Levnadshistoriskt berättande

Det levnadshistoriska berättandet kännetecknas av att en persons liv står i centrum för framställningen.

Om levnadshistoriskt berättande

Levnadshistoriskt berättande omfattar alla former av berättande där någon återger händelser ur sitt liv. Andra benämningar på samma fenomen är exempelvis livs- eller levnadshistorier och levnadsberättelser.

Det levnadshistoriska berättandet kännetecknas av att en persons liv står i centrum för framställningen. Ofta är berättandet kronologiskt ordnat och syftar till att beskriva betydelsefulla och minnesvärda händelser i personens liv. Levnadshistoriskt berättande kan till exempel vara i form av dagböcker och nedtecknade levnadsminnen. Likaså förekommer det i svar på frågelistor och i intervjuer.

Personliga erfarenhetsberättelser

I det levnadshistoriska berättandet ingår personliga erfarenhetsberättelser. De är sammanhängande avgränsade framställningar med någon form av komplikation, vilka kategoriserar, strukturerar och ger betydelse åt personliga upplevelser. Erfarenhetsberättelser skildras oftast i första person med berättaren själv som huvudaktör. De återger berättarens egna erfarenheter, samtidigt som berättandet ger dessa ordning och betydelse. Personliga erfarenhetsberättelser är vanliga i digitala medier, vardagliga samtal, i svar på frågelistor och intervjuer.

Anekdoter

I detta material är även anekdoten vanligt förekommande. En anekdot är en kort berättelse om en verklig händelse och/eller bekant person. Den är ofta överdriven eller modifierad på andra sätt för att underhålla eller illustrera en poäng.

Exempel ur arkiven

Levnadshistoriskt berättande skildrar händelser i en enskild persons liv, men ger också bilder av samhälle och tidsanda. Här kan du läsa tre exempel från arkivet. Den första handlar om arbete på ett av Göteborgs skeppsvarv i slutet av 1920-talet. Den andra rör uppväxten på ett lantbruk på Hisingen i början av 1900-talet, och den tredje rör beredskapstiden i Sverige under andra världskriget.

Bertil Andersson från Göteborg berättar

Året 1929 i augusti månad vid knappt fjorton år, blev jag anställd som nagellangare vid ett skeppsvarv i Göteborg. Vilket spelar i detta sammanhang ingen roll, det finnes nog många som upplevt samma situation.

Vid varvsporten, där anställningskontoret låg, kom en verkmästare och hämtade mig. Ingen hälsning, inget välkomnande, endast, följ med här. Från denna port, ned till den plats där stapelbäddarna låg, var det, tyckte jag då, en oändligt lång väg att vandra och dånet blev värre och värre ju mer vi nalkades den plats där jag skulle vara.

Väl framme vid stapelbädden, reste sig framför mig ett stort järnskelett, tyckte jag den gången. Verkmästaren talade några ord med en pojke som stod vid en ässja, sedan sade han till mig, här skall du vara. Ingen presentation, talade inte om namnet, bara, han visar dig. Jag fick en liten tång i händerna och därefter krypa ned i ett litet hål, men före detta hade jag av den pojken som värmde fått en information vad arbetet innebar.

Läs fortsättningen av Bertil Anderssons berättelse i webbutställningen Röster från Göteborg

Carolina E. Olsson från Hisings Backa berättar

Jag vill berätta några minnen från min barndom och första ungdom, hur livet kunde gestalta sej i början av seklet för en bondfamilj på Hisingen med grönsaksodling som levebröd. Vår familj var stor, vi blev till sist 8 barn, så med föräldrar och tjänstefolk var vi ibland 12–13 personers hushåll. En äldre släkting till familjen bodde också hos oss, men det var innan barnskaran blev så stor. Något som jag minns allra mest från min barndom var att vi mycket tidigt fick hjälpa till att rensa ogräs på grönsaksåkrarna, hur man fick ligga på knä dag ut och dag in. Så länge skolan pågick blev det väl inte så mycket, för då hade vi ju läxor att sköta, men när vi kom hem från skolan examensdagen omkring den 15 juni var det dags att börja rensa. Ännu efter 50 år står det klart för mej mammas förmaning: ”Skynda er nu att klä om er och kom med ut och rensa”. Dock minns jag det utan minsta bitterhet ty min mor var en mycket mild och god människa och min fars glada och skämtsamma humör gjorde att vi hade en mycket lycklig barndom. Men arbeta och hjälpa till måste vi tidigt, men så var det för alla på den tiden så det var inget märkvärdigt med det.

Läs fortsättningen av Carolina E. Olssons berättelse i webbutställningen Röster från Göteborg

Erik Andersson från Skåre berättar

Vi hade affär. Ransoneringen drabbade alla. Praktiskt taget allt var ransonerat. Först drabbades naturligtvis importerade varor som kaffe, the, kakao och tobak. Allt fler varugrupper drabbades av ransoneringslagarna – mjöl, socker, bröd, gryn, smör, margarin, kött, ägg, tvättmedel, kläder m.fl. För diverseaffärer, som hade alla dessa varor i sitt sortiment, blev det ett styvt arbete att hålla reda på alla kuponger. Jag minns att vi hade en stor papplåda med många fack där de avklippta kupongerna lades ner. En del kuponger var mycket små, t.ex. tvättmedlens 10-poängskuponger, som bara var 4–5 mm breda. På kvällarna satt vi hela familjen och klistrade upp alla kuponger på gummerade kartongark, som sedan sändes in till grossisterna i Karlstad – Hakonbolaget, Alfred Hanes, Bröderna Löfberg m.fl. Att leverera in kupongerna var en nödvändighet för att få nya varor. Detta kupongarbete var mycket omfattande. Det blev många extra och oavlönade arbetstimmar varje dag.

Mer om levnadshistoriskt berättande på isof.se/folkminnen: