- Startsida
- Folkminnen
- Ämnesområden
- Folktro och föreställningsvärldar
- Lär dig mer om vardagsmagi
- Att säga samma sak
Att säga samma sak
”Smurf”, ”Lyckan är min” eller ”Vi kommer på samma kalas”. Det finns flera ritualer kopplat till när två personer råkar säga exakt samma sak samtidigt.

Ritualer och lekar kopplat till att säga samma sak är en tradition med gamla anor – den har funnits åtminstone sedan 1800-talet och är spridd över stora delar av Europa och Amerika.
Grundupplägget är detsamma – om två personer råkar säga samma sak samtidigt ska man ropa ett särskilt ord eller uttryck och oftast ingår det att den som ropar först vinner. Men vad som ropas, vad det innebär och hur leken fortsätter skiftar med tid och rum.
Tydor och önskningar
I berättelser från andra halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet är traditionen ofta kopplad till tydor om att gå på samma kalas eller bröllop.
Om två personer säger detsamma, så säger man att de kommer på samma kalas.
Om två personer säger samma sak samtidigt säger man: Vi kommer på samma kalas. Detta uttryck har jag hört sedan jag var barn.
Berättat av kvinna född 1951
En annan tidig variant som beskrivs från 1800-talet och framåt är att man får önska sig något när två personer säger samma sak. Ibland skulle man i tysthet tumma och önska sig något, i andra fall säga en ramsa eller ett växelsamtal och sedan genomföra önskningen.
Man skulle tumma med varandra och önska sig något, medan man fortfarande samtidigt sa: ’Carl von Linné, måtte detta ske!’ Berättat av kvinna född 1952 i Malmö
Om man sade samma sak samtidigt, skulle den ena säga ’Adam’, varpå den andre sade ’Eva’. Den första sade sedan ’äpple’ och den andra ’orm’. Tillsammans sade man ’ett, två, tre’, varpå man sade en färg. Om man sade samma färg fick man önska sig något, men tyst, annars gick det inte i uppfyllelse Berättat av kvinna född på 1970-talet i Uppsala
Först gift och Lyckan är min
Med tiden fick att säga samma sak-traditionen allt mer ett inslag av tävling – det gällde att vara först och att vinna. I berättelser från andra halvan av 1900-talet beskrivs varianterna ”först gift” och ”lyckan är min”. I den första skulle man ropa ”först gift” och den som hann ropa först skulle bli just först att gifta sig. Den andra handlade om att bli först med att ropa ”lyckan är min” eller liknande formulering som till exempel ”Tjingeling, lyckan är min” eller ”Ett, två, tre, lyckan är min”. Ibland sägs att man samtidigt skulle röra den andres kläder eller hud. Den som ropade först vann lyckan.
Min pappa lärde mig att säga ’Först gift!’ vid dessa tillfällen (naturligtvis med innebörden att man skulle bli just först gift om man hann säga detta först). Detta använder vi fortfarande inom familjen. Jag frågade pappa som sa att han troligen lärde sig detta under sin uppväxt på 50-talet i Roslagen (Vaxholm/Ljusterö).
Berättat av man född 1974
I Söderhamn på 1980-talet brukade min syster och jag alltid ropa ’lyckan är min’ om vi sa samma sak samtidigt. Jag tror inte att det var så att man fick önska sig något, utan mer att det handlade om att vinna lyckan. Min syster hade lärt sig det där av sina kompisar. Efter en tid införde hon en ny regel. Om vi sade ’lyckan är min’ precis samtidigt skulle man köra in handen i den andras mage. Den som först gjorde det vann.
Berättat av man född 1974
Smurf! Smurf-lås! Smurfgammelsmurfmegasmurf!
Från 1990-talet och framåt har ordet Smurf blivit det vanligaste ordet som ska ropas när två personer säger samma sak samtidigt. Traditionen har också fått ännu tydligare inslag av tävling där vinnaren ofta får någon typ av makt över förloraren.
Min dotter som är tio år berättar att om hon säger samma sak som någon annan ropar de ’Smurf-lås!’, som har samma konsekvens som Smurf hade när jag var liten [tystnad krävs], eller så ropar de ’Svart-smurf!’. Den som vinner när barnen ropar Svart-smurf kan kräva en tjänst av förloraren. Det brukar vara småsaker berättar hon, som att hämta ett glas mjölk åt vinnaren vid lunchen eller låna ut en penna. Berättat av kvinna född 1987, Torshälla
Den som sa ’smurf’ först vann. Om båda däremot sa ’smurf’ samtidigt gällde det att vara först med att säga ’gammelsmurf’. Om båda sa också det samtidigt måste man vara först med att säga ’megasmurf’. Det ledde förstås till att ramsan fort blev ’smurfgammelsmurfmegasmurf!’ Straffet för att bli smurfad var att man inte fick tala förrän någon sa ens namn. Straffet för att bli megasmurfad var däremot att inte få säga något förrän den som smurfade sa ens namn. Om man ändå sa något fick man tio knytnävsslag på lår eller överarm av den som smurfade. Berättat av man född 1990, Solna
Redan som barn på 90- och början av 00-talet sa vi ’smurf’ om två personer råkade säga samma ord samtidigt. Den som ’smurfade’, alltså sa ’smurf’ först hade makten över den andre personens talan och den som blev smurfad tystades till dess att smurfaren sa den smurfades namn. Exempel: Helena och Nathalie utbrister på samma gång ’Jaha!’. Nathalie ropar ’Smurf!’, vilket gör att Helena måste vara tyst till dess att Nathalie befriar henne genom att säga hennes namn. Så snart Nathalie sagt ’Helena’ får Helena lov att prata igen. Vänersborg, 1990- och 2000-talet.
Berättat av kvinna född 1991, Vänersborg
Spridd i flera länder
År 2015 skickade Isof ut en webbfrågelista om företeelsen. Frågelistan publicerades både på svenska och på engelska och det skickades in över 500 svar från omkring 40 olika länder. Berättelser från exempelvis USA, Belgien, Finland, Island, Lettland, Australien, Kenya och Puerto Rico beskriver olika varianter av traditionen.
När mina vänner och jag säger någonting samtidigt så säger vi: ’Jinx you owe me a soda!’ Personen som säger det först får läsken och självklart så debatterar vi alltid om vem som vinner läsken!
Kvinna född 1993, USA
När vi säger samma ord/uttryck på samma gång, korsar vi våra lillfingrar på högerhanden och säger (samtidigt som vi rör handen uppåt och nedåt) ’cric, crac, croc’ och tar sedan bort våra händer och uttalar ett av de tre alternativen. Om vi båda säger samma alternativ (antingen ’cric’, ’crac’ eller ’croc’) kan vi sedan önska oss någonting. Ingen aning om var det kommer ifrån, jag har alltid vetat om/spelat detta spel.
Kvinna född 1968, Belgien
I den här situationen nu, när jag är vuxen, brukar jag ropa ’My happiness!’ innan den andra personen hinner göra det, men jag antar att min ålder gör att den här traditionen inte används så ofta längre. Men när vi var barn, var det viktigt att hitta någon svart färg på den andres kläder, röra vid tyget och sedan ropa ’My happiness!’ Personen som inte var först, sa ’My joy!’, så ingen av oss var en förlorare. Det var roligt, eftersom det var som en tävling i snabbhet.
Kvinna född 1987, Lettland
Man ska nämna en författare. Den som nämner en författare först vinner. Till exempel Rowling, Halldòr Laxnes eller Arnaldur Indriðason.
Man född 1977, Island
Fördjupning och lästips
Fredrik Skott (2015): ”Smurf, Smurf, Gammelsmurf – du är skyldig mig en läsk!”. Om vardagsmagi, kollektiva förhoppningar och individuella önskemål Länk till annan webbplats.. I: Tidsskrift för kulturforskning Nr. 1 (2016): Magi i hverdagen Länk till annan webbplats..
Fredrik Skott (2021): Vardagsskrock: från abrakadabra till önskebrunn. Malmö: Polaris fakta.