Så använder du Isofs folkminnessamlingar

Det går att hitta belägg för det mesta i folkminnesarkivens samlingar. Liksom idag, fanns det förr individuella påfund – ritualer och föreställningar som sannolikt aldrig har anammats av mer än några få personer. Dessutom finns säkerligen även resultatet av rena missuppfattningar i arkivsamlingarna. De allra flesta som intervjuades var också äldre. Ibland svek deras minne, ibland försvårades uppteckningsarbetet av hörselnedsättningar och talsvårigheter. Det fanns också de som hade mycket fantasi och några har påkommits med att hitta på uppgifter, ibland för att stödja enskilda forskares teorier. Undvik därför att bygga hela resonemang på enstaka uppgifter. Slutsatser bör byggas på flera belägg från olika meddelare och upptecknare.

Det sena 1800-talets Sverige skilde sig på många sätt från nutidens. Många av de upptecknare som samlat in material var själva födda på 1800-talet, eller så hade deras föräldrar varit en del av det samhälle som beskrivs i samlingarna. I dag kan vi i arkivsamlingarna sakna uppgifter om sammanhangen och samhället som ”folkminnena” levde i. Materialet måste därför i viss mån åter-kontextualiseras. Det är alltså viktigt att som en del av forskningsprocessen försöka förstå och sätta in det som berättats i dåtidens samhälle. Ett tips är att undersöka andra delar av folkminnessamlingarna än de som rör ditt intresseområde, ett annat är att läsa tidigare forskning om den tid och den plats som du undersöker.

I folkminnessamlingarna finns många uppteckningar om jättar, maror och tomtar. Det innebar dock inte att de som berättade faktiskt trodde att väsendena existerade. Även om arkivens samlingar går att använda för studier av vitt skilda slag tillkom de ursprungligen för att användas för folkminnesforskning, som ämnet kallades då. Därmed togs det för givet att användarna skulle ha vissa grundkunskaper, till exempel att brukarna av samlingarna visste skillnaden på sagor, sägner, memorat, ritbeskrivningar och trosutsagor. Därför krävs en viss folkloristisk baskunskap för att kunna tillägna sig de äldre folkminnessamlingarna. På Folkewebben kan du läsa mer om olika former av berättande Länk till annan webbplats..

För den som är intresserad av sägner rekommenderas Bengt af Klintbergs bok The Types of the Swedish Folk Legend Länk till annan webbplats. (2018) – där förtecknas och klassificeras många av de sägner som finns i arkivens äldre samlingar.

Folkminnesarkivens samlingar består av enskilda människors berättelser. De ger ibland utryck för idéer och åsikter som känns förlegade. När det gäller de äldre samlingarna är visserligen meddelarna i de allra flesta fall avlidna sedan länge. Samtidigt bör man alltid ha i åtanke att det trots allt finns människor bakom texterna – kanske är berättaren rentav någon nu levande persons farmor eller morfar? Behandla därför alltid upptecknarna och meddelarna med respekt, även i de fall då du inte delar deras värderingar.

Ofta är det en fördel att använda olika sorters källor. Framför allt kan olika källor ge skilda perspektiv på en företeelse. Firandet av årshögtider kan nämnas som ett exempel. Folkminnesuppteckningarna är här oftast en mycket viktig källa. Samtidigt kan exempelvis tidningsmaterial beskriva samma årshögtider fast ur andra perspektiv. Undersök alltså alltid om det kan finnas flera olika sorters källor, gärna tillkomna med olika syften. Detta är viktigt att känna till även om du i slutändan skulle välja att avgränsa din studie till att endast omfatta samlingar från ett arkiv.

För forskare är det självklart att inte bara hänvisa till tidigare forskning utan också till arkivmaterial och andra källor. Med hjälp av hänvisningarna kan andra kontrollera undersökningens resultat. De möjliggör också för intresserade att hitta och läsa originalkällorna. Hänvisa alltså alltid till Isof om du citerar, refererar eller på andra sätt bygger dina resonemang på uppteckningar ur arkivens samlingar.

Exakt hur en hänvisning ska se ut beror på vilket referenssystem du använder, ibland också på mängden material. I käll- och litteraturlistan bör dock alltid arkivets namn och ort anges, alltså ”Institutet för språk och folkminnen (Isof), Göteborg” eller ”Institutet för språk och folkminnen (Isof), Uppsala”. När det gäller Göteborg bör också uppgifter om vilka samlingar du använt material från anges, till exempel ”Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (Ifgh)”, ”Västsvenska folkminnesföreningen (Vff)” eller ”Liungmanssamlingen (Liu)”. På motsvarande sätt bör det – när det gäller Uppsala – anges om materialet tillhört ”ULMA” (Uppsala landsmålsarkiv som inkluderar sviten SOFI) eller ”DFU” (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala), vilket i regel står stämplat på materialet. I anslutning till referat eller citat ska arkivets och eventuell samlings förkortning, accessions- och sidnummer anges, till exempel ”Isof, Uppsala, ULMA 29292, s. 2” eller ”Isof, Göteborg, Ifgh 2293, s. 3”. Kontakta arkivens personal om du är osäker på hur du ska hänvisa till ett visst material.

Se även sidan Använd vårt arkivmaterial.