Vanliga frågor och svar
I vår frågebank kan du hitta svar på vanliga frågor inom dialekter, folkminnen, namn, svenska och minoritetsspråk.
Frågebank
94 träffar
Hur många pratar jiddisch i Sverige och världen?
Beräkningarna av antalet jiddischtalande i världen varierar från 1,5 till 3 miljoner. I Sverige är det någonstans mellan 500 och 1500, men ingen vet säkert.
Före nazisternas försök att utrota det judiska folket fanns det mellan 11 och 13 miljoner jiddischtalande i Europa och av dessa mördades omkring fem miljoner. Dessa fem miljoner utgör 85 procent av det totala antalet mördade judar. De överlevande skingrades över världen. Lingvisten Mikael Parkvall har uppskattat antalet till talare i Sverige till 750–1000, kanske är det mellan 500 och 1500. Kanske är det färre om man åsyftar personer som är läs- och skrivkunniga. Kanske kan man anta en högre siffra om man räknar in de som förstår utan att kunna prata. Det är svårt att bedöma hur många jiddischtalande familjer det finns i Sverige. Men om man här menar en familj där all kommunikation i hemmet sker på jiddisch, så är det mycket få.
Var pratar man jiddisch och hur länge har språket funnits?
Jiddisch är ett germanskt språk som uppstod när judar kom till Europa för ungefär tusen år sedan. I jiddisch ingår dels de traditionella judiska språken hebreiska och arameiska, men även grekiska och judiska dialekter av latin. När judarna mötte de medeltida tyska stadsdialekterna skedde något som en del forskare betecknar som en språklig ”big bang”. Två fullkomligt främmande språkfamiljer (semitiska och germanska) kom att ingå en stabil förening, som senare har tagit in ord även från slaviska språk som polska och ryska. Till att börja med kallades det bara för det ashkenaziska språket, men skulle över tid komma att kallas jiddisch, som helt enkelt betyder judiska. Den grammatiska strukturen och vokabulären består till stor del av den tidens tyska.
Jiddisch skrivs med det hebreiska alfabetet från höger till vänster enligt skrivreglerna för jiddisch ”The Standardized Yiddish Ortography” (ISBN: 0-914512-25-0). Även 1947 års upplaga är gångbar och den finns gratis i PDF. Länk till annan webbplats.
Före andra världskriget hade länder som Polen, Ukraina, Vitryssland, Litauen, Lettland, Moldavien och Rumänien en hög andel jiddischtalande. I dag finns det också ganska många som talar jiddisch i USA, Israel och Sydamerika.
Läs mer
Kunskapsbank om jiddisch:
Hur många talare finns det av de nationella minoritetsspråken?
Ingen vet exakt hur många som talar de nationella minoritetsspråken i Sverige. Det samlas inte in någon officiell statistik över vilka språk som talas i landet. Genom åren har det ändå gjorts många undersökningar om antalet talare, som ofta givit väldigt olika resultat.
Det är vanligt att man uppskattar antalet talare av finska till runt 200 000 talare, meänkieli mellan 50 000–75 000 talare, samiska ca 6 000 talare och jiddisch mellan 750–1500 talare, andra säger 3 000–4 000. Antalet talare av romska är svårt att bedöma. Några undersökningar uppskattar antalet till 40–50 000 talare, andra till uppåt 100 000–120 000 talare.
Läs mer om nationella minoritetsspråk
Kan de nationella minoritetsspråken riskera att dö ut?
Ja, det kan de. För varje ny generation som växer upp kan det ske ett språkbyte, det vill säga att barnen byter över till landets huvudspråk, svenskan. Därför krävs det att staten hjälper till på en rad områden; med förskola, modersmålsundervisning, kurser för vuxna, undervisning i språken på universiteten, bidrag till både språkliga och kulturella aktiviteter på språken etc. Men det krävs förstås också att minoriteterna själva vill använda minoritetsspråken och arbetar för att föra vidare språken till nästa generation.
Läs mer om nationella minoritetsspråk i Sverige
Kan vi få nya nationella minoritetsspråk?
Ja, det är inte omöjligt. Arabiskan har goda möjligheter till ett långt liv i Sverige, eftersom många svenskar talar det numera. Om arabiskan i framtiden får status som ett nationellt minoritetsspråk avgörs dock inte bara av hur länge det talats i landet, utan också om vilket behov av skydd och främjande språket har och hur gruppen arabisktalande själva förhåller sig till sin språkliga och kulturella gemenskap. Grundkriterierna för vilka språk som ska få status som nationella minoritetsspråk är formulerade av Europarådet, men det är regeringarna i varje enskilt land som tolkar dem och fattar beslut om vilka grupper och språk som ska bli erkända som nationella minoriteter respektive minoritetsspråk i varje land.
Om ett nationellt minoritetsspråk dör ur, är det fortfarande ett nationellt minoritetsspråk?
Ja, det är det. Det står i minoritetslagen om minoriteter och minoritetsspråk vilka de nationella minoritetsspråken är. Om ett av språken dör ut har det fortfarande kvar statusen, och vem vet, det kan ju återuppstå! Hebreiskan, till exempel, var ett i stort sett utdött språk som togs i bruk i Israel igen och nu är högst levande.
Läs mer om de nationella minoritetsspråken
På vilka grunder har de fem nationella minoritetsspråken i Sverige valts ut?
Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.
Läs mer om de nationella minoritetsspråken i Sverige
Skyddar Europarådet de europeiska minoritetsspråken?
Europarådet skyddar de europeiska minoritetsspråken. Ett språk får officiell ställning som minoritetsspråk i och med att ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention (också kallad den europeiska språkstadgan) för språket. Europarådet övervakar sedan att konventionen följs. Det finns också en konvention som skyddar de nationella minoriteternas mänskliga rättigheter (ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter). Medan språkstadgan handlar om vilka åtgärder varje land ska ta för att skydda språken, handlar ramkonventionen mer om minoriteterna själva och hur länderna kan göra för att skydda individers rättigheter att använda sina språk och kulturer i olika sammanhang.
De individuella EU-länderna skyddar sina minoritetsspråk i olika grad. Vissa stora minoritetsspråk med många talare, som katalanskan i Spanien, har en stark rättslig ställning. Men de allra flesta minoritetsspråk i Europa har, än så länge, ett mycket begränsat skydd.
Läs mer om minoritetsspråken
Vad betyder språklagen för de nationella minoritetsspråken?
Språklagen har en viktig statushöjande effekt för de nationella minoritetsspråken, och bidrar med att främja dessa språk så att de kan leva vidare i Sverige. Den bidrar också till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda minoritetsspråk i olika sammanhang. Skyddet för de nationella minoritetsspråken inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.
Enligt språklagen skall de nationella minoritetsspråken skyddas och främjas. Barn med föräldrar som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig dessa språk, även om de inte lärt sig dem som modersmål, och samhället ska se till att de får sådan undervisning. Exempelvis ska barn till föräldrar som räknar sig som samer kunna få undervisning i samiska, även om föräldrarna inte talat samiska med barnet från början. Den rätten har inte barn till föräldrar med andra modersmål. Samhället har bara skyldighet att erbjuda barn med övriga modersmål undervisning i föräldrarnas språk om barnet vuxit upp med detta språk i hemmet. I minoritetslagen, det vill säga lag (SFS 2009:274) om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns mer detaljerade rättigheter för talare av dessa språk.
Läs mer om språklagen och minoritetsspråken
Vad innebär det för språket och dess talare att ett språk blir nationellt minoritetsspråk?
Konsekvenserna är olika för olika nationella minoritetsspråk. Finska, meänkieli och samiska har särskilda förvaltningsområden bestående av flera olika regioner och kommuner. Invånarna kan där använda minoritetsspråket i myndighetskontakter och ställa krav på att det finns förskolor, skolor, äldreomsorg med mera där det aktuella språket används. En kommun som ingår i ett förvaltningsområde ska erbjuda dessa tjänster till de som begär det, i hela eller i väsentlig del av sin verksamhet.
Jiddisch och romska är så kallade icke territoriella nationella språk i Sverige, det vill säga att talare av dessa språk inte anses ha en historisk koppling till särskilda geografiska områden i Sverige utan är mer utspridda i landet. Därför har de inga förvaltningsområden och inte lika starka rättigheter som talare av finska, meänkieli och samiska. Minoritetslagen gäller dock i hela Sverige. Kommuner som tillhör ett förvaltningsområde för finska, meänkieli och/eller samiska är skyldiga att erbjuda äldreomsorg på dessa språk. Detsamma gäller också i övriga delar av landet och även för språken jiddisch och romska, om det finns personal på plats som behärskar språken. Äldres behov av att behålla sin kulturella identitet ska också beaktas. När någon söker äldrevård ska kommunen informera hen om den här rättigheten. Den rättigheten regleras i socialtjänstlagen.
Alla skolor i alla kommuner ska erbjuda modersmålsundervisning i det nationella minoritetsspråket även om det bara finns en elev och även om språket inte talas hemma. Det finns inga krav på att eleven ska kunna språket när hen börjar i modersmålsundervisningen.
Läs mer om språkliga rättigheter
- Kunskapsbank om Sveriges nationella minoritetsspråk
- Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar
- Kunskapsbank om flerspråkighet: Modersmålsundervisning
Varför är det viktigt att vi försöker bevara och revitalisera våra nationella minoritetsspråk?
Eftersom de nationella minoriteternas språk och kultur är en del av den svenska kulturen och kulturarvet är det viktigt att språken lever kvar. Varje människas språk speglar en kultur och ett unikt sätt att tolka och förhålla sig till världen. Språk är i många fall en viktig del av människors identitet.
I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter nämns språk som en identitetsmarkör som inte får utgöra grund för diskriminering av något slag. Varje människa har alltså rätt att tala sitt språk. Historiskt har talare av de nationella minoritetsspråken pressats till språkbyte, det vill säga att sluta använda sina språk och gå över till att tala svenska. Många har därför förlorat sitt språk och i dag är det viktigt att bevara språken och helst öka antalet talare av våra nationella minoritetsspråk, så att de kan leva kvar.
Läs mer om språkrevitalisering
Är svenskt teckenspråk ett nationellt minoritetsspråk?
Det svenska teckenspråket hör inte till de fem nationella minoritetsspråk för vilka Sverige skrivit under Europarådets konvention. Svenskt teckenspråk uppfyller dock flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk – det är till exempel tydligt ett helt eget språk och det har använts under mycket lång tid i Sverige.
När Europarådets konventioner som rör minoriteter och minoritetsspråk öppnades för ratificering tillsatte den svenska regeringen en kommitté som fick i uppdrag att utreda vilka språk som skulle få status som nationella minoritetsspråk i Sverige. Kommittén kom fram till att det svenska teckenspråket inte är ett kulturspråk som talas av en minoritet utan snarare ska ses som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Därför fick det svenska teckenspråket inte status som ett nationellt minoritetsspråk. I språklagen från 2009 jämställs emellertid det svenska teckenspråken med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen.
Läs mer om teckenspråket i språklagen
Hur får arkivmaterialet användas?
Isofs samlingar är ett gemensamt kulturarv som ska kunna användas och tillgängliggöras i så många sammanhang som möjligt. Vi prioriterar därför arbetet med digitalt tillgängliggörande. På vår webbplats finns en rad uppteckningar och inspelningar under Folke, Dialektkartan, Hitta folkmusiken, Matkult och Sägenkartan (se vidare på sidan Digitala arkivtjänster). Arkivmaterialet på Matkult tillgängliggörs under Creative Commons-licensen BY-ND. Det innebär att du enklare kan återanvända och dela materialet i olika sammanhang.
Du har alltid rätt att, med korrekt hänvisning, citera vårt material, men för att publicera material utan Creative Commons-licensen krävs tillstånd av Isof.
Material som bygger på personliga erfarenheter individuella framföranden kan omfattas av upphovsrättslagen (SFS 1960:729) och även innehålla uppgifter som faller under sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400). För personarkiv kan det finnas olika förbehåll.
Om du har frågor som rör tillgängliggörande av specifika uppteckningar eller inspelningar tar du kontakt med oss via vårt frågeformulär. Ange så många uppgifter som möjligt i meddelandet, gärna det så kallade accessionsnumret och eventuella namn på personer och platser där uppteckningen eller inspelningen är gjord.
Läs mer om hur du kan använda arkiven
Mer information hittar du på våra sidor Arkiv och insamling:
Hur hittar jag i era samlingar?
Samlingarna i Isofs arkiv är organiserade på olika sätt, men uppgifter som namn på insamlare, namn på informant (uppgiftslämnare) ort och landskap finns alltid kopplade till en arkivhandling, en så kallad accession. Alla accessioner ges ett unikt nummer.
Samlingarna är förtecknade i en databas, som vi som arbetar på arkiven hjälper till att söka i; databasen finns inte tillgänglig för externt bruk.
Vid besök på arkiven i Göteborg och Uppsala kan du få hjälp att själv söka material antingen i realkatalogen (en ämneskatalog) eller i den topografiska katalogen (där materialet är sorterat utifrån geografisk plats). Dessa kortkataloger uppdateras inte längre utan omfattar främst de historiska samlingarna.
Läs mer om hur du hittar arkivmaterial
- Arkiv och insamling: Använd vårt arkivmaterial
- Arkiv och insamling: Besök våra arkiv och bibliotek
- Kontakta oss med frågor
Hur hittar jag information om årets dagar och högtider?
Traditioner som rör årets och livets dagar hörde till det första som folkminnesarkiven dokumenterade i början av 1900-talet. Sedan dess har ny kunskap tillförts; årsfester och livshögtider förändras ständigt och är ett område som Isof kontinuerligt följer. Det är också ett av våra mest efterfrågade material.
Det enklaste sättet att nå information om speciella dagar är under rubriken Året runt i almanackan. Där finns bakgrund till många av de högtider som firas i Sverige och exempel ur samlingarna. Om du vill veta mer, eller ha fler exempel, så tar du kontakt med oss via vårt frågeformulär. Ange så många uppgifter som möjligt i meddelandet, till exempel om du är intresserad av material från någon särskild plats.
Läs mer om händelser i almanckan
Hur hittar jag släktingar i arkiven?
Hundratusentals personer har i över hundra år bidragit till att bygga upp Isofs samlingar, genom att låta sig intervjuas, genom att själv dokumentera, skriva ned och skicka in uppteckningar till arkivet eller genom att svara på de frågelistor som arkiven skickat och fortfarande skickar ut.
Om du vet att en släkting har bidragit till Isofs samlingar och är intresserad av att besöka oss eller beställa material så ta kontakt med oss. Ange så många uppgifter som möjligt i meddelandet, gärna namn, ort, födelseår och uppgifter om plats där personen levt eller berättar om.
Hur hjälper jag till att samla in material till arkiven?
Isofs folkminnessamlingar bygger på att människor delar med sig av erfarenheter, minnen och berättelser. Vi söker personer i alla åldrar, med olika bakgrund, från land och stad, som vill bidra till dokumentationen genom att svara på frågor inom olika ämnesområden.
Vill du ha information om frågelistor? Läs vidare på Isofs webbplats under rubriken ”Berätta för oss”, där det också finns ett anmälningsformulär.
Läs mer om våra frågelistor
- Arkiv och insamling: Vi söker din berättelse!
- Arkiv och insamling: Berätta för oss
Hur vet jag vad ett visst ord på ett annat språk heter på svenska, och tvärtom?
Många översättningsfrågor kan man få svar på genom att söka i tvåspråkiga ordböcker, bland annat på ne.se Länk till annan webbplats. där lexikon mellan ett flertal stora språk och svenska finns. Om det är en term på ett annat språk som du behöver en svensk motsvarighet till kan du söka i Rikstermbanken Länk till annan webbplats. och i EU:s termdatabas IATE Länk till annan webbplats. .
Vissa ord på andra språk har inga direkta motsvarigheter på svenska, och tvärtom. Vilken översättning som är lämplig beror många gånger på sammanhanget. Om man behöver hjälp med att översätta ett längre stycke text, eller om det är viktigt att det blir korrekt, är det bäst att vända sig till en facköversättare.
Läs mer om översättningsfrågor
- Frågelådan i svenska: Hur tar jag reda på vad ett ord på ett annat språk heter på svenska? Länk till annan webbplats.
- Expertområde: Fackspråk och terminologi
- Språktjänster: Engelska ord på svenska
Tar ni emot material?
Isof tar främst emot material som hör ihop med pågående dokumentation eller som utgör ett komplement till våra samlingar. Vi tar i första hand emot donerat material tillsammans med beskrivningar av hur det har kommit till och med fritt förfogande. Om du vill donera något, eller har frågor som rör donationer, tar du kontakt med oss via vårt frågeformulär. Beskriv materialet och ange så många uppgifter som möjligt i meddelandet.
Kontakta ossVad är folkminnen?
Folkminnen är idag ett paraplybegrepp för folklig kultur, i betydelsen berättelser om människors liv och leverne i vardag och fest, från 1800-talets fiske- och bondesamhälle fram till dagens mångfaldssamhälle. Folkminnesverksamheten besitter kompetens inom områden som folkloristik, etnologi, minoritetsstudier, religionshistoria och berättelseforskning.
Under 1900-talets första hälft diskuterades om undersökningar av både immateriell och materiell kultur kunde rymmas inom samma vetenskapliga disciplin, eller om det var rimligare att dela upp studiet av folket i flera olika ämnen med tillhörande arkiv. Det var vanligt att skilja på folkminnes- och folklivsforskning, där den första inrymde undersökningar av vad som i samtiden benämndes andlig folkkultur och det sistnämnda studiet av social och materiell kultur. På folkminnesarkivens lott föll att ta tillvara ”vad som bevarats i folkets minne av tro, sed och dikt”, alltså det som kallades folkminnen. Materiell kultur föll under Nordiska museets och länsmuseernas domän. På universitetsnivå gick det att studera både folkminnes- och folklivsforskning.
I mitten av 1900-talet upphörde folkminnesforskning att vara ett självständigt universitetsämne. Från 1946 och framåt blev folkminnesforskning, senare kallat folkloristik, istället en inriktning inom folklivsforskning som därmed omvandlades till ett enhetsämne för studiet av folklig kultur. I början 1970-talet bytte folklivsforskning namn till etnologi.
I dag används begreppet folkminnen framför allt av folkminnesarkiven. Betydelsen av begreppet har dock förändrats. Numera inbegriper det inte bara studiet av föreställningsvärldar, ritualer och berättande utan också sådant som tidigare hörde till folklivsforskningens områden, till exempel erfarenheter och kunskaper som också kan gestaltas i materiella ting.
Läs mer om folkminnen
- Arkiv och insamling: Våra folkminnessamlingar
- Expertområde: Folkminnen
Varför insamling av folkminnen?
Intresset för folkliga traditioner har en lång historia med kopplingar tillbaka till 1600-talet, men kan dateras till 1800-talets andra hälft, till nationalismens, romantikens, omvandlingens och moderniseringens tid. Framstegstro parades med ett nostalgiskt tillbakablickande intresse för Sveriges historia.
Merparten av materialet i Institutet för språk och folkminnens arkiv tillkom under 1900-talets första hälft. På bara några få årtionden införlivades hundratusentals uppteckningar om det svenska folkets liv och leverne från 1850-talet och framåt i folkminnessamlingarna. Ett skäl till att man samlade in folkminnen handlar om att arkiven skapades i en tid av stora förändringar och arkiven fick härbärgera det man tänkte sig var oföränderligt och ursprungligt, och som höll på att försvinna. Det var dock inte möjligt att samla allt, utan man blev tvungen att välja. På så vis kom de folkminnesinsamlande arkiven också att bli medskapare av det typiskt nordiska och det typiskt svenska.
Dåtidens insamling av folkminnen är nära sammanbundet med vetenskapernas framväxt. De tidiga folkminnesforskarna var påverkade av naturvetenskapliga arbetssätt där systematik var ett ideal som ofta blev synonymt med vetenskap. I motsats till de äldre kuriosasamlingarna skulle objekten nu placeras i logiska sammanhang, i systematiska serier med en tydlig klassificering. Kunskapen att urskilja och välja blev viktig. Vetenskapligt forskande som hittills varit inriktat på att beundra och glorifiera skapelsen ersattes av den nya vetenskapen med kataloger, innehållsförteckningar och bibliotek i avsikt att studera. De tidiga folkminnesforskarna sällade sig till raden av vetenskapsrepresentanter som gjorde inventering och insamling av stora mängder material och kategorisering till metod för att uppnå vetenskaplig kunskap.
Målsättningen och metoderna för att samla in material har skiftat med tiden, liksom tekniken för att dokumentera och bevara kunskap om folkminnen. I dag strävar vi efter att samla in material som speglar och representerar landets mångfald. Inom folkminnesområdet gör vi kontinuerligt dokumentationsinsatser för att inhämta kunskap och årligen har vi flera insamlingar med hjälp av frågelistor, som framför allt skickas ut digitalt.
Läs mer om insamling till arkiven
- Arkiv och insamling: Våra folkminnessamlingar
- Arkiv och insamling: Insamling och dokumentation
Vilka ord kommer med i ordböckerna, och varför?
Alla ord i svenskan får inte plats i ordböckerna. Exempelvis saknas många sammansättningar, men också termer, fackord, slangord och ålderdomliga ord. Redaktionen för en ordbok, exempelvis Svenska Akademiens ordlista, SAOL, väljer nya ord till ordböckerna utifrån frekvens och om orden fyller en lucka i språket. Inför varje ny utgåva av SAOL rensas vissa ord bort, medan andra läggs till.
Läs hur orden kommer in i ordböckerna
- Kunskapsbank: Från nyord till ordbok
- Läs mer om SAOL Länk till annan webbplats.
Finns det bara svenska ortnamn i Sverige?
Nej. I Sverige finns många ortnamn med ursprung i de inhemska minoritetsspråken samiska, finska och meänkieli.
Samiska ortnamn finns i den norra halvan av Sverige, från norra Dalarna och norrut. Svenskan har lånat in många ortnamn från de samiska språken. En del namn, framför allt i fjällområdena och i nordligaste Sverige, har lånats in i oförändrad form. Men många av de inlånade ortnamnen har på något sätt försvenskats.
I Norrbottens län i Kiruna, Gällivare, Pajala, Överkalix, Övertorneå och Haparanda kommuner och även i den nordostligaste delen av Jokkmokks kommun finns många meänkieliska ortnamn och namn med meänkieliskt ursprung.
Den finska inflyttningen under 1500- och 1600-talen påverkade ortnamnen i det som blev finnbygderna. Tydligast är det i Värmland där det i dag finns ungefär 7 000 finska ortnamn, varav hälften används i levande tradition. Det är både bebyggelsenamn och naturnamn. På andra håll lever de finska ortnamnen framför allt kvar i naturnamnen.
Det finns även andra språk i ortnamnen i Sverige. Vi omges dagligen av skriftliga budskap med olika avsändare och olika tänkta mottagare. En stor del av dessa texter som dagligen möter oss är namn. I områden där det bor många personer med ett annat modersmål än svenska möts vi ofta av texter och namn skrivna på de invandrade språken, till exempel arabiska, kurdiska eller somaliska.
Skyltar och namn på de invandrade språken möter oss oftast inte i städernas centrala delar. Här ser vi en annan typ av flerspråkighet. Istället för namn och texter skrivna på de invandrade språken ser vi europeiska språk med högt ekonomiskt värde, språk med så kallad hög status.
Hur ska man skriva namnet på Pippi Långstrumps häst? Lilla gubben eller Lilla Gubben?
Hästens namn bör skrivas Lilla Gubben. Stöd för detta finns i Svenska skrivregler (2017). Personamnsliknande fenomen som betecknar naturfenomen, geografiska begrepp och liknande till exempel litterära personifikationer av årstider och väder skrivs med stor bokstav på alla led. Och så ger man exemplen Moder Jord, Moder Svea, Fader Frost och Kung Bore. Lilla Gubben bör föras till denna kategori av litterära personifikationer (trots att han inte var människolik eller en årstid).
Vidare stöd för skrivningen med versal på båda leden finner man om man läser på Astrid Lindgren Aktiebolags hemsida Länk till annan webbplats.. Det företaget förvaltar alla rättigheter till Astrid Lindgrens verk och de skriver följande om namnet Lilla Gubben och hur hästen fick sitt namn:
”Pippis vita häst med svarta prickar har inget namn i böckerna, där kallas han kort och gott för ’Hästen’. Det var Inger Nilsson, skådespelerskan som spelade Pippi på film, som myntade smeknamnet ’Lilla Gubben’ när hon hade gett honom pepparkakor, klappade honom och sa: ’ja, du, lilla gubben’. Sedan fick han heta det. Filmteamet tyckte att namnet passade bra”.
Detta ger ytterligare stöd för att skriva Lilla Gubben med versaler på båda leden.
Många ortnamn slutar på -bo. Vad betyder -bo?
Elementet bo i ortnamn är flertydigt. Ofta är det en försvagad form av ‑boda. Det kan även återgå på substantivet bo eller på genitiv av plurala inbyggarbeteckningar på fornsvenskt -boar (i modern form ‑bor, till exempel Uppsalabor).
Det substantiv bo som kan ingå i ortnamn är det som vi känner i betydelsen ’djurbo’ och i uttrycket sätta bo. I fornsvenskan uppvisar bo bland annat betydelserna ’boning, bostad’ och ’(lant)gård, egendom’. Tidiga belägg på bo ’gård’ möter i runinskrifter, och talrika exempel förekommer i de medeltida landskapslagarna. En speciell användning har ordet fått för att beteckna överhetens och förvaltningens gods.
Ordet bo används i ortnamn inte bara om enstaka gårdar utan också i betydelsen ’bygd’, en betydelse som lätt låter sig förstås utifrån en allmän betydelse ’boplats’. Namnen finns på flera håll utan att något tydligt spridningsmönster kan konstateras. Tre koncentrationer i Sverige framträder dock, det ena i Småland, det andra på Gotland, det tredje i Gästrikland och Hälsingland.
Genitivformen fornsvenskt ‑bo(a) av inbyggarbeteckningar förekommer i en rad häradsnamn, dels avseende folket i en bygd, till exempel Albo härad, Bråbo härad, Selebo härad, dels avseende ett kollektiv med gemensam samlingsplats, till exempel Håbo härad, Valkebo härad, Åkerbo härad. Inbyggarbeteckningar på ‑bo ingår också i flera sockennamn, till exempel Harbo, Kärnbo, Kärrbo.
Vad förlederna beträffar visar bygdenamnen på ‑bo inte någon enhetlig struktur. De gotländska utgår till stor del från inbyggarbeteckningar på ‑lingar (till exempel Hablingbo) de övriga mestadels direkt från topografin, ett mönster som delvis också gäller för de norska namnen.
Bygdenamnen på ‑bo sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. Bo som gård- och bynamn härrör bevisligen ofta från medeltiden, och detsamma gäller en sammansättning som Brunnsbo.
Läs mer om vanliga ortnamnselement
- Ortnamn i Sverige: Vanliga ortnamnselement
Vad betyder namnet på platsen där jag bor?
Alla namn i vårt avlånga land har inte något förslag på tolkning men många namn på större orter är tolkade i Svenskt ortnamnslexikon.
I våra ortnamnsserier kan även namn på mindre orter och vissa naturnamn finnas tolkade. Vårt digitala ortnamnsregister innehåller bland annat hänvisningar till litteratur där namn finns tolkade. Om du inte hittar svaret i dessa publikationer är du välkommen att ta kontakt med oss via e-post, Twitter Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. eller telefon 0200-38 44 44 (tisdag–torsdag 10–12, 13–15).
Vad betyder namnet Sverige?
Namnet Sverige är tidigast betygat i den fornengelska dikten Beowulf från 700-talet (handskriften är från ca år 1000). Det skrivs där Swīorīce. Motsvarande fornsvenska form är Svearike, som tidigt utvecklas till Sverike. Denna form förändras sedan under medeltiden till Sverighe, med en övergång k > gh (frikativt g), som har förklarats dels som en inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan.
Svearike är sammansatt av folkstamsbeteckningen svear i genitiv och ordet rike och betyder alltså ’svearnas rike’. Svear kan återges med ’de egna, vi själva’ och är därmed en typisk beteckning som ett folk givit sig självt. Svearna utgjorde den ena av de båda folkstammar som spelade huvudrollen vid tillblivelsen av det svenska riket. Den andra stammen var de söder därom boende götarna.
Namnet Svearike talar för att svearna var ledande vid riksbildningen. Deras organisatoriska skicklighet, som omtalas redan av den romerske historieskrivaren Tacitus vid slutet av första århundradet e.Kr., betygas också av en tidig riksbildning, nämligen (i fornsvensk form) Svethiudh. Riket Svethiudh är mycket äldre än Sverige och omfattade bara en del av detta. Svethiudh innehåller som förled stambeteckningen svear och efterleden thiudh är en fornsvensk motsvarighet till fornvästnordisk þjóð ’folk’. Svethiudh betyder alltså ’sveafolket’ och har sekundärt överförts på det område där folket bodde.
Den isländska motsvarigheten till Svethiudh, Svíþjóð, används än i dag som namn på Sverige. Svethiudh ligger också, via en därtill bildad inbyggarbeteckning, till grund för internationella namn på Sverige, Sweden i engelskan, Schweden i tyskan, Suède i franskan, Svezia i italienskan, Suecia i spanskan med flera.
Vad hette folk på medeltiden?
Under tidig medeltid bör de flesta ha behållit ett inhemskt personnamnsskick, även om det finns ett fåtal inlånade namn redan på vikingatida runstenar. Tyvärr är våra kunskaper om tiden före 1300-talet mycket små. En källa är dock medeltida runinskrifter, mestadels daterade till 1100- och 1200-tal, vilkas namn är föremål för en pågående undersökning. Av deras omkring 200 personnamn är endast ca 20 procent inlånade.
När källorna börjar flöda rikligare på 1300-talet har de inhemska nordiska förnamnen gått tillbaka betydligt, en utveckling som sedan fortsätter under lång tid framåt. Vissa nordiska namn klarar sig dock bra. I särklass står Olaf, namnet på den norske helgonkungen, medan det svenska Erik ligger på en lite lägre nivå. Bland kvinnonamnen tycks Ingeborgh och Ragnhild ha klarat sig bäst – Ingeborgh säkert tack vare kungliga förebilder, Ragnhild troligen med hjälp av det lokala helgonet Ragnhild av Södertälje. Ett stort antal nordiska namn uppträder med endast ett litet fåtal bärare i medeltidskällorna, till exempel Agne, Frøbiorn, Gunsten, Ragge, Sighvald, Thorgny, Øvald – Frøborgh, Gunborgh, Ragnø, Runa, Sighløgh, Thorgun, Ødis.
Ett fåtal kristna namn blir snart mycket vanliga: Katerina, Kristina och Margareta – Niklas, Peter, Johan och Jönis (de två sistnämnda från Johannes). Av dessa namn utvecklas med tiden former som Karin, Kerstin, Marit, Nils, Per och Jöns, medan Johan redan från början mestadels har former som Joan eller Jon. I skiktet under de allra vanligaste namnen finns t.ex. Cecilia, Lucia och Benkt, Jakob.
Vissa namn är vanligast i städerna och är mer eller mindre nära knutna till invandrargrupper, mest från nuvarande norra Tyskland, till exempel Albrikt, Hans, Verner – Gerthrud, Greta, Valborgh.
De många vanliga förnamnen ledde snart till behov av ytterligare särskiljning. Vanligast var att ange bostad, till exempel Olawir i Erixstorpe 1362 (Erstorp i Regna socken, Östergötland). Även patronymika är vanliga, till exempel Ingegærdh Jønisdotter, som 1449 skänker jord till Nådendals kloster i Finland. Binamn eller släktnamn är inte sällsynta, till exempel Diækn (från diakon – namnet tycks ha använts om män som var skrivkunniga). Släktnamn av tyskt ursprung är till exempel Skimmelpenning och Krøpelin. Hantverkare och vissa andra yrkesmän identifieras ofta genom en yrkesbeteckning till exempel Henrich klenesmidh i Åbo 1425. Hustrur identifieras ofta i förhållande till sin man, till exempel Kadhrin Davids i 1400-talets Arboga.
Läs mer om personnamn förr i tiden
- Kunskapsbank om personnamn
- Namnbloggen: Inlägg om medeltida personnamn
- Läromedel: Namn och namnforskning
- Digital arkivtjänst: Sveriges medeltida personnamn (SMP)
- Webbutställningen Södra Öland berättar: Medeltida personnamn på Öland
Vad hette folk på vikingatiden?
Källorna till personnamn på vikingatiden är i första hand runinskrifter från vikingatidens slut. Även förleder i ortnamn är viktiga, men där finns svårigheten att datera namnen rätt. Vi kan vidare jämföra med litterära källor från västra Norden, som visserligen är skrivna på medeltiden men som verkar ha bevarat stora delar av det förhistoriska personnamnsskicket. Mycket viktiga är slutligen de inhemska namnen i svenska medeltida källor.
En lista över de vanligaste mansnamnen i nordiska runinskrifter toppas av (i modern form): Sven, Björn, Thorsten, Ulv och Anund. Längre ner på listan finns Gunne och namn som Åsgöt, Holmger, Thorger. Motsvarande kvinnonamn är Thora, Åsa, Gudlög, Holmfrid och Gyrid samt exempelvis Sigrid, Gulla, Ingethora och Kättilvi. Som exemplen antyder finns det många namn som består av två delar; delarna kunde kombineras ganska fritt för att bilda nya namn: förutom de nyssnämnda Holmger och Kättilvi finns bland annat kvinnonamnet Holmvi.
Personer som omtalas på runstenar klarar sig mestadels med ett enda namn. Oftast är detta namn vad vi skulle kalla ett dopnamn eller förnamn, men inte sällan kan man fråga sig om det rör sig om ett binamn (ett smeknamn eller öknamn) som används ensamt. Några exempel är Grane (’han med mustaschen’), Räv och Tjock. Det tycks vara nästan enbart män som bär den typen av namn. Ett undantag är den berömda Kata från Varnhem, vars namn bör ha betytt ’den glada’ (en riktigare modern form är Kåta). Till den relativt fåtaliga grupp som omtalas med två namn hör smålänningen Toke Oniding.
Läs mer om vikingatida personnamn
- Kunskapsbank om personnamn: Förnamn
- Kunskapsbank om personnamn: Smeknamn och öknamn – eller binamn
- Namnbloggen: Inlägg om vikingatida personnamn
- Digital arkivtjänst: Sveriges medeltida personnamn (SMP)
- Publikation: Nordiskt runnamnslexikon
Vad är ett namn?
Namn är en viktig del av språket och vi använder dem dagligen. Går vi längs en gata har den ett namn. De personer vi möter har (ett eller flera) namn. Det har även våra husdjur. Butiker, restauranger och alla andra typer av verksamheter vi ser omkring oss har namn. Det har även broar, parker, torg, trafikleder och offentliga byggnader. Även gårdar, byar, torp och småhus på landsbygden har namn. Allt detta ligger i städer, församlingar, kommuner, län, landskap och länder som har namn. Runt och i städerna finns berg, dalar, sjöar, vikar, öar och skogar som också har namn.
Namn (som också kallas egennamn eller proprier) är ord eller förbindelser av ord som betecknar enskilda platser, personer, saker eller företeelser. De är monoreferentiella, det vill säga att de syftar på ett enda objekt till skillnad från vanliga substantiv som syftar på en grupp eller kategori av företeelser. De har både klassificerats som en speciell kategori inom ordklassen substantiv och som en egen ordklass. De uppvisar likheter med substantiv (de är ofta bildade av substantiv) samtidigt som de skiljer sig från substantiven, de böjs till exempel inte i bestämdhet och antal som substantiven gör. Det finns alltså många olika typer av namn och olika sätt att kategorisera dem.
Ortnamn är det språkliga uttryck vi använder för att tala om enskilda geografiska lokaliteter och särskilja dem från varandra. Vi använder ortnamn dagligen för att kunna benämna platser i vår omgivning på ett smidigt sätt. Detta behov har funnits sedan urminnes tider, så länge vi haft ett språk. Ortnamnen har även en viktig roll som historiska källor.
Personnamnens funktion är (precis som för alla andra namn) att identifiera namnbäraren. Våra officiella personnamn (ett eller flera förnamn och efternamn) i Sverige regleras i en lag från 2017. Vid sidan av de officiella namnen förekommer också inofficiella binamn, det vi till vardags kallar smeknamn eller öknamn. Ett historiskt exempel är det medeltida Halte Jakob och ett nutida exempel är Bruce Springsteen som kallas The Boss.
Övriga namn. I princip kan vad som helst namnges. Det finns ingen bra sammanfattande term för alla typer av möjliga namnkategorier, utan termen övriga namn används med motsvarigheter på andra språk (other names, sonstige Namen). Några av de största grupperna är: namn på djur (hunden Trofast, katten Mirran), namn på fartyg (Ormen Långe, Silja Paradise), namn på företag (ABB, Astra, Blomsterhandeln Bellis) och namn på produkter (bilen FordFocus, bokhyllan Billy).
Namn har flera olika funktioner. Namn är det språkliga uttryck vi använder för att tala om och särskilja platser eller personer, och namn hjälper oss att orientera oss i vår omgivning. Kommersiella namn talar om vad som säljs eller vilken aktivitet som erbjuds på en plats. Namn har alltså en utpekande, denoterande, funktion.
Namn kan vara känslomässigt laddade. Välbekanta namn kan vara laddade med minnen och känslor och många personer upplever en förändring av namnskicket på den plats där de bor som smärtsam. Genom ett gemensamt namnskick kan gemenskap uttryckas.
Namn har också en symbolisk funktion. Kommersiella namn, till exempel namn på butiker eller restauranger, är i flera fall bildade på andra språk än svenska. Genom val av språk i kombination med val av typsnitt, färg och så vidare signaleras ofta ett budskap till den potentiella kunden.
Namn har även en ideologisk funktion och kan vara bärare av politiska, ideologiska och religiösa värderingar. De kan också uttrycka makt och signalera vem som har makten att namnge platser.
Läs mer om olika namn
- Kunskapsbank: Ortnamn i Sverige
- Kunskapsbank: Personnamn i Sverige
- Kunskapsbank: Övriga namn
- Läromedel: Namn och namnforskning
Vad är ett patronymikon?
Ett patronymikon (eller farsnamn) är i grunden en upplysning om faderns namn. I många språk har patronymika utvecklat sig till en fast del i identifieringen och har ofta så småningom övergått till att bli släktnamn som ärvs oförändrade generation för generation.
I Sverige är den vanliga patronymikonformen en sammansättning som slutar med ‑son eller ‑dotter: Karin och Lars, barn till Olof, skrivs som Karin Olsdotter respektive Lars Olsson. Bruket var delvis levande en bit in på 1900-talet. Våra -son-namn återspeglar i stort sett de mansnamn som var vanliga under 1800-talet.
Ett metronymikon är på samma sätt en upplysning om moderns namn. Metronymika är ovanliga historiskt sett men är kända från medeltiden, till exempel Håkan Ingeborgsson och Ragnvald Ingeborgsson (som inte var bröder) i ett dokument från 1306.
Enligt dagens personnamnslag är det möjligt att anta ett patronymikon eller metronymikon som efternamn. Om föräldrarna heter Stefan och Karin blir efternamnet Stefansson/Stefansdotter eller Karinsson/Karinsdotter.
Läs mer om efternamn
- Kunskapsbank om personnamn: Efternamn
Varför finns inte mitt namn i almanackan?
Den namnlängd som förvaltas av Namnlängdskommittén, och som används i de flesta kalendrar, innehåller i dag drygt 620 namn. Eftersom det i Sverige i dag används över 200 000 olika förnamn om alla stavningsformer räknas kan inte alla namn få plats. Men vem som vill får i Sverige göra en egen almanacka med namnsdagar efter eget val.
Syftet med namnlängden är både att bevara det kulturhistoriska arvet med almanackan och att knyta an till ett levande namnbruk. Om bara frekvensen skulle avgöra ett namns närvaro skulle namnlängden behöva ändras ofta. Nu görs små revisioner, nästan alltid tillägg av nya namn, med några års mellanrum. Från och med 2022 kommer sju nya namn in: Cornelia, Henry, Maja, Noa, Olle, Regina och Tim.
Att vissa namn står ensamma, till exempel Erik, beror på att de sedan lång tid är knutna till bestämda dagar som varit viktiga i folktraditionen.
Läs mer om namnsdagar
- Kunskapsbank om personnamn: Namnsdagar i almanackan
- Året runt i almanackan: Namnen i almanackan
- Svenska akademiens almanacka Länk till annan webbplats.
Varför får hundar och katter samma namn som våra barn?
I dag är de vanligaste hundnamnen Molly, Bella, Charlie, Ludde, Doris, Sigge, Sally, Wilma, Bamse och Alice. De flesta av de här namnen är också populära småbarnsnamn.
På 1800-talet hette hundarna ofta Bister, Trogen och Speja medan katterna fick namn som Misse och Måns – om de ens fick några namn. Katter i dag heter fortfarande Misse och Måns men de får också namn som Alice, Molly, Sixten och Sigge. Hundar och katter var tidigare främst nyttodjur som användes till vakt, jakt och för att bekämpa skadedjur, och de gamla hundnamnen ges ännu till brukshundar.
I dagens Sverige har sällskapsdjuren, särskilt hundar och katter, blivit mer som familjemedlemmar. De bor i våra hus, sover i våra sängar, går på hunddagis och får omvårdnad både som friska och sjuka. Men denna höjda status har också medfört att de gamla namnen inte längre känns lika passande. Det är då lätt att inspireras av de namn som ges till dagens småbarn, namn som vi har omkring oss och som är lätta att säga och ropa. Vi ser också en tendens till att omoderna personnamn ges till djur; namn som Sören och Torsten prövas på hunden eller katten innan de åter tas i bruk som namn på småbarn.
Läs mer om djurnamn
- Kunskapsbank om övriga namn: Djurnamn
- Projekt: Djurnamn i Sverige
- Centrala hundregistret Länk till annan webbplats.
Varför får jag inte stava min gårds namn som jag vill?
I Sverige finns en hänsynsparagraf i kulturmiljölagen som reglerar stavningen av officiella ortnamn. Lantmäteriet konstaterar i sin skrift God ortnamnssed Länk till annan webbplats. att ortnamn ska följa vedertagna regler för språkriktighet. Man skriver att ortnamn i stavning och ortografi ska följa svenska språket i övrigt, såsom detta finns kodifierat i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista Länk till annan webbplats..
Ett vanligt önskemål är att byta ut v mot w i namn där man kan finna äldre skrivformer med w. Även om man i ett lokalt sammanhang har hållit fast vid en äldre stavning med W- så räcker inte det för att åberopa ”hävdvunna stavningsformer” som skäl för stavning med W. Det krävs att den avvikande stavningen används mer generellt i samhället i stort. Att använda den gamla stavningen av din gårds namn privat eller som varumärke är naturligtvis inte förbjudet. I officiella sammanhang är det emellertid inte korrekt. Förändringen av stavningen i ortnamn från W till V påbörjades i samband med (eller något före) stavningsreformen år 1906. Detta var dock inget som skedde över en natt utan över tid.
Det finns fall där ortnamn inte följer vedertagna regler för språkriktighet. Ett exempel är Bruzaholm, i dag namn på en tätort i Småland. Namnet är först belagt år 1770, då som Brusaholm, och återgår på namnet på ett bruk anlagt 1630. Bruket kallades Brusa bruk eller Brusaholms bruk och det är namngivet efter Brusaån. Anläggarens söner tog familjenamnet Bruzelius och det är troligen det som föranlett stavningen med z, som börjar dyka upp i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal stavades namnet omväxlande med s och z. Inför tryckningen av ekonomiska kartan 1954 granskades namnen av våra föregångare vid Ortnamnsarkivet i Uppsala och man valde att rekommendera skrivningen med z och det blev också den som godkändes. Varför stavningen med z valdes framgår ej av handlingarna. I dag kan man dock konstatera att stavningen har hävd och en spridning utanför det lokala samhället.
Läs mer om namn på gårdar och platser
- Namnbloggen: Bruzaholm (april 2019)
- Kunskapsbank om ortnamn
Vem bestämmer över namnsdagarna?
Namnsdagarna i den namnlängd som används i de flesta almanackor i dag förvaltas av Namnlängdskommittén, som har representanter från Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Institutet för språk och folkminnen.
Kommittén består för närvarande av professor Bo Ralph, Svenska Akademien, professor Östen Dahl, Vetenskapsakademien, professor Lars-Erik Edlund, Vitterhetsakademien och docent Katharina Leibring, Institutet för språk och folkminnen.
Fram till 1972 hade Kungl. Vetenskapsakademien ensamrätt på att få ge ut almanackor i Sverige. Därför fanns bara en namnlängd. Efter 1972 får vem som helst ge ut almanackor i Sverige och välja vilka namn som ska finnas med. Detta ledde till att under slutet av 1900-talet skilde sig listorna över namnsdagar åt mellan olika almanackor. Det blev förvirrande och efter en stor utredning med många intressenter gjordes en ny namnlängd. Denna används sedan 2001 i de flesta almanackor.
Läs mer om namn i almanackan
- Kunskapsbank om personnamn: Namnsdagar i almanackan
- Svenska akademiens almanacka Länk till annan webbplats.
- Namnlängdsboken, historien bakom namnen i almanackan, red. av Eva Brylla, Stockholm, 2000.
Vem bestämmer över vilka namn som står på kartan?
Vem som bestämmer över namn på kartan beror på vilken karta man avser. Det finns nämligen en mängd olika typer av kartprodukter; i dag är det de digitala lösningarna som är vanliga.
De officiellt fastställda ortnamnen beslutas av Lantmäteriet Länk till annan webbplats.. Dessa ortnamn hittar man i Lantmäteriets grundläggande geodata och de redovisas på kartor som baseras på Lantmäteriets grundinformation, till exempel på Lantmäteriets Sök ortnamn Länk till annan webbplats. och Min karta Länk till annan webbplats.. En stor del av namnen i Lantmäteriets ortnamnsdatabaser är granskade av Isof och dess föregångare, och bygger på namnvårdsprinciper som finns sammanfattade i hänsynsparagrafen God ortnamnssed. Tillämpningen av hänsynsparagrafen finns beskriven i skriften God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård Länk till annan webbplats..
I privata eller kommersiella karttjänster, som på Googles kartor och Open street map, finns många namn som bygger på så kallad crowdsourcing, det vill säga namn som har rapporterats in av allmänheten. Dessa namn är inte granskade enligt namnvårdsprinciper och har inte officiell status. Bland dessa namn är det inte heller ovanligt att man kan hitta olika typer av stavningsvarianter för våra ortnamn, men de är således att betrakta som privata stavningsvarianter.
Läs mer om namnen på kartan
- Kunskapsbank om ortnamn: Ortnamnsvård
- Lantmäteriet: God ortnamnssed Länk till annan webbplats.
Vilka namn är populärast i dag?
Nästan 400 000 kvinnor bär något av de här tilltalsnamnen: Anna, Eva, Maria, Karin eller Sara. De fem vanligaste tilltalsnamnen för män är Lars, Mikael, Anders, Johan och Erik. Över 380 000 personer heter något av dessa namn.
Räknar vi alla förnamn, inte bara tilltalsnamnen, är de vanligaste Maria, Elisabeth, Anna, Kristina och Margareta respektive Karl, Erik, Lars, Anders och Per. Alla de här namnen utom Karl och Erik är till svenskan anpassade former av inlånade namn på kristna helgon och martyrer. De har använts i Sverige under flera hundra år och har så gott som alltid tillhört de mest populära namnen både här och i många andra länder.
Namns popularitet varierar över tid, nästan år från år, och därför skiljer sig de vanligaste småbarnsnamnen ofta från befolkningens i stort. År 2020 var de fem vanligaste namnen givna till småflickor Alice, Maja, Elsa, Astrid och Wilma. De vanligaste namnen på småpojkar var Noah, William, Hugo, Lucas och Liam. Flera av de här namnen är populära namn på småbarn också i många andra länder i dag.
De vanligaste efternamnen i Sverige är alla namn som slutar på -son. År 2020 bars Andersson, Johansson, Karlsson, Nilsson och Eriksson av över 930 000 personer. Det vanligaste icke-son-namnet är Lindberg på plats 17.
Läs mer om namntrender nu och då
- Namnbloggen: Inte bara Alice och William – om namngivning av småbarn under 2010-talet
- Kunskapsbank om personnamn:
- SCB:s namnstatistik Länk till annan webbplats.
Är vissa efternamn vanligare i vissa delar av landet?
Ja, det finns faktiskt en hel del geografiska skillnader, både för enskilda efternamn och för olika efternamnstyper.
Eftersom -son-namn är den vanligaste efternamnstypen i Sverige, stöter man på den typen av namn överallt. Men -son-namnen är ändå allra vanligast i södra Sverige. Vid sidan av de riktigt högfrekventa namnen, som Andersson, Johansson och Nilsson, finns också många ovanligare -son-namn, som inte sällan kan uppvisa stor regionalitet. Den norska och danska varianten av ‑son är ‑sen. Det finns en del efternamn på ‑sen även i Sverige – och föga överraskande främst i de delar av landet som ligger nära Norge och Danmark.
Tvåstaviga efternamn av typen Lindberg och Berglund är vanliga i hela landet, men ännu mer i vissa områden. Framför allt i Västerbottens och Norrbottens län finns många sådana efternamn. Bland de tvåledade efternamnen kan man också se skillnader regionalt i namnens förleder.
I Norrbottens län finns många inhemska finsk- eller meänkielispråkiga efternamn, till exempel Niemi (fi. niemi 'udde'), Rova (fi. rova 'stenröse, stenbacke') och Lantto (fi. lantto 'liten tjärn').
Läs mer om skillnader i efternamn
- Kunskapsbank om personnamn: Efternamn från norr till söder – om geografiska skillnader i efternamn
Finns det lika många dialekter i andra länder som i Sverige?
Språklig variation har alltid förekommit, men dialektskillnaderna är inte lika stora överallt.
I länder där en grupp med likartat språk har bott sedan lång tid tillbaka finns det ofta många och olika dialekter. I dagens Storbritannien finns det till exempel fler dialekter eller varianter av talad engelska än i USA, trots att USA har större befolkning.
Läs mer om dialekter
- Kunskapsbank om dialekter: Om dialekter
Har dialekter alltid funnits?
Skillnader mellan talspråket i olika delar av nuvarande Sverige kan beläggas åtminstone sedan medeltiden. Redan innan dess hade språket förändrats så att de nordiska språken kom att skilja sig från övriga germanska språk.
Genom århundradena har sedan det svenska språket utvecklats. I vissa fall har en språkförändring medfört olika resultat i olika delar av landet. I andra fall har en nyhet bara slagit igenom på en del håll och på andra håll har då mycket gamla drag bevarats långt fram i tiden. Den så kallade dialektsplittringen är alltså en följd av att processerna inte varit desamma överallt. Under 1900-talet har skillnaderna mellan dialekterna i många fall minskat, men flera olikheter är märkbara än idag.
Läs mer om dialekternas historia
- Kunskapsbank om dialekter: Dialekter förr och nu
Hur förhåller sig de svenska dialekterna i Finland till svenskan?
I Finland talar man svenska i Österbotten, Åboland, Nyland och på Åland. Svenska är ett officiellt språk i Finland likvärdigt med finskan. De svenska dialekterna i Finland förhåller sig till svenska språket på samma vis som dialekterna i Sverige; de utgör språklig variation av svenskan i sin helhet.
Riksgränsen och det faktum att finlandssvenskan har levt lite vid sidan av sverigesvenskan har bidragit till att de svenska dialekterna i Finland bevarat mer ålderdomliga drag än många dialekter i Sverige. I Finland har dessutom många av de svenska dialekterna under århundraden levt sida vid sida med finska dialekter och detta har gett avtryck bland annat i ordförrådet. Den språkliga variationen i Finland är alltså till viss del avhängig påverkan från dialekter som tillhör en helt annan språkfamilj. Samtidigt finns det finlandssvenska dialekter, till exempel i Österbotten, som nästan inte har fått något inflytande alls från finskan.
Läs mer om svenskan i Finland
- Kunskapsbank om dialekter: Östsvenska mål
Hur får jag tag i en inspelning?
Isof påbörjade inspelningsverksamhet i stor skala redan under 1930-talet. Denna verksamhet har resulterat i ett omfattande ljudande material, som är en rik källa för studier av olika slag. Isof har i dagsläget runt 25 000 timmar digitaliserat tal fördelat på ca 15 500 grammofonskivor, drygt 18 000 rullband och närmare 9 000 kassetter. Stor del är digitaliserad och arbete pågår att digialisera återstående material.
Om du är intresserad av någon inspelning, tar du kontakt med oss. Ange så många uppgifter som möjligt i meddelandet, gärna namn, ort, födelseår och uppgifter om platsen där inspelningen är gjord. Du kan lyssna på plats i Göteborg, Umeå och Uppsala eller, mot en avgift, beställa en kopia av inspelningen.
Läs mer om våra inspelningar
- Arkiv och insamling: Intervjuer och inspelningar
- Kontakta oss
Hur har dialekterna förändrats under det senaste århundradet?
Det senaste seklets omvälvande samhällsutveckling har medfört stora språkliga förändringar. Dialekterna har gått från att vara utpräglat lokala språkvarianter med många specifika särdrag, till att bli mer lika varandra över större regioner och mindre särpräglade.
Denna förändringsprocess, ofta kallad dialektutjämning, tog ordentlig fart i Sverige från efterkrigstiden. Den kraftigt ökade rörligheten i samhället är troligen det som har haft störst påverkan på dialektutjämningen. Även långt tillbaka i tiden reste och flyttade folk naturligtvis från sin hembygd och träffade personer som talade annorlunda än de själva, men förflyttningen sker i mycket större omfattning nu än tidigare och över längre avstånd.
Läs mer om språkliga förändringar
- Kunskapsbank om dialekter: Dialekter förr och nu
Hur har dialektskillnader uppkommit?
Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som det har utvecklats ur. Förändringarna har lett till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter.
Utvecklingen har drivits av två krafter som drar åt varsitt håll. Å ena sidan finns en strävan att skilja ut den egna gruppen från andra genom att ta avstånd från deras sätt att tala. Å andra sidan kan det också finnas en önskan att närma sig andra grupper genom att efterlikna deras språk.
Läs mer om dialekternas utveckling
- Kunskapsbank om dialekter: Dialekter förr och nu
Hur många dialekter finns det i Sverige? Var går gränsen mellan olika dialekter?
Att uppge ett exakt antal dialekter är inte möjligt. En orsak till det är att det inte finns några tydliga gränser för var en dialekt börjar och en annan slutar.
Tydligare gränser finns det däremot för de språkdrag som dialekterna består av. Varje dialektord har till exempel sin utbredning, uttalet av olika språkljud har sin och så vidare. Men utbredningen för dessa språkdrag sammanfaller sällan, vilket gör att det är svårt att dra gränser mellan enskilda dialekter. Språkforskare har dock kunnat dela in dialekterna i större huvudområden. Det har gjorts utifrån ett antal viktiga dialektdrag, som ganska väl sammanfaller i sin utbredning. Den vanligaste indelningen består av sex områden: sydsvenska mål, götamål, sveamål, gotländska mål, norrländska mål, östsvenska mål.
Läs mer i kunskapsbanken om dialekter
Läs mer om dialektområden och utforska Sveriges olika dialekter:
Uppfattas man olika beroende på vilken dialekt man har?
Alla vet väl att stockholmare är snobbiga, göteborgare vitsiga, norrlänningar tystlåtna och smålänningar snåla, eller?
Attityder är ofta knutna till fördomar som i exemplen ovan, men de kan också ha med maktrelationer att göra. Eftersom Stockholm som huvudstad förknippas med makt är stockholmskan ofta illa omtyckt i andra delar av Sverige. För många är det lättare att tycka om dialekter som talas långt ifrån huvudstaden, exempelvis värmländska eller gotländska. Även privata erfarenheter kan påverka våra attityder. Vi kan förknippa en dialekt med en enskild individ, och vår attityd till dialekten blir då densamma som till personen som talar den. Är din bästa vän skåning får du troligen positiva vibrationer av andra som talar samma dialekt. Fördomar är många gånger omedvetna.
Läs mer om dialektattityder
- Kunskapsbank om dialekter: Fördomar och attityder
Vad är skillnaden mellan språk och dialekt?
Dialekter är språk – i första hand talade språk. Standardspråket är den variant av huvudspråket som används i officiella sammanhang och som ligger till grund för skriftspråket.
De traditionella svenska dialekterna har utvecklats fritt och självständigt ur ett nordiskt fornspråk. Deras svenskhet bestäms framför allt av att de talas, eller har talats, inom det geografiska område som i dag har svenska som huvudspråk respektive officiellt språk, det vill säga Sverige plus delar av Finland. Vilka dialekter som i dag räknas som svenska beror alltså på historiska och politiska förhållanden snarare än språkliga.
Läs mer om svenska dialekter
- Kunskapsbank om dialekter: Om dialekter
Varför är skillnaderna mellan olika svenska dialekter så stora?
Dialekten är i hög grad en produkt av de levnadsbetingelser som människor har. Landskapets utformning: tillgång eller brist på berg, vattendrag, skog, och tillgång till färdvägar där de dialekttalande har bott, har spelat en viktig roll i dialekternas utformning.
Människors kontaktmöjlighet med – och därmed möjlighet att bli påverkad av – omvärlden har varierat starkt beroende på var i Sverige de har levt och verkat. Det rör sig både om möjligheten till, eller brist på, kontakt med andra folkgrupper och med vilka. Hur trolig var kontakt med andra som inte talade på liknande sätt? Hur önskvärd var kontakt med andra som inte var från samma trakt eller by?
Läs mer om dialektskillnader
- Kunskapsbank om dialekter: Utforska Sveriges dialekter
Vilka är de största och minsta dialekterna i Sverige?
Termen dialekt kan användas på olika sätt. En del tycker att norrländska är en dialekt. Andra anser istället att man i Norrland talar hälsingemål, västerbottniska och så vidare – eller att man ännu hellre ska benämna dialekterna efter enskilda socknar eller byar, som dellboska (dialekten i Delsbo) eller grämmersmål (dialekten i Granbergsträsk).
Svaret beror alltså på vad man menar med ”största” och ”minsta”. Termen kan syfta på antingen storleken på ett geografiskt område eller antalet dialekttalare. Jämför till exempel ”västgötska”, som kan beteckna dialekt som talas över ett större område eller av många personer, med göteborgska, som talas i ett förhållandevis litet område men som ändå har många talare. Det hela kompliceras ytterligare av att folk talar dialekt i olika utsträckning, vilket gör det oklart hur många som faktiskt ska räknas som dialekttalare. Den som behärskar en viss dialekt kan dessutom i dag ofta bo någon annanstans än på platsen för själva dialekten.
Läs mer om svenskans dialekter
Läs mer om dialektområden och utforska Sveriges olika dialekter:
Är vissa dialekter mer populära än andra?
Det är svårt att säga vilka dialekter som är mest populära i dag. Tidigare undersökningar har visat att dialekterna i norra och västra Sverige varit mer omtyckta än de i söder och öster. Men attityder till dialekter kan snabbt förändras, och ingen större undersökning har gjorts på 2000-talet.
Dialekt i ett tv-program, hos en populär tv-personlighet eller i en poplåt kan räcka för att synen på denna dialekt ska svänga. Attityderna kan också variera i olika delar av landet. Norrländska är exempelvis mindre populärt i Skåne och skånska omvänt mindre populärt i Norrland än i övriga Sverige. Dessutom brukar dialekter i angränsande områden till det egna ofta bedömas mer negativt, eftersom vi är lite extra misstänksamma mot våra grannar.
Läs mer om attityder till dialekter
- Kunskapsbank om dialekter: Fördomar och attityder
Finns det dialekter på svenskt teckenspråk?
Det finns regionala variationer för tecken som följer dövskoledistrikten. Däremot finns det ingen skillnad i grammatik eller prosodi som det finns för en del talade dialekter. I Sydsverige används det ett tecken för olika hjortdjur medan det i Norrland gör skillnad på älg, hjort och ren. De regionala skillnaderna har emellertid minskat eftersom teckenspråk används i sociala medier och i televisionen. Tecknet för ’igelkott’ som det tidigare fanns 6–7 olika varianter för, finns det bara i en variant av idag.
Läs mer om teckenspråk
Finns det likheter mellan de skandinaviska teckenspråken på samma sätt som det gör inom de talande språken?
Det finns vissa likheter mellan de skandinaviska tecknade språken vilket beror på kontakter mellan dövskolor i Norden. Det finska teckenspråket har påverkats av det svenska teckenspråket medan det norska teckenspråket påverkats av det danska teckenspråket. Trots likheter mellan svenskt och finskt teckenspråk, har teckenspråkiga i Sverige lättare att förstå norskt och danskt teckenspråk. Det beror på att munrörelserna är likartade mellan dessa teckenspråk. Tecknade språk påverkas nämligen i sin tur av respektive lands talspråk.
Läs mer om tecknade språk i Norden
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk: Teckenspråk i Norden
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk: Teckenspråk i Norden
Finns det språkgrupper för tecknade språk, ungefär som slaviska och germanska språk med flera?
Det finns relationer mellan en del tecknade språk, som i huvudsak beror på kontakter som skett inom dövundervisningen. Amerikanskt teckenspråk är influerat av franskt teckenspråk, eftersom Thomas Gallaudet, en pionjär inom dövutbildningen i USA genomgick sin dövlärarutbildning i Frankrike. Den första döva läraren, Laurent Clerc, som anställdes på American School for the Deaf var fransman.
På liknande sätt har danskt teckenspråk influerat norskt teckenspråk, engelskt teckenspråk har påverkat teckenspråken i Australien och Nya Zeeland. Finska elever som gick i svenska dövskolor har tagit med sig svenska tecken till det finska teckenspråket och det finlandssvenska teckenspråket.
Däremot undviker man att säga att det råder släktskapsförhållanden mellan tecknande språk, eftersom man inte har kunnat påvisa att språken har ett gemensamt ursprung.
Läs mer om tecknade språk
Förstår teckenspråkiga varandra över landsgränserna?
Språk utvecklas i kontakt mellan människor och i olika kulturer. Därför ser språk olika ut. Detta gäller även de tecknade språken. Det finns således många teckenspråk i världen, 142 olika teckenspråk enligt Ethnologue (2017).
De tecknade språkens gestuella drag gör detta språkliga utbyte enklare än med talade språk. Det finns dokumentation på att döva umgåtts över landsgränserna i ungefär 200 år. Under åren 1834 och 1869 ordnades årliga banketter där döva från Europa och Nordamerika samlades och diskuterade dövas livssituation. I idrottssammanhang har döva från hela världen träffats vid dövas världsspel, motsvarande olympiska spelen, sedan 1924.
Inom sportsliga och politiska mötessammanhang har det växt fram en språklig konvention som benämns Internationella Tecken (International Sign). Det handlar om ett hundratal fasta tecken med en bestämd betydelse. Dessa tecken utgör inget eget språk. Dessa tecken används tillsammans med en anpassad form av teckenspråk som lånar drag från de tecknade språk som samtalsparterna behärskar.
På senare tid har det amerikanska teckenspråket fått funktionen som ett lingua franca-språk bland teckenspråkiga, framför allt i den yngre befolkningen.
Läs mer om olika teckenspråk
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk: Teckenspråk i Norden
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk: Teckenspråk i Norden
Heter det teckentolk eller teckenspråkstolk?
Yrkesbeteckningen på en tolk som tolkar mellan ett tecknat och ett talat språk eller mellan två tecknade språk är teckenspråkstolk. Man kan också helt enkelt säga tolk. Vanligtvis brukar inte yrkesbeteckningen ange vilket språk en tolk tolkar till eller från, men teckenspråkstolk är ett undantag från regeln. Ibland ser man kortformen teckentolk. Det är emellertid inte den korrekta yrkestiteln.
Läs mer om svenskt teckenspråk
Hur många använder svenskt teckenspråk?
Det finns inga säkra uppgifter på hur många teckenspråkstalare det finns, eftersom det inte finns någon officiell språkstatistik i detta land. Språkrådet har publicerat en bok med information om antalet talare i olika språk i Sverige (Parkvall 2015). I boken redovisas det att antalet modersmålstalare i svenskt teckenspråk är cirka 13 000, varav 8 000 är döva och 5 000 är barn till döva. Till det tillkommer andraspråksinlärare, som exempelvis hörande föräldrar till döva barn, och yrkesmänniskor, till exempel tolkar och lärare. En uppskattning är att det handlar om cirka 30 000 teckenspråkstalare totalt.
Läs mer om teckenspråkstalare i Sverige
Säger man talar teckenspråk eller använder teckenspråk?
Det går bra med båda konstruktionerna. Vanligast är att säga använda teckenspråk. Att säga tala teckenspråk går också bra. Det betyder inte nödvändigtvis att man använder rösten, utan kan stå för bruket av ett språk. Ordet talare står för personer som har språkliga färdigheter i ett språk, inte att de använder ett talat språk. Finns det risk för missförstånd är det säkrast att säga använda teckenspråk.
Läs mer om det svenska teckenspråket
Vad betyder språklagen för det svenska teckenspråket?
Språklagen har en viktig statushöjande effekt för det svenska teckenspråket, och den främjar detta språks fortlevnad. Den bidrar också till att synliggöra döva och hörselskadade som en språklig minoritet och till att synliggöra det svenska teckenspråket i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda det svenska teckenspråket i offentlig verksamhet via teckenspråkstolkar. Skyddet för det svenska teckenspråket inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.
Enligt språklagen ska det svenska teckenspråket skyddas och främjas. Det innebär bland annat att döva och hörselskadade barn, samt andra barn med behov av teckenspråk, har rätt att få lära sig det svenska teckenspråket och att använda det i skolan. Anhöriga till teckenspråkiga liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har också rätt att lära sig svenskt teckenspråk.
Läs mer språklagen och svenskt teckenspråk
Varför ska man säga ”internationella tecken” och inte ”internationellt teckenspråk”?
Frågan har diskuterats i olika forum, bland språkforskare, tolkar och internationella delegater. Frågan undersöktes av en expertgrupp inom Internationella dövförbundet (WFD) och organisationen tog ett kongressbeslut år 2007 att använda benämningen International Sign (IS). Motiveringen var att undvika missuppfattningen att det finns ett internationellt teckenspråk. IS har en alltför en stor variation för att kallas för ett språk.
IS används när teckenspråkiga från olika länder möts, dels vid internationella sammankomster, dels i personliga möten. I praktiken fungerar IS som transspråkande mellan personer som inte talar samma modersmål. Man förhandlar sig fram och anpassar sitt teckenspråk efter varandra, vid behov använder man kroppsspråk, gester samt pekningar på föremål, internationellt handalfabet, improviserade tecken som avbildar eller imiterar företeelser. Man försöker hitta ett sätt att kommunicera med varandra som parterna förstår och behärskar. Förmåga att kommunicera på IS får man genom flitiga kontakter med döva från andra länder, det är inget man lär sig på någon kurs.
Man kan säga att det finns det två former av internationella tecken: den mer konventionaliserade formen som används vid internationella konferenser och möten och en mer informellt form som används mellan privatpersoner. Teckenförrådet i den konventionaliserade formen av IS består i huvudsak av tecken från västeuropeiska teckenspråk samt amerikanskt teckenspråk.
Källor:
Mesch, J. (2010). Perspectives on the Concept and Definition of International Sign Länk till annan webbplats.. World Federation of the Deaf.
WFD-WASLI Acc. (2019). Frequently Asked Questions about International Sign Länk till annan webbplats..
Läs mer om världens teckenspråk
Varför är teckenspråk olika i olika länder?
Det finns en stark föreställning om att det bara finns ett teckenspråk i världen, men det är en myt. De tecknade språken har utvecklats på samma sätt som de talade språken, det vill säga i kontakt mellan människor. Men till skillnad från de talade språken, där familjen och närsamhället varit grunden för språkets utveckling, har de tecknade språken framför allt växt fram på dövskolorna. I Europa etablerades dövundervisningen i mitten av 1700-talet, i Norden i början av 1800-talet.
De tecknade språken är i regel nationellt knutna. I flerspråkiga länder, som till exempel Finland och Belgien, existerar det flera tecknade språk. Det tecknade språket påverkas av det talade/skrivna språket samt den kultur och språksyn som råder i landet. Därför ser det tecknade språket i Sverige annorlunda ut än det tecknade språket i Japan.
När teckenspråkiga träffas i internationella sammanhang brukar de anpassa sitt språkbruk till mottagaren i syfte att öka förståelsen. Detta tycks vara enklare att göra med tecknade språk, som bygger på gestuella uttryck, än med talade språk.Läs mer om teckenspråk i Sverige och världen
Vem bestämmer om det ska införas nya tecken i det svenska teckenspråket och hur kommer man på nya tecken?
Liksom för andra språk är det språkbrukarna själva som skapar nya ord/tecken och avgör om ordet/tecknet får stannar kvar i språket eller försvinner med tiden. Tecknet bör naturligtvis följa principerna för teckenbildning, men det är inte något som infödda språkbrukare tänker på. Det är vanligt att tecken bildas genom inlån av ord från andra språk – huvudsakligen från svenska – och tecken från andra nationella teckenspråk.
Läs mer om teckenspråk och teckenbildning
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk
- Utbildningsmaterial: Det svenska teckenspråkets grammatik
- Kunskapsbank om svenskt teckenspråk
Är svenskt teckenspråk ett nationellt minoritetsspråk?
Det svenska teckenspråket hör inte till de fem nationella minoritetsspråk för vilka Sverige skrivit under Europarådets konvention. Svenskt teckenspråk uppfyller dock flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk – det är till exempel tydligt ett helt eget språk och det har använts under mycket lång tid i Sverige.
När Europarådets konventioner som rör minoriteter och minoritetsspråk öppnades för ratificering tillsatte den svenska regeringen en kommitté som fick i uppdrag att utreda vilka språk som skulle få status som nationella minoritetsspråk i Sverige. Kommittén kom fram till att det svenska teckenspråket inte är ett kulturspråk som talas av en minoritet utan snarare ska ses som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Därför fick det svenska teckenspråket inte status som ett nationellt minoritetsspråk. I språklagen från 2009 jämställs emellertid det svenska teckenspråken med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen.
Läs mer om teckenspråket i språklagen
Har teckenspråkiga barn rätt till modersmålsundervisning?
Ja, liksom alla elever som har ett annat modersmål än svenska så har teckenspråkiga elever rätt till modersmålsundervisning. Däremot är villkoren annorlunda än för de nationella minoritetsspråken, och i praktiken gör lagen en viss åtskillnad mellan hörande och döva eller hörselskadade elever.
För hörande barn som har döva teckenspråkiga föräldrar gäller villkoret att kommunen är skyldig att ordna modersmålsundervisning i teckenspråk om det är minst 5 elever i kommunen som önskar det. Döva och hörselskadade elever som går i grundskolan kan få modersmålsundervisning i teckenspråk om språket är föräldrarnas modersmål. De flesta av dessa elever har emellertid hörande föräldrar som inte har teckenspråk som sitt modersmål, vilket gör att de inte har rätt till modersmålsundervisning. Döva och hörselskadade teckenspråkiga elever som går i specialskolan får undervisning på och om svenskt teckenspråk, så de kan inte få modersmålsundervisning i svenskt teckenspråk. Däremot kan de få modersmålsundervisning i ett annat teckenspråk om det är föräldrarnas modersmål, till exempel lettiskt teckenspråk eller ett annat talat och skrivet språk. Det förutsätter dock att skollagens och skolförordningens villkor är uppfyllda.
Läs mer om modersmålsundervisning
- Rapport: Med blick på modersmålet. Om språksituationen för hörande barn till döva och modersmålsundervisningen i svenskt teckenspråk (Lyxell 2019)
- Kunskapsbank om flerspråkighet: Modersmålsundervisning
Befinner man sig i eller på skolan, jobbet, hotellet, stan? Hur vet jag vilken preposition som är rätt?
Vilken preposition ska jag välja i ett visst sammanhang? Det här är en av de vanligaste frågorna som kommer till språkrådgivningen i svenska. Svaret är ofta att flera prepositioner kan vara rätt; det finns alltså inte bara ett tänkbart val. Om man är osäker kan man börja med att titta i konstruktionsordboken Svensk ordbok Länk till annan webbplats.; den har ofta exempel på prepositionsval till ett visst ord eller uttryck.
Läs mer om prepositionsval
- Frågelådan i svenska: Jobbar jag i eller på kommunen? I eller på skolan? Länk till annan webbplats.
Hur förändras svenska språket?
Alla levande språk förändras, även svenskan. Mest utvecklas ordförråd och stil medan böjning och grammatik ligger mer fast. Många irriterar sig på att språket ändras, andra gillar språklig utveckling. Idag skriver vi alla generellt mer och växlar mellan kanaler och genrer vilket innebär större variation språkligt och stilmässigt.
Läs mer om svenskans förändring och utveckling
- Kunskapsbank: Ett språk i förändring
Hur kan jag själv söka svar på språkfrågor?
Det finns många språktjänster där du kostnadsfritt kan söka svar på frågor om ords stavning, böjning, uttal, betydelse och ursprung, termer, skrivregler och mycket annat.
Läs mer om de resurser som finns för att själv hitta svar på språkfrågor
- Frågelådan i svenska: frageladan.isof.se Länk till annan webbplats.
- Frågelådan i svenska: Hur kan jag själv söka svar på språkfrågor? Länk till annan webbplats.
- Frågelådan i svenska: Kontaktuppgifter Länk till annan webbplats.
Hur många ord finns det i svenskan?
Hur många ord som finns i svenskan går inte att svara på. Frågan leder till så många fler frågor: Vad ska räknas som ett ord? Vad innebär det att ett ord finns? När ska ett ord räknas som svenskt? Det finns inga entydiga svar på de frågorna. Däremot kan man naturligtvis resonera om dem ur olika perspektiv och med olika infallsvinklar.
Läs mer om svårigheten i att avgöra hur många ord som finns, och hur man kan resonera
- Frågelådan i svenska: Hur många ord finns det i svenskan? Länk till annan webbplats.
Hur ska ett lånord stavas och böjas på svenska? Hur vet man om det blir en eller ett?
Många ord som vi ser som svenska är lånord, de flesta från engelskan. Vi rekommenderar att man böjer lånord efter svenska böjningsmönster: en flashmobb flera flashmobbar (inte flashmobs) precis som en mobb, flera mobbar. Ibland kan det vara svårt att veta vilket genus ett lånord ska få, alltså om det ska vara en eller ett. Därför landar ibland lånord i vacklande genus. Heter det exempelvis en eller ett gameboy, en eller ett cv?
Läs mer om att böja lånord
- Frågelådan i svenska: Hur böjer man lånord i svenska? Länk till annan webbplats.
- Frågelådan i svenska: Valet mellan en och ett Länk till annan webbplats.
Vad betyder det att ett ord finns?
Det är inte Språkrådet eller Svenska Akademien som bestämmer om ett ord finns. Däremot kan man få hjälp av Frågelådan och ordböckerna på portalen svenska.se Länk till annan webbplats. med ordval, uttal, stavning och böjning av ord. Orden som listas i SAOL och Svensk ordbok (SO) är etablerade i språkbruket och accepterade av språkvårdare och språkbrukare i allmänhet. Orden speglar det aktuella allmänspråket och fungerar att använda i många sammanhang. Slangord, tillfälliga inlån, termer och gruppspråk tas inte i samma utsträckning med i ordböckerna på svenska.se, även om de kan vara accepterade och fungera väl i andra mer specifika kontexter.
Offentliga institutioner i samhället, till exempel myndigheter, ska enligt språklagen uttrycka sig på ett sätt som allmänheten kan förstå: vårdat, enkelt och begripligt. Om man skriver för en myndighet är det därför bra att använda vanliga ord, och termer med tydliga och välavgränsade definitioner. Privatpersoner och företag får dock använda vilka ord som helst så länge det sker inom andra lagars gränser. Vem som helst kan också hitta på ord, även om risken finns att andra inte förstår vad man menar om de används.
Läs mer om klarspråk och språklagen
- Lär dig mer om språklagen
Vad innebär det att ett ord finns med på Språkrådets nyordslista?
Nyordslistan fungerar som ett slags språklig årskrönika. Listan är inte en samling ord som är ”godkända” för att tas upp i ordböckerna. Snarare är det en brokig provkarta på olika typer av ord som använts mycket de senaste åren, särskilt under det pågående året – en del på tillfälligt besök, andra för att stanna. Cirka en tredjedel av orden brukar senare hamna i Svenska Akademiens ordlista. Nyordslistan har dock ingen egentlig koppling till SAOL eller ordböcker.
Läs mer om Språkrådets nyordsarbete
- Kunskapsbank: Om nyordslistan
Vad menas med att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt?
Språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer och kunna förstås av den enskilde. Det kräver ett enkelt språk, det vill säga ett språk utan onödigt svårbegripliga ord och med en enkel och tydlig grammatisk uppbyggnad. Även den grafiska utformningen ska vara enkel och tydlig. Det gäller inte bara svenska utan även andra språk när de används i offentlig verksamhet. Det gäller också översatta texter. När facktermer används är det bra om de förklaras i texten eller i en separat ordlista.
Läs mer om klarspråk
Vem bestämmer över språket?
Ibland får vi frågan vem som bestämmer över språket. Är det Språkrådet, Svenska Akademien, riksdag och regering eller svensklärarna? Sanningen är att olika institutioner och alla vi som använder språket tillsammans påverkar språket och styr språkutvecklingen.
Språkvårdande institutioner som Språkrådet och Svenska Akademien ger råd och rekommendationer om stavning, böjning, uttal, ordval och skrivsätt. Däremot brukar varken Språkrådet eller Svenska Akademien föreslå nya ord, eller aktivt föra in utländska ord och uttryck till svenskan. Det finns heller ingen institution som förbjuder ord.
Läs mer om vem som bestämmer
Är svenskan också officiellt språk i Sverige?
Ja, sedan språklagen trädde i kraft 1 juli 2009 är svenskan i lag definierad som huvudspråk i Sverige.
Läs mer om svenskan som huvudspråk
- Kunskapsbank om svenska språket: Svenska som huvudspråk
- Kunskapsbank om språklagar och språkpolitik: Språklagen
Vad säger språklagen om ansvaret för terminologi?
Språklagen säger att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.
Eftersom Isof har ansvar för att vårda och utveckla de nationella minoritetsspråken (för samiskans del har Sametinget motsvarande uppdrag), har Isof också ansvar för terminologi på minoritetsspråk. Detta gäller speciellt ord som ofta förekommer i samhällsinformation. Om det inte finns aktuell terminologi på minoritetsspråk, kan det offentliga språkbruket på dessa språk inte vara helt korrekt och begripligt.
Läs mer om termer och fackspråk
Vad är fackspråk för språk?
Fackspråk är det språk vi använder när vi kommunicerar med varandra om ett särskilt ämnesområde. Hit hör alla språk som vi dels behöver för vårt yrkesutövande, dels använder inom specialiserade fritidssysselsättningar och intresseområden. Det handlar om allt från juridik, medicin, musikvetenskap och teknik till handarbete, sport och matlagning.
Läs mer om fackspråk
- Kunskapsbank om termer och fackspråk: Fackspråk
Vad är skillnaden mellan term och begrepp?
Termen är det språkliga uttrycket (exempelvis patient), medan begreppet är det vi menar när vi använder termen och som beskrivs i en definition (exempelvis ’person som erhåller eller är registrerad för att erhålla hälso- och sjukvård’). En terminolog frågar sig alltid: Vad är det för begrepp som ligger bakom termen? Vilken term använder du om den här företeelsen?
Läs mer om termer och begrepp
Kunskapsbank om fackspråk och termer:
Vad är termer för ord?
En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt ämnesområde i en avgränsad betydelse. Den betydelsen är ibland inte känd utanför detta fackspråk och kan därför behöva förklaras.
Läs mer om termer
Kunskapsbank om termer och fackspråk:
Vad är terminologi för något?
En samling av termer inom ett ämnesområde kallas ibland för områdets terminologi, till exempel medicinsk terminologi, handarbetets terminologi.
Men ordet terminologi kan också användas om den teori som hanterar termer och begrepp inom fackspråken, den så kallade terminologiläran.
Läs mer om terminologi
- Kunskapsbank om termer och fackspråk: Grunderna i terminologilära
Finns det andra lagar som reglerar språk?
Förutom Språklagen och Minoritetslagen finns andra lagar och bestämmelser som handlar om språk på olika sätt. Här tas de viktigaste upp.
- I förvaltningslagen Länk till annan webbplats. ( SFS 2017:900, 13§) finns ett krav på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Myndigheter har också en skyldighet att anlita tolk eller översättare i det fall det behövs när myndigheten har kontakt med personer som inte kan svenska.
- Patientdatalagen Länk till annan webbplats. (SFS 2008:355, 3 kap,13§ ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården ska vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
- Radio- och TV-lagen Länk till annan webbplats. (SFS 2010:696, 5 kap,§7, 13 kap, §6) anger att en betydande del av programmen i radio och tv ska vara på svenska.
- Enligt hälso- och sjukvårdslagen Länk till annan webbplats. (SFS 2017:30, 8 kap, 7§) ska regionen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
- I rättegångsbalken Länk till annan webbplats. (SFS 1942:740, 5 kap. 6 §) står det att en domstol är skyldig att anlita tolk om en person som inte behärskar svenska ska höras i rätten. I samma lag (33 kap. 9 §) står det att domstolen också måste att översätta handlingar av betydelse för målet för personer som inte förstår svenska. Översättningarna ska i första hand göras av en auktoriserad rättstolk.
Läs mer om språklagar i Sverige
Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar:
Har andra länder en språklag?
Många länder har lagar som anger vilket språk som ska vara officiellt eller officiella språk i landet. Finland, Frankrike och Polen har en sådan språklag, liksom Norge som fick sin under 2021.
I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska. Att språklagarna skiljer sig åt mellan olika länder beror helt enkelt på att språksamhällena ser olika ut.
Läs mer om språkpolitik
Hur kan samhället värna om, skydda och främja språken?
Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.
I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska.
Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.
Språkrådet, som är en del av Isof, har i uppdrag att följa upp språklagen och att rapportera till riksdagen och regeringen om hur den efterlevs.
På vilka grunder har de fem nationella minoritetsspråken i Sverige valts ut?
Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.
Läs mer om de nationella minoritetsspråken i Sverige
Skyddar Europarådet de europeiska minoritetsspråken?
Europarådet skyddar de europeiska minoritetsspråken. Ett språk får officiell ställning som minoritetsspråk i och med att ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention (också kallad den europeiska språkstadgan) för språket. Europarådet övervakar sedan att konventionen följs. Det finns också en konvention som skyddar de nationella minoriteternas mänskliga rättigheter (ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter). Medan språkstadgan handlar om vilka åtgärder varje land ska ta för att skydda språken, handlar ramkonventionen mer om minoriteterna själva och hur länderna kan göra för att skydda individers rättigheter att använda sina språk och kulturer i olika sammanhang.
De individuella EU-länderna skyddar sina minoritetsspråk i olika grad. Vissa stora minoritetsspråk med många talare, som katalanskan i Spanien, har en stark rättslig ställning. Men de allra flesta minoritetsspråk i Europa har, än så länge, ett mycket begränsat skydd.
Läs mer om minoritetsspråken
Vad reglerar språklagen?
Språklagen gäller språkens ställning, inte språken i sig. Lagen vänder sig till offentliga institutioner, inte till privatpersoner. Den innehåller därför inga regler om hur ord ska stavas, böjas och uttalas, inte heller om huruvida enskilda personer ska använda lånord eller inhemska ord. Men språklagen säger till exempel att myndigheternas språk som regel ska vara svenska och att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt.
Läs mer om språklagen
Vad säger språklagen om andra språk än svenskan?
Språklagen nämner vilka språk som har status som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Lagen anger också att alla myndigheter är skyldiga att skydda och främja dessa språk.
I språklagen står det också att det svenska teckenspråket har en liknande ställning som de nationella minoritetsspråken, och att myndigheter ska skydda och främja teckenspråket.
För de människor som bor i Sverige och som talar andra språk säger språklagen att samhället ska ”ge tillgång” till språk. Det innebär att människor inte ska hindras att tala sina språk, men också att de barn som vill utveckla sina modersmål ska kunna göra det (till exempel i skolans modersmålsundervisning) och de som inte kan svenska ska få lära sig det.
Läs mer om minoritetsspråk i språklagen
Vad säger språklagen om svenskan?
Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det ska kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.
Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.
Läs mer om svenska språket
Vad säger språklagen om tolkning?
Språklagen tar inte uttryckligen upp tolkning. Men enligt förvaltningslagen (,SFS 2017:900) 13 §) ska myndigheter anlita tolk eller översättare i de fall det behövs om myndigheten har att göra med någon som inte behärskar svenska. Tolkning eller översättning ska då ske till ett språk den enskilde förstår, men inte nödvändigtvis till modersmålet. Det gäller i hela landet, inte bara i vissa geografiska områden.
Språklagen säger inte heller något om användning av tolk i EU. Men det ligger i linje med språklagens intentioner att värna svenskan i EU; svenskan värnas bäst om den faktiskt används.
Läs mer om språklagar och språkpolitik
Vad är ett minoritetsspråk?
I allmänspråket betyder minoritetsspråk ofta bara ’språk som talas av minoritetsgrupp i ett land’. Alla språk som talas i ett land, utom huvudspråket/huvudspråken, är alltså minoritetsspråk, även om de talas av miljoner människor i andra länder. Minoritetsspråken i Sverige omfattar alltså både teckenspråk och alla invandrarspråk, liksom de nationella minoritetsspråken som i vissa fall kan ha talats i Sverige minst lika länge som svenskan. Denna definition av minoritetsspråk är den gängse också i många andra länder.
Men minoritetsspråk används ofta också i betydelsen nationellt minoritetsspråk, det vill säga ”ett officiellt erkänt språk som av hävd talats i ett visst land”. Den definitionen går tillbaka på kriterier som formulerats i en konvention från Europarådet: Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, ofta refererad till som ”den europeiska språkstadgan”, eller enbart ”språkstadgan”. Konventionen upprättades 1992 och ratificerades av många europeiska länder, inklusive Sverige, i slutet av 1990-talet. I Sverige trädde konventionen i kraft år 2000.
Läs mer om minoritetsspråk
Varför behövs en språklag?
Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället, och som vägleder myndigheterna.
Läs mer om språklagar
Vem gäller språklagen för?
Språklagen gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även landstingsnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.
Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta här för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.
Läs mer om språkpolitik i Sverige
Vilka språk gäller språklagen?
Språklagen nämner följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund, även om språken är för många för att nämnas vid namn.
Vilka är de största minoritetsspråken i Sverige?
I Sverige talas runt 200 språk, kanske fler. Det samlas inte in någon statistisk i Sverige om vilka språk som talas. Forskare gör däremot olika uppskattningar och under 2020 verkar det som att de största minoritetsspråken är arabiska, finska, somaliska, dari, persiska, tigrinja, BKS (bosniska, kroatiska, serbiska), polska, turkiska och spanska.
Att arabiskan och finskan är de minoritetsspråk som har flest talare står klart, men bland de andra språken är det svårt att veta exakt i vilken storleksordning de kommer.
Läs mer om minoritetsspråk i Sverige
- Kunskapsbank om flerspråkighet: Språken i Sverige
Vilken sorts lag är språklagen? Innehåller den straffbestämmelser?
Språklagen är en ramlag, som anger principer, mål och riktlinjer, men inga detaljerade regler. Andra lagar och förordningar kan innehålla mer detaljerade regler.
Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.
Det finns inga straffbestämmelser kopplade till språklagen. Lagar som ålägger myndigheter skyldigheter brukar inte innehålla straffbestämmelser. Men att det finns andra medel än sanktioner, till exempel Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn, som kan trygga att bestämmelserna följs.
Språkrådet, som är en avdelning inom Isof, har som speciell uppgift att följa tillämpningen av språklagen. När det gäller samiska har Sametinget motsvarande ansvar.
Läs mer om hur språklagen fungerar
- Frågor och svar: Finns det andra lagar som reglerar språk?
- Kunskapsbank om språkpolitik och språklagar: Språklagen
Är alla språken lika mycket värda enligt språklagen?
Ja. Inget språk är mer värt än något annat. Men eftersom svenska är det språk flest människor talar i Sverige så har svenskan starkast ställning i språklagen som Sveriges huvudspråk. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än övriga minoritetsspråk.
Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.
Läs mer om de olika språken i språklagen