Sagor

Sagan utspelar sig oftast i fantasins värld och har ett underhållande syfte. I våra äldre folkminnessamlingar finns olika typer av sagor, till exempel undersagor, novellsagor, djursagor, skämtsagor och kedjesagor.

Vargen utklädd till mormor hoppar in i sängen och Rödluvan kommer med blommor.

Planscher med motiv från ”Rödluvan”, en av de europeiska folksagor som bröderna Grimm tecknade ned i början av 1800-talet. Foto: Hanna Andersson/Dalarnas museum (CC BY).

Sagan utspelar sig i fantasins värld och har ett underhållande syfte, i vissa fall även med pedagogiska inslag. Den är full med överdrifter och otroliga händelser. I sagan möter vi prinsar och prinsessor, talande djur och magiska föremål.

Det finns flera olika typer av sagor, eller folksagor. Två av de vanligaste längre folksagorna är undersagan och novellsagan. Men det finns flera olika former, exempelvis skämtsagan, djursagan och kedjesagan. Våra äldre arkivsamlingar består till stor del av muntliga berättelser som på uppmaning av arkivet tecknats ner och bevarats för framtiden. Dessa har berättats och nedtecknats i olika genrer. Trots att sagorna i arkivet huvudsakligen utgörs av muntliga berättelser är de i många fall inspirerade av skriftliga källor. Det faktum att det rör sig om muntligt berättande gör också att det finns flera olika versioner av samma saga.

Kategorisering av sagor

Indelningen av sagor i olika genrer är baserad på den internationella sammanställning av sagor som gjordes av Hans Jörg Uther 2004 (The types of international folktales: a classification and bibliography), som i sin tur är baserad på den indelning och kategorisering som Antti Aarne arbetade fram i början av 1900-talet och som senare utvecklades av Stith Thompson. Sagorna i denna sammanställning refereras allmänt till ATU (följt av en siffra) efter upphovsmännens efternamn. När det gäller tidigare insamlade sagor refereras oftast till Aarne (följt av en siffra). I våra samlingar finns även referenser till Waldemar Liungmans tabell över samtliga svenska folksagor, som publicerades 1952.

Sagotyperna och indelningen i olika genrer i dessa sammanställningar och tabeller är alltså vetenskapliga konstruktioner som gjorts av forskare och som modifierats och förändrats över tid. Eftersom sagor sällan är så renodlade som de beskrivs i sammanställningarna, utan ofta hämtar drag från flera genrer, stämmer de inte heller helt överens med genreindelningarna.

Undersaga

I allmänhet avser vi undersagor när vi talar om sagor eller folksagor, till exempel Rödluvan, Askungen och Snövit. Undersagor är diktade, flerepisodiska och berättas för att underhålla, men ibland även för att förmedla någon slags lärdom. En episod är en handlingsenhet eller en scen. Undersagorna är endimensionella på så vis att allt utspelar sig i samma sagovärld. De är ytliga och saknar djup, där varje figur endast har en egenskap. Undersagorna kännetecknas dessutom av en rak komposition vilket innebär att de alltid berättas i en viss ordning.

Undersagan utspelar sig i ett sagoland, ”Det var en gång i landet västan om solen och östan om månen”. Där bor prinsar och prinsessor, drakar och feer. Människorna är onda eller goda, rika eller fattiga, vackra eller fula, unga eller gamla. Det heliga tretalet är vanligt; tre systrar, tre önskningar eller tre uppgifter. I undersagan vinner prinsen prinsessans hjärta och halva kungariket genom att döda draken med sitt magiska svärd. Sagorna slutar lyckligt och snipp snapp snut så var sagan slut.

Novellsaga

Novellsagan liknar undersagan, men innehåller inte lika många övernaturliga väsen eller händelser. Hjälten dödar inte draken med sitt magiska svärd utan når istället framgång genom att utmana sociala konventioner och trotsa till synes omöjliga förutsättningar. Novellsagorna har ofta kvinnliga huvudpersoner, inte sällan kvinnor som värnar om sin redan vunna lycka. Ett exempel på en novellsaga är Prinsessan i jordkulan.

Legendsagan

Legendsagor, eller legender, handlar huvudsakligen om religiösa helgon och beskriver bakgrunden till en ritual eller redogör för en framstående religiös personlighets liv. I våra arkivsamlingar används dock legend oftast synonymt med sägen (som du kan läsa mer om här).

Djursagan

Djursagor kallas också djurfabler. Djursagan är ofta en enepisodisk berättelse där djuren uppträder som människor. Varje djur har en specifik egenskap, till exempel räven som är en listig lurifax. Det är vanligt att djursagan förmedlar någon slags sensmoral, och att den kan kopplas till ett ordspråk eller talesätt.

Skämtsagan

Skämtsagan driver och gycklar med skilda företeelser eller grupper av människor, som i sagan görs dummare än andra. I de äldre samlingarna handlar det ofta om präster och adelsmän. Det kan även handla om västgötaknallar (ofta berättade i Östergötland), om smålänningar (ofta berättade i Västergötland) samt Bellmanhistorierna. Enskilda personers dumhet och äktenskapstrassel är också vanliga teman i skämtsagan, liksom att djävulen blir dragen vid näsan. Skämtsagor finns även i form av lögnsagor, som ofta handlar om jakt- eller fiskeäventyr.

Kedjesagan

Kedjesagan, eller formelsagan, är ett slags tungvrickningsramsa och minnesramsa där samma rad upprepas och för varje gång läggs något till. Ett exempel är sagan om pojken som inte vill gå i skolan: ”Och katten på råttan, råttan på repet, repet på slaktaren, slaktaren på oxen, oxen på vattnet, vattnet på elden, elden på riset, riset på pojken och pojken till skolan”.

Ursprungssagan

Ursprungssagan finns inte med som en egen genre i den internationella sagokatalogen eftersom den liknar både legendsagan och sägnen. Dock är den vanligt förekommande i våra folkminnessamlingar. Ursprungssagor förklarar ovanliga händelser och avvikelser och ger svar på existentiella funderingar om meningen med livet.

Exempel ur arkiven

Här kan du ta del av två sagor som är hämtade från våra samlingar, Prinsessan i jordkulan och Hur björnen fick stubbsvans. Fler exempel kan du söka via vår digitala arkivtjänst Folke och i våra arkiv.

Prinsessan i jordkulan

Sagan härstammar från Värmland och har berättats av min mormor för min mor. Det var en gång en prinsessa som var föräldralös och som var fosterbarn hos en konung. Prinsessan var väldigt vacker och konungens son tyckte mycket om henne och hon tyckte lika mycket om prinsen. Men konungen ville inte att prinsen skulle få gifta sig med henne, och därför försökte prinsens föräldrar göra allt för att skilja dem åt, och för att de ej skulle kunna träffas satte de henne i ett högt, högt, torn. Prin sen klättrade då upp till henne efter tornet, för han va så styv att klättra, och så fingo de ändå träffas. När då föräldrarna till prinsen sågo att det inte hjälpte med att ha henne i tornet, skickade de henne långt, långt bort i skogen till en jordkula som låg djupt nere i jorden, och med sig fick hon bara en gammal omma, för att vakta henne, och en klen hund. Innan hon nu reste till den där jordkulan satte prinsessan upp en väv och som hon var styv i att väva, vävde hon prinsens bild och namn i väven och en hel hop vackra blommor och fåglar. När hon då skulle resa bad hon prinsen lova att inte gifta sig förr än han fick en flicka som var alldeles lik henne, så lika som ett bär det andra, och som kunde väva väven med prinsens bild och namn färdig och lika bra som hon vävt. Och det lovade Prinsen henne, och så skickade de i väg henne till jordkulan.

Berättat av Eric Skog i Östmarks socken, Värmland år 1925 (Isof, LIU 325, sida 1-6) Länk till annan webbplats.

Läs hela sagan här

Sagan härstammar från Värmland och har berättats av min mormor för min mor. Det var en gång en prinsessa som var föräldralös och som var fosterbarn hos en konung. Prinsessan var väldigt vacker och konungens son tyckte mycket om henne och hon tyckte lika mycket om prinsen. Men konungen ville inte att prinsen skulle få gifta sig med henne, och därför försökte prinsens föräldrar göra allt för att skilja dem åt, och för att de ej skulle kunna träffas satte de henne i ett högt, högt, torn. Prinsen klättrade då upp till henne efter tornet, för han va så styv att klättra, och så fingo de ändå träffas. När då föräldrarna till prinsen sågo att det inte hjälpte med att ha henne i tornet, skickade de henne långt, långt bort i skogen till en jordkula som låg djupt nere i jorden, och med sig fick hon bara en gammal omma, för att vakta henne, och en klen hund.

Innan hon nu reste till den där jordkulan satte prinsessan upp en väv och som hon var styv i att väva, vävde hon prinsens bild och namn i väven och en hel hop vackra blommor och fåglar. När hon då skulle resa bad hon prinsen lova att inte gifta sig förr än han fick en flicka som var alldeles lik henne, så lika som ett bär det andra, och som kunde väva väven med prinsens bild och namn färdig och lika bra som hon vävt. Och det lovade Prinsen henne, och så skickade de i väg henne till jordkulan.

När hon bott i jordkulan i sju långa år dog omman och då visste hon sig ingen annan råd än att ta en skära och gräva sig ut med. Sen fick hon vandra i skogen till hon blev så hungrig och trött så hon rakt inte orkade gå längre. Då kom det en varg springande och den smekte hon så länge till han tyckte synd om henne och så fick hon sätta sig på ryggen på vargen och rida. Så red hon till hon kom till en kolkoja där en kolare höll på med att bränna mila och honom frågade hon om hon fick arbeta där för att få mat och tak över huvudet. Och det fick hon då. Men när kolaren fick se så väldigt fina händer hon hade sade han till henne. ”inte passar det sig att gå här och kola och förstöra dina fina händer. Gå fram till slottet som ligger utom skogen, där skall det bli bröllop och där kan du nog få arbete.” Hon fortsatte då och kom till slottet och när hon kom in i det kände hon igen sig, och gick till den kammare där hon satt upp väven innan innan hon blev bortskickad.

Där inne satt en fin fröken och vävde men det ville inte bli bra för henne, och prinsessan såg att hon var alldeles lik henne, och då förstod hon att det var med henne prinsen skulle gifta sig. Då frågade prinsessan henne om hon kunde få arbete och hjälpa henne väva. ”Jo, det skulle väl bli det” sade hon. ”Det här är så svårt så jag kan det knappast själv, och då skall du inte tro att du kan det.” Då bad prinsessan att hon åtminstone skulle få spola, och det fick hon försöka och hon gjorde de allra finaste spolar. Då blev fröken litet vänligare mot henne och hon skulle få hjälpa henne att spola hela väven men låta henne väva vågade hon inte, för det var så noga med väven och så svårt att väva prinsens namn och bild. En dag när den fina fröken gick ut passade prinsessan på att smyga sig till vävstolen och vävde och det blev mycket finare än när fröken vävde och prinsens bild blev så vådligt vacker. När fröken då kom in och såg hur fint hon vävt blev hon så glad att hon anställde henne att väva hela väven till den blev färdig, men hon skulle inte få visa sig för någon, för hon var rädd att prinsen skulle få se henne.

Då nu väven blev färdig och bröllopsdagen kom och bruden skulle klädas, lät hon kalla på prinsessan och sade till henne att hon skull fara till kyrkan i hennes ställe, ty på natten hade bruden fått ett litet barn och det ville hon inte att prinsen skulle få veta.

Så sade hon till prinsessan att hon inte fick tala med någon människa på hela vägen till kyrkan och hon skulle heller inte få se på prinsen, för bruden var rädd att prinsen möjligen skulle misstänka något trots att dom var så lika varandra, och det lovade prinsessan. Så blev då prinsessan klädd till brud och de skulle rida till kyrkan. När då hästen kom fram till trappan och prinsessan skulle hjälpas upp i sadeln, sade hon till hästen

”Fall på knä du appelgrå, då kungens dotter stiger på.” Då lade sig hästen på knä, och prinsen sade, ”Vad säger du?” “Jag talar med min gångare svarade hon.” och så red dom iväg. Så kom dom till en flytbro över vilken inga andra än konungabarn fick rida, annars sjönk bron. Då ville brudföljet att hon skulle rida en omväg över en annan bro, för den rätta bruden var ju inte kungabarn, men då red hon fram och sade till bron,

”Ligg stilla du bro vrede då tvenne konungabarn rida häröver.” och så red hon ut på bron. ”Vad sade du,” frågade prinsen. ”Jag tala med min gångare,” sade hon. Sedan kommer de till en sjö och i den lågo två änder, och till dem sade prinsessan så sorgset ”Här ligger du annedraken med din, då kvällen kommer mister jag min.” Åter frågade prinsen vad hon sade, och hon svarade endast att hon talade med sin gångare.

När dom så ridit vidare kommer de till en stor stenhäll och då sade prinsessan ”Här klinker det och klanker i hälle, den som skulle stå brud idag är hemma och får barn i ställe.” och när prinsen frågade vad hon sade svarade hon att hon talade med sin gångare. Så kommer de till kyrkan och blev vigda och prinsessan fick en ring av prinsen och en sångbok av prästen och sen foro de hem till slottet.

Vid bröllopsmiddagen skulle de alla rimma till maten och prinsessan sade då ”Gåtor och visor har jag förgatt sju år jag uti jordkojan satt, det var int mer jag lära jag skar mig ut med en skâra, illa har mig hänt kola har jag bränt, mycket har jag lide och på varg har ja ride, och alla blevo så förvånade för de förstodo inte vad hon menade.

När så kvällen kom och prinsessan fått byta med den rätta bruden och brudparet skulle lägga sig frågade prinsen vad hon hade sagt till hästen. Det viste ju inte hon och då sade hon att hon glömt det, men skulle fråga sin kammarjungfru Så frågade hon prinssesan vad hon sagt, och grälade på henne för det. När prinsen frågat henne vad hon sagt vid bron och vid sjön och vid stenhällen och hon hade glömt alltsamman började prinsen draga misstankar och bad att få se hennes ring och psalmbok. ”Den har min kammarjungfru.” sade hon och gick in för att få det av prinsessan, men då svarade prinsessan att, ”det har jag fått och det behåller jag.” sedan gick hon in till prinsen och talade om vem hon var och då blev det glädje i borgen.

Hur björnen fick stubbsvans

På den tiden som djuren kunde prata möttes björnen och räven en dag. Räven hade stulit ett fiskeknippe, björnen frågade hur han fått det. ”Jag har fiskat,” sa’ räven. ”Hur då?” sa’ björnen. ”Jag hugger ett hål på isen, sticker svansen i där och håller den där tills det börjar bita riktigt hårt. Gör så och dra till då, så har du fiskeknippet!” Detta gjorde björnen, men under tiden frös hans svans fast, när han drog till gick den av, därför har han ingen svans.

Berättat i Bohuslän år 1928 (Isof Göteborg, VFF 1727, sida 86-87) Länk till annan webbplats.

Mer om sagor på isof.se/folkminnen:

Sägen och saga

Kunskapsbank

Våra väsen rör sig hemtamt i både sägner och sagor. Men vad är skillnaden egentligen?
Sagor från Edsele

Publikation

Upptecknade och översatta av Frans Bergvall.