinition säger den att attityder är en inställning till någonting. Det är den första betydelsen. Den andra betydelsen är en självsäker stil. ”Han har attityd” eller ”hon har attityd”.

MB: Just det, ja.

EB: Men nu handlar den här rapporten om just inställningen. Och det där ”någonting” kan ju handla om en massa olika saker. När det gäller språkattityder är det inställningen till allt som har med språk att göra. Det kan allt från enskilda språkljud till dialekter, till slangspråk men även till språkåtgärder, eller språkpolitik, eller språklagar, alltså från stort till smått.

MB: Hur gör man då? Frågar man folk vilka attityder de har?

EB: Ja, språkattityder är ju inte konkreta. Det är inte som om man är biolog och ska studera vitsippor. Då kan man plocka en och lägga den under luppen. Men språkattityder finns ju i våra huvuden, så vi måste på något sätt komma åt dem. Då finns det olika metoder. Man brukar säga att det finns tre stora metodgrupper. Den ena handlar mer om just den typ av språkattityder som handlar om hur man ser på språk i ett samhälle eller vilket språk som får vilken status, eller vilket språk används för tunga funktioner i utbildning, i administration, i juridiken och så vidare. Då kan man göra analyser av hur olika språk behandlas i ett samhälle. De brukar ofta omnämnas med en engelsk beskrivning då, ”analysis of societal treatment approach”, det är lite mera språkideologisk forskning som använder den här typen av metoder. Men, om man är intresserad av attityder hos enskilda människor kan man dels använda ganska direkta metoder, alltså intervjuer eller enkäter, och då vet ju den som svarar oftast vad forskaren är ute efter.

MB: Alltså att de ställer direkta frågor som ”vad tycker du om det här språket, är det fint eller fult?”.

EB: Ja, eller ”vad tycker du om modermålsundervisning i skolan, att den är statligt finansierad?” till exempel. Och det innebär ju en liten risk, för en del frågor är kanske lite känsliga. Och då vill man som informant kanske inte svara som man egentligen tycker, utan man censurerar sina svar. Om man som forskare vill undvika såna censurerade svar kan man försöka komma åt attityder på ett indirekt sätt, ofta jobbar man då mera med experiment. Man kan kanske låta folk lyssna på olika inspelade talprov, man kan till och med lura deltagarna lite grann och säga ”okej, nu får ni lyssna på inspelningar av olika talare, och de här talarna har sökt arbete som nyhetsuppläsare i radio. Vi vill ha lyssnarreaktioner, vilken talare skulle du helst vilja höra som nyhetsuppläsare?” när man egentligen är ute efter något annat.

MB: Aha, okej. Och då får man deras attityder till vilket sätt att tala som personen tycker passar som nyhetsuppläsare.

EB: Ja, eller som man tycker är mest behagligt eller trovärdigt.

MB: Okej.

EB: Så det finns olika sätt. Och man brukar väl säga att det bästa är att försöka kombinera olika metoder med varandra. För ibland, eller ganska ofta, har det visat sig att när man ställer väldigt direkta frågor säger människor en sak, men när man försöker komma åt samma attityder på ett mer indirekt sätt så säger man en annan sak.

MB: Okej … Men hur vet man vilken som är den riktiga, eller vad man ska säga, om man kan säga helt olika saker?

EB: Båda kan vara riktiga, men de kanske inte riktigt mäter precis samma sak. Ibland säger man att mer direkta utfrågningar gör att människor kanske kan producera attityder om nånting som de aldrig har funderat över.

MB: Nej, man får en fråga och blir ställd, och känner att man måste säga något.

EB: Ja, och sen kanske intervjuaren ställer en annan fråga. ”Jaha, såhär kan man också se det”, och då kanske man svarar på ett annat sätt. De är ganska föränderliga, medan attityder som ligger på ett djupare plan som man då försöker ”elicitera”, alltså komma åt, få fram attityderna, kanske är mer stabila, inte lika föränderliga.

MB: Vet man vilka som ligger till grund för hur vi beter oss mot andra människor? Är det de omedvetna eller medvetna…?

EB: Ja, den här kopplingen mellan attityder och beteenden har blivit ifrågasatt ganska mycket. Så tänkte man tidigare – att attityder har tre olika sidor. Dels har vi en kunskapssida, vi har ju kunskap om något som vi har attityder till, och den kunskapen är inte nödvändigtvis baserad på fakta, den behöver inte vara fullständig, det kan bara vara en typ av kunskap eller föreställningar. Sen har vi den mer affektiva sidan, alltså våra känslor gentemot det vi har attityder mot, sen tänkte man sig också tidigare att det fanns en direkt koppling till beteende. Om jag tycker illa om något, undviker jag det beteendet, men där har vi sett att det kanske finns en benägenhet till ett visst beteende, men att det kan komma jättemycket i vägen.

MB: Så det är inte förutsägbart.

EB: Nej.

MB: Men det kan påverka …

EB: Ja.

(kort melodi)

MB: Men jag tänkte också, i början när du berättade om skillnaden för dig när du skulle lära dig svenska, och attityden till de som bröt på svenska. Vissa saker av de här stämmer väl oftast? Man hör väl ändå, att om någon bryter på nederländska, så är det statistiskt sett väldigt troligt att det är sant att den personen kommer från Nederländerna. Och bryter man på finska är det väl väldigt vanligt att man är uppväxt i Finland. Så det ligger väl någonting i dem som är sant?

EB: Ja, det ligger någonting i det som är sant, men det är kanske inte så enkelt. Jag tror vi kommer in på diskussionen att vi människor har ett väldigt stort behov av att sortera våra intryck. Det gör vi genom att kategorisera, generalisera ... Och det gör vi utifrån sånt som hudfärg, frisyrer eller musiksmak eller vad det kan vara. Men även utifrån språk. Och då kan vi säga att hudfärg är något man inte väljer, det föds man med, musiksmak och frisyrer är nåt man väljer och där kan man tänka att det är uttryck för en identitet. ”Jag väljer att ha en frisyr för att markera någonting”. Och språk är egentligen lite där emellan. Visst är det klrtt att har man en finsk brytning är det många gånger så att man har ett ursprung i Finland, men det kan ju också vara så att ”Jag älskar Finland, och jag tycker att det är ett häftigt språk och vill uttrycka det, och vill använda det för att uttrycka min identitet”. Det handlar om kategorier som är olika mycket frivilliga, och olika mycket anpassningsbara och valbara.

MB: Jag förstår, man kan liksom välja hur mycket man vill visa eller inte visa. Och i språk har man inte jättemycket valfrihet, alla har inte förmågan att arbeta bort en brytning. Medan andra har de. Och så handlar det väl också om, tänker jag, allting annat som kommer in. Hur man föreställer sig hur folk från Finland respektive Nederländerna är.

EB: Ja, det finns färdiga bilder.

MB: Ja, som det här kopplas till. Eller?

EB: Ja, och som återigen också inte alltid bygger på fakta, utan det kan vara stereotypa bilder som är ganska farliga om man tar dem för sanning.

MB: Jag förstår, det är inte säkert att man har rätt med sina attityder.

EB: Nej.

(kort melodi)

MB: Tillbaka till rapporten., så tittade du på forskning man har gjort av det som kallas för spår av andra språk som samspelar med eller kommer in i svenskan. Vilka typer av såna spår har du tittat på, som man forskar om?

EB: Ja, det var egentligen Språkrådets uppdrag, att man skulle titta på hur folk ser på lånord i svenska. Och då både lånord men också konstruktioner som kommer från ett annat språk som vi har lånat in i svenskan. Men det finns ju mest forskning om just ordlån. Men också kodväxling. Kodväxling handlar om att man som talare använder flera olika koder, i den här rapporten har vi då tolkat koder som olika språk, inte olika dialekter, med kodväxling kan ju också handla om…

MB: Som om man blandar svenska och finska, svenska och engelska …

EB: Ja, i ett och samma samtal, och det kan man göra på flera olika sätt. Man kan göra som många av oss gör bara hänga på ett litet engelskt ord som ”fine, nu ska vi gå” eller ”okay”. Eller så kan man, det är lite mer avancerat, växla kod mitt i en sats eller mitt i ett ord, så det blir mer och mer avancerat. Och så har vi också tittat på attityder till svenska med brytning, alltså spår av andra modersmål i uttalet.

MB: Just det, det som du var inne på, skillnaden om man bryter på nederländska eller finska

EB: Ja, och sen har jag också tittat på attityder till svenska som talas i mångspråkiga förortsmiljöer.

MB: Som du då sa egentligen inte var något identifierbart eget språk.

EB: Nej.

MB: Jag tänkte också på det, när du sa ”okej”, som ett lånord. Så tänkte jag ”ja, just det, det är ju ett lånord!”. Och vi har massor med såna ord i svenskan. Allt från betala till fåtölj. Forskar man på attityder till det också, eller …

EB: Nej, och då tänker jag att om man ska identifiera spår måste de vara iakttagbara. Det ligger i sakens natur, annars är det ju inget spår länge.

MB: Ja, men då är också frågan, iakttagbara för vem? Eller?

EB: Ja, för språkbrukare.

MB: Mm, och inte för språkforskare så att säga.

EB: Nej. Arkeologer skulle inte hålla med. (skratt) Förmodligen, att det som inte syns är inget spår, men i den här rapporten har vi tänkt att det ska vara sånt som folk ligger märke till. Som, nu sitter jag här och viftar som citattecken, ”främmande”. För det är som du säger, på 90-talet någon gång gjordes en undersökning som visade att de 90 000 mest frekventa använda orden i svenskan, är 58 % inlånat, men det tänker vi inte på.

MB: Nej, det gör vi ju inte. Det finns väldigt mycket som vi inte uppfattar som främmande…

EB: …längre.

MB: Nej. Om man skulle sammanfatta stora mönster när du tittat på allt det här – finns det något som förenar? Attityden till lånord, brytning och kodväxling …

EB: Dels tror jag att hela tiden när man tittar på det här måste man sätta det i ett större sammanhang för att förstå dem. Att våra attityder inte uppstår i ett vakuum, utan de uppstår i en viss social eller politisk kontext. Så det går inte att prata om attityder utan att se den här kontexten, en del av den här kontexten är till exempel den språkliga hierarkin som finns här i Sverige. Och den har beskrivits av språkvetare som har hittat på ”vi har 200 språk i Sverige i dag. Vilka språk får synas och höras mest, användas mest, i tunga funktioner?”. Och då finns det en slags språklig hierarki man beskriver där svenska och engelska kommer på första plats, sen får vi storeuropeiska språk, sen de nordiska grannspråken och de inhemska minoritetsspråken, och teckenspråk. Och sen kommer de andra invandrarspråken, som vi kallar dem då, och det stämmer också överens med skolans kursplaner och styrdokument. De följer precis samma – det är svenskan som har mest kurstimmar, sen engelska…

MB: Ah, så samhället signalerar också vilka språk som är viktigast att lära sig och så?

EB: Ja, exakt.

MB: Speglas det också i hur man värderar lånord från exempelvis engelska och turkiska?

EB: Ja, just det, det har man sett egentligen att när det gäller attityder till brytning så följs den språkliga hierarkin. Engelskan är ett högstatusspråk i Sverige och har man engelsk brytning så blir man bemött på ett positivt sätt. Och vi förväntar oss sällan att någon som pratar engelska med brytning ska arbeta bort, nu tar jag citattecknet här igen, ”brytningen”. Och det är lite intressant, jag var och intervjuade språkvårdarna på public service i samband med den här rapporten, och de bekräftade också det att utifrån publikreaktioner är det sällan de får reaktioner som har engelsk brytning, eller någon annan brytning från de språk vi känner igen.

MB: Som fransk, och tysk, och dansk …

EB: Just det.

MB: Då är det ingen som ringer in och klagar.

EB: Nej. Men brytningar på språk vi inte identifierar, de klumpas ihop och då kallas det för ”invandrarsvenska” som väcker irritation.

MB: Okej, så en brittisk brytning på svenska räknas inte som invandrarsvenska?

EB: Nej, exakt, så det är skillnad på vilka som räknas som invandrare, vilka som räknas till den kategorin. Och det här, nu har jag redan glömt bort din fråga litegrann, men språkhierarkin har också påverkat vilka saker vi har forskat om. Engelska tar stor plats i det svenska språksamhället, vilket gör att det finns väldigt mycket forskning om våra attityder till engelska lånord. Det finns väldigt lite forskning om attityder till lånord från andra språk. Vilket kanske också är naturligt, eftersom det finns väldigt många lånord från engelska men inte lika många från andra språk i svenska.

(kort melodi)

MB: Vilkas attityder är det man har undersökt? Gör man som Sifo och ringer runt till ett representativt urval, eller hur?

EB: Ja …

MB: Alltså, vilkas attityder är det som speglas?

EB: Ja, det är ju, av de studier som har gjorts är det några som har haft en Sifo-approach och ringt runt och då har man förhoppningsvis verkligen fått in människor från hela Sverige. Men annars, om vi forskare behöver samla in våra data, har det visat sig vara så att det är många studier som gjorts i södra delarna av landet, det är väl här många svenska universitet ligger, och de delarna av Sverige är också bättre beforskade. Många gånger samlar man in data bland givna grupper som finns samlade, så det är högstadie-, gymnasieelever och universitetsstuderande som är överrepresenterade.

MB: Det är lite av praktiska skäl?

EB: Ja, och det är fler högutbildade, och det är ofta fler kvinnor som deltar.

MB: Okej, för att de oftare ställer upp?

EB: Det kan jag inte riktigt förklara. Man kanske har valt studier där det är en skev könsfördelning, jag vet inte.

MB: Nej, men de är överrepresenterade.

EB: Ja. Så vi vet helt enkelt mindre om … Och vanligare att medlemmar i majoritetsbefolkningen deltar, så vi vet inte så mycket om …

MB: Så man har oftare svenska som modersmål, med andra ord. Men är det skillnad då? Tycker man annorlunda om till exempel finskt brytning om man själv är tvåspråkig, till exempel med finska och svenska eller många svenskar kan ju väldigt bra engelska, kan det påverka hur man uppfattar engelsk brytning?

EB: Egentligen skulle jag inte kunna svara på det, man vet inte. Men, man tänker sig att, till exempel när det gäller kodväxling, där vet man att de som växer upp – då måste vi igen gå tillbaka till den större bilden, som vi pratade om, våra språkattityder uppstår inte ur ett vakuum. Sverige är ett samhälle som har en lång tradition av att normalisera enspråkighet. En ganska stark, det gamla nationalstatstänkandet. En stat, ett folk…

MB: …ett språk, ja.

EB: Och det påverkar ju hur vi ser på flerspråkighet. Att vi länge har sett på flerspråkighet som något lite förknippat med något som är lite problematiskt. Utom då tvåspråkighet i just svenska och engelska, det är något som är positivt.

MB: Den är inte problematisk, nej.

EB: Och det har man då också sett att det inte finns så många studier som fokuserar på attityder till kodväxling, men man kan läsa mellan rader om man läser mellan raderna på studier om hur människor, då tvåspråkiga, använder kodväxling. Är det något man gör, som man känner är legitimt i skolan, eller undviker man det? Då ser man att de allra flesta barnen i studierna, som deltagit, anpassar sig till skolans enspråkiga norm genom att välja bort sina första språk i skolan. Eller så kan man använda just kodväxling som ett slags sätt att visa motstånd mot den här enspråkiga normen.

MB: Ja, okej, men hur gör man ..?

EB: Men, i flerspråkiga delar av Sverige, till exempel Haparanda, eller i familjer som har växt upp med flera språk. Där är ofta inställningen till kodväxlingen mycket mera normaliserad. Inställningen är att det är normalt, ett språkigt val.,

MB: Det är så man pratar.

EB: Ja, ”jag har flera språkliga resurser, varför ska jag inte använda dem?”.

MB: Och man känner flera andra som förstår.

EB: Ja exakt. Man kodväxlar ju aldrig med någon som inte behärskar samma koder. Det ”makes no sense”.

MB: Med en kodväxling.

(skratt)

(kort melodi)

MB: Nu har vi pratat om de här huvudresultaten, och är man mer intresserad får man väldigt gärna läsa den här rapporten som heter Attityder till spår av andra språk i svenskan. Men om iv lämnar själva resultaten lite, och rockar loss, och funderar lite över de här konsekvenserna som det kan få. Det du var inne på från början, varför du forskar om det här. Alltså, vad händer när man har den här typen av attityder i samhället och det finns såna här mönster. Vad får det för konsekvenser, dels för de individer som kanske bryter på ett språk långt ner i hierarkin, men också för samhället i stort? Går man miste om något? Eller vinner man något på detta? Har du funderat över sånt?

EB: Ja, men det blir väldigt subjektivt. (skratt)

MB: Ja, det är klart, men nu lämnar vi den vetenskapliga grunden och funderar … (skratt)

EB: Ja, men dels kan man väl säga att det är ohållbart att tänka att vi ska försöka värja oss från olika flerspråkiga uttryck i en värld som är så globaliserad som den är i dag. Det är klart att vi, på olika sätt, blir mer och mer globala i fråga om våra egna upplevelser av andra länder, vår egen kulturkonsumtion, även när vi håller oss inom Sveriges gränser. Det här påverkar såklart också den språkliga mångfalden i Sverige och jag tror att vi skulle behöva avdramatisera den här flerspråkigheten. Den finns, den är normal. I många andra delar av världen, där man inte har det här starka enspråkighetstänket, är det till och med så att man upplever att folk är pretentiösa om de håller sig till ett språk. Man ska använda flera språk när man samtalar.

MB: (skratt) Tänker vi Belgien, Nederländerna, Kanada, eller var…?

EB: Nej, mera länder på den afrikanska kontinenten. Och Indien och så, där det finns en enormt utbredd flerspråkighet. Men, återigen subjektivt, jag tänker att man blir en rikare människa om man samlar på språk. Ju mer språk desto bättre. Och att man tänker att det är positivt uttryck betyder inte att man inte tycker att det därmed är viktigt med att satsa på och värna om och vårda svenska språket. Jag tror det är viktigt att man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Och för den enskilde individen tror jag att det är oerhört viktigt att vi är medvetna om att sätt att tala är en del av vår identitet, och blir man bemött som att ”det här låter väldigt fult”, det är ungefär som att säga ”jag tycker du är en…”, ja, kanske inte ful människa, men det kan vara en ganska hotfull situation.

MB: Det kan vara ganska tystande, ja … Så det kanske snarare gör skada om man vill att folk ska använda mer svenska.

EB: Mm. Och som jag har förstått det så, till exempel vad det gäller kodväxling, har man tidigare till och med inom forskningen sett det som något negativt. Man har tolkat det som att de här personerna har en dålig språkbehärskning, eller att de är lata. Men nu har man faktiskt sett inom forskningen att kodväxling är vanligare bland människor som har en väldigt höggradig flerspråkighet. Ju högre språkbehärskning, ju mer kodväxling.

MB: Så det är mer en indikation på att man har kapacitet…

EB: Att man är väldigt duktig, ja. Och man kodväxlar som sagt aldrig med någon som inte kan behärska de här koderna. Utan det för man ju bara tillsammans med andra.

MB: Så det är snarare dags att byta attityder i det svenska samhället än att sluta kodväxla?

EB: Ja.

(skratt)

MB: Bra. Tack så mycket för att du kom, Ellen.

(kort melodi)

Anonym röst: Frågelådan

MB: Välkommen, Sofia Tingsell, min kollega och språkvårdare på Språkrådet.

Sofia Tingsell (ST): Tack.

MB: Ellen pratar ju mycket om att olika språk värderas olika, och att det finns olika språkliga hierarkier som påverkar hur man uppfattar brytningar och även sånt som lånord. Så nu tänkte jag fråga dig. Om man tittar på språkvårdens rekommendationer, hur har vi hanterat det? Kan man se spår av de här attityderna även i våra rekommendationer?

ST: Ja, det tror jag. Om man till exempel tittar på pluraländelser av substantiv, alltså vad ord heter i flertal, så verkar det som att äldre tids språkvårdare har varit lite förtjusta i främmande språk. I vissa främmande språk, ska man kanske säga.

MB: Okej, så det är skillnad?

ST: Det är skillnad, ja!

MB: Mm, vilka är de fina, då?

ST: Ett fint språk är till exempel latin. Där kan man behålla böjningsändelser från latinet, och man kan till och med visa att man kanske är lite bildad, lite påläst, när man säger ”ett schema, flera schemata”. I stället för ”flera scheman”. Modern språkvård brukar rekommendera ”flera scheman” för att det är så mycket enklare att följa ett mönster.

MB: Så det har ändrats?

ST: Det har ändrats. Men det lever kvar i vissa sammanhang också. I vissa kretsar tror jag att man till exempel gärna säger ”en cello” men ”flera celli”, för att markera att man till exempel hör till en viss grupp eller så.

MB: Italiensk böjning visar att man kan sitt instrument, är det det man signalerar?

ST: Ja!

MB: Men då är frågan, ska man alltid trycka in sina lånord i svenska mönster, om det på något sätt visar att man är okunnig inom instrument eller... Man kan ju bli utskrattad. ”En slogan, flera sloganer” brukar inte gå hem?

ST: Nej, man ska inte alls alltid pressa in sitt språk efter ett visst mönster. Det är klart att om man är i ett sammanhang där alla säger på ett visst sätt, så är det klart att man tjänar på att säga på det sättet. Det handlar väl om att ta seden dit man kommer litegrann, och känna av vad som gäller.

MB: Så det vi säger är att man får hantera de här språkhierarkierna utifrån situationen …

ST: Mm.

MB: …efter bästa förmåga, så att man helst inte blir utskrattad på grund av sina böjningsmorfem. Men också, att vad man än har för sig så gäller det att ha lite koll på vilka språkhierarkier som gäller i den situationen.

ST: Så är det ju.

MB: Bra. Tack så mycket, Sofia Tingsell.

ST: Tack.

(kort melodi)

Presentatör: Du har lyssnat på Svenskan i samhället, en podd om svenska från Språkrådet på Isof. Är du nyfiken på Ellen Bijvoets forskningsöversikt, Attityder till spår av andra språk i svenskan, finns den att läsa i sin helhet på Isofs hemsida, Isof.se.