Köka och locka ­– att ropa och kalla i fäbodväsendets miljö

Tänk dig att du är ute och strosar i skogen. Plötsligt får du se din kompis Anna en bit bort. Hon befinner sig på andra sidan av en sjö och verkar upptagen med att leta svamp. Glad i hågen börjar du vifta med armarna samtidigt som du med hög röst ropar ”hu-huu, Anna”, ”hu-huu”, ”ser du mig?”, ”hallå?”, ”hu-huu”. Anna tittar förvånat upp och hoar tillbaka ”hu-huu”, ”hallå, Elin!”, ”är Du också här?!”.

Nu har du faktiskt utövat det som med andra ord kan kallas att kula. Du har gjort ett anrop – och fått svar. Svårare än så är det inte att kula.

Förändring av herdekulturen

Under senmedeltiden, kanske framförallt runt tidigt 1500-tal, sker en förändring av herdekulturen och boskapsskötseln i Sverige. Fram till dess har vallning och skötsel av boskap uteslutande varit en syssla förbehållet män. En herde var en fullvuxen man, en träl eller en lejd boskapsskötare, underställd en bonde. Men herdekulturen kom att utveckla sig så att barn och kvinnor istället började ta över ansvaret för boskapen i utemiljö. Under 1600-talet var förändringen av herdekulturen fullbordad. I norra och mellersta Sverige i anslutning till fäbodsväsendet dominerade kvinnor och barn som vallhjon under 1800-talet. I södra Sverige var det framför allt barn, i synnerhet pojkar, som vallade.

Herden och vallhjonet har i den miljön som de verkade, haft behov av att meddela sig och kommunicera med andra människor, inte sällan på längre avstånd ­– ­och med de djur, kor, getter och får, som man hade med sig i utmarkerna. Kommunikationen har ofta skett enbart med hjälp av rösten, men även horn och lur har nyttjats. Detta har gällt för vallhjon i hela Sverige.

Ropa – att på avstånd påkalla uppmärksamhet

Fäbodsväsendet har i det här avseendet blivit förknippat med en speciell röstteknik, som på standardsvenska kallas att kula. Verbet är inlånat från Ovansiljan i Dalarna.

Ropa en vallåt kallas att kula, som betecknar en låt utan ord. Man "kulud" mest då man lockade kreaturen att följa.Orsa, Dalarna (Svar på frågelista T12, ULMA 3186, s. 31).

Kula brukar ofta associeras med musik och sång med höga melodiösa drillar. Men rösttekniskt och betydelsemässigt är kula egentligen raka motsatsen till att sjunga. Så vad är det man egentligen gör? Jo, man ropar. Verbet kula betyder att man ger ifrån sig ett högt och gällt tjut, antingen av skräck eller glädje, eller för att påkalla uppmärksamhet. Man kan också gallskrika, hojta eller ge hals i största allmänhet. Detta är ordets betydelse i dialekt. Det är alltså inte en musikterm. Verbet används inte heller uteslutande inom fäbodsväsendet.

En speciell röstteknik

Inom herdekulturen i Sverige har man utvecklat hur man ropar för att påkalla uppmärksamhet av olika slag. Eftersom herdekulturen i Sverige har kommit att bli en kvinnlig angelägenhet, inte minst inom fäbodsväsendet i mellersta och norra Sverige, så har själva ropandet kommit att utvecklas med utgångspunkt från framför allt kvinnoröstens register. Men även pojkröstens register före målbrottet är att beakta.

Rösttekniken innebär att man ger ifrån sig en ton i det högre röstregistret. (En fullvuxen man kan i detta avseende använda sin falsettröst.) Det ljud som alstras pressas så att säga fram genom stämbanden och skapar en smal men mycket skarp och hög ton. (Det kan vara ansträngande för stämbanden om man inte får lära sig rätt teknik.) Syftet är att man på långt avstånd med hjälp av denna höga och skarpa ton ska nå fram för att signalera och meddela att något har hänt. Tonen är alltså riktad mot ett specifikt håll för att nå en specifik person. Man önskar förmedla något, utan att behöva använda ord. Kanske har man förlorat en ko? Kanske har ett får blivit slaget av en björn? Kanske har grannens getabock återigen kommit till fäbodvallen och behöver hämtas av sin ägare? Kanske har man gått vilse i skogen? Kanske är det ovanligt många vargar i trakten? Kanske ofredas man av en rövare?

Ty det kan vara roligt att höra någon som "kö`öuk å lå`åkk" [köka och locka]. Åtminstone för icke fackmannen. Vi veta alltför väl vilken sinnesstämning som ligger bakom den som lockar och känna snarare medlidande än fröjd.
Bodsjö, Jämtland (Svar på frågelista M 55, ULMA 9518).

Eller så önskar man bara ha sällskap hem efter dagens verk.

För att kunna meddela vad som har hänt används olika melodier. Melodin har i detta avseende en funktion. Detta speciella sätt att ropa på förutsätter att vallhjonet befinner sig i rätt miljö. Som bäst fungerar rösttekniken i anslutning till höga berg och djupa dalgångar eller i närheten av en sjö eller liknande vattendrag, så att ljudet som alstras kan ge eko och färdas långt, inte sällan flera kilometer. I andra miljöer kan vallhjonet istället med hjälp av horn eller lur åstadkomma likartade ljud och melodier. Syftet är ändå detsamma: att på långt avstånd kunna meddela sig och nå fram med ett budskap.

Inom fäbodsväsendet har det här speciella sättet att ropa på kommit att bli ett regelrätt kommunikationsmedel. Med tiden har ett slags regel eller sed utvecklats i hur man kommunicerar och hur man svarar på ett anrop. Man kan alltså inte gå ut ”hoa” hur man vill.

De verb som används betecknar ordlös kommunikation mellan människor. Man anropar en annan person. Anropet behöver inte vara vackert. Men melodin förstärker anropet och gör budskapet mer precist, vilket gör att de som hör anropet kan agera på lämpligt sätt.

Att anropa på dialekt

I Ovansiljan i Dalarna används som tidigare nämnts termen kula, men rösttekniken som sådan är inte begränsad till Ovansiljan, än mindre till Dalarna. På andra håll i mellersta och norra Sverige har man haft liknande sätt att ropa. Det som skiljer är de termer eller dialektord som används för att beskriva fenomenet.

Köka – spritt i större delen av Norrland

Det verb som är mest spritt inom fäbodväsendet i Sverige är köka. Verbet [med uttal som köka, köjk, kaukâ, kö`ök⁠, jämte kuke, koke, kôke, kô`ôk⁠ med flera] är framför allt använd i mellersta och norra Norrland, det vill säga Hälsingland, Härjedalen, Medelpad, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten samt Lappland, men finns också belagt från anslutande delar av Dalarna. (Ett motsvarande verb kauka finns också i norskan.) Precis som kula, betyder verbet köka ’ropa’ och kan användas allmänt i denna betydelse i dialekt. Man kökar när man har behov att meddela sig på långt håll.

"Köka" sker som bekant i skogarna ute vid fäbodställena. Om en bodpiga vill ha reda på om en annan är hemma så sker detta i fyra etapper. Först kökar den ena… Svarar då den andra skall den första köka igen varpå den andra skall svara på nytt. Då veta de att signalen – kökningen är rätt uppfattad. Varje bukulla har sin melodi, som andra kan känna igen henne på.

Lillhärdal, Härjedalen (Svar på frågelista T35, ULMA 5040, s. 562).

Ja va gräslig å lôkke koan, mânn ja hade tännrân kvâr – köke sa dôm hâr – hâ va bârre tell å rope ut i väre, hâ! [jag var gräsligt (bra) att locka korna, medan jag hade tänderna kvar – köka sade de här – det var vara att ropa ut i vädret (luften), det!]

Njurunda, Medelpad (Svar på frågelista T12, ULMA 13424, s. 108).

Myrfôtsje kôuke då dôm skull jârâ kvâll, å jetârân kôuke för te tröy kräkôm, hôll bort ohyrâ o låkk heim dôm te kvällôm. I buôm bruke ne vâ mytsjâ kôuking för i vâLrn 'myrfolket [slåtterfolket på myrarna] kökade då de skulle göra kväll, och gätarna kökade för att trå kreaturen [för att få kreaturen att trivas], för att hålla borta ohyran [odjuren] och locka hem dem om kvällarna. I fäbodarna var det mycket kökning förr i världen’

Ström, Jämtland (ULMA 35900:1, s.4).

Då man kôkä eller rofft båtn to n ti allt va han rådd vä [då man kökade eller ropade båt tog man i allt vad man orkade] ’ho-ho-----ho!’ så fort man fick samma svar satte man sig ned vid å-strana att invänta roddarn.

Bjurholm, Ångermanland (Svar på frågelista M 95, ULMA 9950, s.16).

Lulla – sveamålens verb för att ropa

Ett annat verb som har stor spridning är lulla som är belagt från ⁠Värmland, Närke, Sörmland, Uppland, Västmanland, södra Dalarna, samt Gästrikland. Och precis som kula och köka betecknar verbet lulla ’ropa’ eller ’hojta’.

När hôLarna [herdarna] vill träffas lulla dôm: ’Kôm hit, kôm hit, sô ä du sô snäll’, [ett svar kunde vara]: ’Vänta lite, vänta lite, strax sô ä ja där’

Grangärde, Dalarna (SOA, Otto Blixt 1934).

I gamla tider var det en flicka som skötte boskapen. På sommaren då korna skulle föras ut på bete gick ’kullan’, som hon ock kallades ibland, före boskapen och ropade ’kobarna kom, kobarna’ efter en viss ton och hojtar som låt så trevligt. Det var att lulla.

Nyed, Värmland (ULMA 8617).

Verbet lulla används även söder om fäbodgränsen i de trakter där vallning av djur förekommer.

Vid det man utsläppte kreaturen om morgonen så skulle man lullä vall.. Denna lullning bestod uti en högljudande sångton med en högt egen melodi.

Åkers och Rekarne härader, Södermanland (G Ericsson: Materiell kultur I, ULMA 347:5–12, s. 183).

Kuja, hyta och huja – regionala ord för att anropa

Vid sidan av kula, köka och lulla, så finns det fler regionala verb för att ’ropa’ och ’anropa’. Ett sådant är verbet kuja [kujja] som påträffas i Västmanland, södra Dalarna och anslutande delar av Hälsingland.

Fäbodjäntan kunde med vissa locktoner varsko kamrater på närliggande vallar om att hon fått besök av sin friare. Detta kallades kuja fästemö. Dessutom brukade jäntorna kuja både i skogen och efter slutat arbete om kvällen. Detta är ett slags högljudda långt utdragna locktoner utan ord.

Alfta, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 2640, s. 74, 95).

En annan variant är verbet hyta ⁠[med uttal som: hy:t, hytt, hy`yt, hi`it⁠ ⁠o.d.]⁠, som är ett nordnorrländsk verb för att ’ropa’, belagt från Ångermanland,⁠ ⁠Västerbotten,⁠ ⁠Lappland och⁠ ⁠Norrbotten. I vissa delar av Västerbotten och⁠ ⁠Lappland åsyftas den melodiösa rop- och rösttekniken som används i fäbodmiljö.

Da e vâr ma`ang djetara uti skojåm bruke däm hi`it att wårâ`ânn a bla`as i hennren, ’då det var många gätare [herdar] i skogen brukade de ropa åt varandra och blåsa i händerna’

Norsjö, Västerbotten (Svar på frågelista M55, ULMA 6534, s. 31).

Hyt är att i skogen ropa högt med läte, ej med ord, dels för at skräma odjur, dels ock at ropa åt hwarannan; brukas mäst af wallhjon eller den, som söker någon i skogen, t ex hyt åt n ’rop åt honom’.

Umeå, Västerbotten (Stenberg, Pehr, 1804: Ordbok över Umemålet 1 Inledning. Ordbok, Publicerad: Uppsala, 1966, s. 53).

För att ropa eller skrika gällt och högt kan man också använda verben huja [med uttal som hu:ja, hujja], hoja [med uttal som ho:ja, hojja eller ho`ojj], håja [med uttal som hå:ja, håjja, , hå`åj, ha:ja , hajja] eller höja [med uttal som hö:ja, höjja eller hö`öj]. Dessa verb är dialektala varianter av samma familj och används i hela Sverige. Det som skiljer är vilken vokal som föredras i vissa regioner eller trakter. Även här kan verben åsyfta den speciella rop- och röstteknik som används i fäbodmiljö; framför allt gäller det varianterna huja jämte hoja med belägg från Uppland, Gästrikland⁠ och ⁠Hälsingland.

Den där Ulla hon kunde hoja, s-att de hördes till Dommarängen [Ulla var piga vid Ubby i slutet av 1800-talet]’

Närtuna, Uppland (ULMA 25493).

[Huja betyder] att genom höga rop huuu! med betydelsen ’här är jag! - var är du?’ signalera åt varandra i vallskog och bärskog

Torsåker, Gästrikland (ULMA 19084).

Ho hoje å låkke åt kossan⁠ ⁠’hon ropade och lockade åt kossorna’

Ljusdal, Hälsingland (Svar på frågelista T35, ULMA 14932, s.4).⁠

Ua, olla och kullua – lokala ord för att anropa

Förutom de regionala orden för att ’anropa’ finns det även mer lokala verb som också används i fäbodmiljö. Ett sådant är verbet ua belagt från södra Dalarna, speciellt i trakterna kring Grangärde och Norrbärke.

Hä va ikring 1862 å ja va ôppi Aspfallä å jeck vall. Då va ä haskLi mä vargär, så en måtta ua å gapa på hornä hela dagarnä fôr å håll dôm ifrån sä, ’det var omkring 1862 och jag var uppe i Aspfallet och gick vall. Då var det fruktansvärt med vargar, så man måste ropa och blåsa i hornet hela dagarna för att hålla dem ifrån sig’
Grangärde, Dalarna (ULMA 1878:2, s.13).

Vâllkulla stå på n sten ô ua ô ropa me n ofantli binga svârta jettä kring sä, ’vallkullan står på en sten och uar och ropar med en ofantlig hop svarta getter kring sig’

Norrbärke, Dalarna (ULMA 349:4, s. 25).

I trakterna kring Hanebo i Hälsingland och Tännäs i Härjedalen kan man stöta på verbet olla [med uttal som ålla, ôlla] för att beteckna ’ropa’, även detta i fäbodmiljö.

Jä må ut å ålle åt jäterom hänn ’jag måste ut och ropa åt gätarna [herdarna] här’

Tännäs, Härjedalen (ULMA 17679:9, s. 2).⁠

Ett annat lokalt verb är kull-lua som enbart är belagt från Delsbo och Bjuråker i Hälsingland.

Säan vi hade jorst kwäll, hele vi, hur dam klappa kläa dare tjära, å hur dam lôkka kratje å kullu:a dare skojjen, ’sedan vi gjort kväll, hörde vi, hur de klappade kläderna där i kärren, och hur de lockade kreaturen och kull-luade där i skogen’

Delsbo, Hälsingland (SvLm 11:4, s. 35).

Att blåsa i lur eller horn

I de fall rösten inte räcker till för att göra ett anrop, så används horn, kohorn eller bockhorn, eller lur tillverkad av näver eller trä.

Blåsa vallfre gjorde valljäntan varje kväll i en näverlur eller bockhorn, om allt stod väl till på vallen.

Delsbo, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 11367, s. 98).

Det mest spridda uttrycket för att ’blåsa i horn eller lur’ är verbet lura. Detta verb används faktiskt i hela Sverige, från Skåne upp till Norrbotten, i de områden där man har haft anledning att valla djur.

Di lurer på horn nônn stanns, ’de lurar på horn någonstans’

Norra Råda, Värmland.

Vi hade en lur, sôm vi lura te på kvällan, då korna va hemma då hö:Le dôm e te byss, ôm vinn låg atä hôlle å då visste-rôm at hä va longt å bra på valln [vi hade en lur som vi lurade i på kvällarna, då korna var hemma då hördes de det till byn om vinden låg åt det hållet, och då visste de att det var lugnt och bra på vallen]

Bergsjö, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 13044, s. 110).

Då vi var i sätern då jag var barn och ung och var hemma, då bruka vi lura (blåsa i lur) på kvällan för å skräma värgen [för att skrämma vargen]. Det spordes no om han var i farten. Då lura vi

Storsjö, Härjedalen (ULMA 24468, s. 26).

Nä-ä, ja ha aldrig hadd nån lu:r å int ha je kunne lu:re, män de va… le:t vakôrt nôr dåm lu:re… Å så var-e nå.. borti Ha:gLbu:åm såm va dukti te lu:ur. Hu lu:re salmvärsan, minns je.. A mamma brukkt berétt sän hu: va heri bu:åm, ätte dåm bru`ukkt [ä] lu:ur heim så de hôuLes heim på by:n [Nej, jag har aldrig haft någon näverlur och inte har jag kunnat lura, men det var .. lät vackert när de lurade. Och så var det en [kvinna] .. borta i Hagelfäbodarna som var duktiga att lura. Hon lurade psalmverser, minns jag .. Mamma brukade berätta när hon var här i fäbodarna, att de brukade lura hem så det hördes hem på byn]

Lit, Jämtland (ULMA 32829, Utskrift s. 17).

En del /getare/ hade vallhorn. De rullade långa remmar av björkbark till en lur. En del var holkade ur trä .. bjärnnleor ’björnlur’, den användes också att skrämma björn med. De lurade med de där, dom leore ve döy dina

Överluleå, Buddbyn, Norrbotten (ULMA 3380:2, s. 4).

Förutom lura kan man även säga gucka, belagt från Hälsingland, eller tjula, belagt från Dalarna och Hälsingland för att beteckna ’blåsa i horn eller lur’.

Pôjjtjin tjuLa i en a:dalur,⁠ ⁠’pojken tjulade i en al⁠-lur ’

Hedemora, Dalarna (ULMA 24881).⁠

Så fo:sjt sômm ko:nenen slog sä i bet, så bLåste vi, vi tjuLa så dä hördes långe vägar. Antingen ha vi tjuLa i ho:ne häll skrekke fö te skrä:ma björn; så fo:sjt vi hörde att dômm bLåste i lurane på den ena vallen så svara vi på-n anndra, fö vi feck ju int vara säker, dä fanns björn på den ti:n, ja ha ju sjäLv sitt-n [så fort som korna slog sig i bet, så blåste vi, vi tjulade så där hördes långa vägar. Antingen har vi tjulat i hornet eller skrikit för att skrämma björn; så fort vi hörde att de blåste i lurarna på den ena vallen så svarade vi på den andra, för vi fick ju inte vara säker, det fanns björn på den tiden, jag har själv sett den]

Arbrå, Hälsingland (Svar på frågelista M88, ULMA 8177, s. 5).

Över axeln hängde bodjäntan en näverlur [nä:velur] eller pipa [pi:pa] i vilken hon kunde kalla [lokka] på djuren och gucka [gukka] till andra bodjäntor.

Bollnäs, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 24570, s. 24)

Även verben kula, lulla och köka kan beteckna ’blåsa i horn eller lur’. Samtliga kan ju innebära att man ger ifrån sig ett tjut, oavsett om det sker med hjälp av rösten eller ett blåsinstrument.

Framföra en leta

Det förekommer att man tappar bort ett djur, eller att djuret smiter iväg till en annan hjord eller vall och så vidare. Är det så att man upphittar ett sådant djur ska man framföra en leta som är ett slags anrop efter en känd melodi för den som letar efter bortsprunget eller förlorat djur. Tanken är att den som letar efter ett djur inte ska behöva gör det i all evighet eller förgäves.

Lokka leter: Dä va ôm dä va nån ko borta, den sôm då va hemma å koa kom hem, då skull dän ropa ’Lokka lokka leter / å här ä dän du leter ättar / u-u-u-u’

Ljusnarsberg, Västmanland (ULMA 2977:11, s. 5).

Jo då, vi lulla allt leter, å dä så dä lura ätter ä

Hjulsjö, Västmanland (ULMA 1263:1, s.8).

Kom ett främmande djur med egna boskapen hem, fanns ett sätt att meddela sig som alla kände till – det hette att lulla leter (här kommer ordet lulla igen – man lullade även åt korna – lockade) – Själva orden i sig själv betydde ”Här ä dagar här ä nätter, här ä den du söker ätter”. Långt mellan gårdar och byar som det var, höga bergknallar mellan, kunde i alla fall ljudet nå fram dit det skulle – som då hoade till svar. Att med munnen få fram detta höga ljud som kanske kan liknas med jojk var en del kvinnor helt suveräna med. En var min mor. Nog minns jag väl, hur tonen lät och hur ljudet bollades över trädtopparna i tysta sommarkvällar

Säfsnäs, Dalarna (Svar på frågelista M41, ULMA 32711, s.2).

U leter lullades om något kriter [kreatur] var borta: ’här ä dagar, här ä nätter / här ä den du leter ättär / let inte mer, du bint nô bätter! U leter finns i många varianter. Här är en annan: ’Här ä den du leter ättär / här ä kor å får å jetter / hör du dä du kulla _________uning___________

Grangärde, Dalarna (ULMA 13679, s. 34).

Ja lär full ut å u leter”, sa hon. Då hörde den som saknade ett kreatur att ett djur – det kunde naturligtvis vara flera – var tillvarataget på eller vid den gård eller plats varifrån den välkända signalen hördes. Minst en fjärdingsväg [2 ½ km] hördes signalen om det var medvind. Ibland kunde man även i signalen ange kreaturens kön t ex ”Här ä dagar, här ä nätter, här ä den du leter ätter, långa taskur sleper ätter”. Den som hörde en sådan signal visste man tillvaratagit en bock eller gumse.

Grangärde, Dalarna (ULMA 13679, s. 57).

Man kunde även framföra en leta genom att blåsa i lur eller horn i samma anda.

Å när då bôkkera sprang bôrt, då blåste vi i di där lurera, å vi va go te taL ôm för varann, var bôkken va. Å dä sista då bLåste vi ’Let int länger, för bôkken ä här!’ Då visste vi, vart vi skulle gå, när kvä:l vart, för då fekk-en gå ätter dôm. [Och när då bockarna sprang bort, då blåste vi i de där lurarna, och vi fick lov att berätta för varandra, var bocken var. Och det sista då blåste vi ”Leta inte längre, för bocken är här” Då visste vi, vart vi skulle gå, när det blev kväll, för då fick man gå efter dem [leta reda på dem]]

Hjulsjö, Västmanland (ULMA 1263:1, s. 8).

Att gäta

I fäbodmiljö förekommer inte verbet valla, istället används verbet gäta, som betyder ’vakta på någon, lurpassa, spana´. Och vad är det då man lurpassar på eller spanar efter? Jo, rovdjur och annat farligt. Det kallas att gäta för björn eller gäta korna för björn (eller annat valfritt rovdjur).

Dôm hade jettpôike sôm jätte jettren .. [förr] fek dôm nå jäte korna fô varrian, dôm kan jäta nu å [de hade gätpojke som gätade getterna .. (förr) fick de gäta korna för vargarna, de kan gäta nu också]

Bergsjö, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 13044, s. 108).

Gammalt tillbaka då fick man lov att gäta för björnen [jätä fô björn] /s. 20/ När björnen härjade i skogarna lära t o m fullvuxna karlar har gätat [jätt] /s. 57/

Ljustorp, Medelpad (ULMA 7239, s. 20, 57).

Den person som har till uppgift att gäta kallas vanligen gätare [med uttal som jä:tare, je:tar, dji:tar, gättär o.d.]. Gätaren är ofta ett barn, inte sällan en pojke på 8–12 år.

På Bredsjön berättar man, att 13 gätare [jä:tarer] – vallhjon – för mycket länge sedan lära ha slagit sig tillsammans och gätat innanför bomlinan som gick från Örasjön till Skälsjön

Ljustorp, Medelpad (ULMA 7239, s. 57).

Jetar Det är vallgossen eller (numera dock sällan) vallflickan

Frostviken, Jämtland (Svar på frågelista T3, 1929, ULMA 2212:3, s. 83).

Olles-påjken je fäl n åtta–nie år, sä dem ha då je:tarn [Pojken Olles är väl en åtta–nio år, så de har då gätare]

Sävar, Bodbyn, Västerbotten (DAUM 4507).

Men för varje gård hade en fäbodjänta och att alla på fäbodvallen hade en gemensam jetar

Stensele, Lappl (M Neuman, Svar på frågelista T12, s.3).

I de fall man inte har tillgång till barn som kan gäta, så lejs en kvinna till detta, även kallad gätsel-kulla (eller vall-jänta, skog-jänta med flera benämningar), som då i regel bara har som uppgift att gäta, till skillnad från fäbod-piga, bu-tös, bo-jänta, säter-kulla (med flera benämningar), som sköter det omfattande arbetet med mjölkhanteringen på fäboden. I brist på både barn och kvinnor att leja, turas fäbodpigorna om vem som ska gäta för dagen.

Bodkullorna (bu:kulljân) – kallas de som vistas i fäbodarna – få icke sofva bort sin dag. Redan klockan 3 eller 4 på morgonen äro de i full värksamhet. De skola tvätta mjölktrågen ock laga i ordning matsäck åt jähllkullen [gätselkullorna]

Härjedalen (S. Öberg: Härjedalens fäbodar, SvLm VII.11, s. 10).

Kunde man ej få tag i barn, måste man anlita någon äldre, som skulle gäta, och hon kallades då jehlkullja

Hede, Härjedalen (sn; ULMA 1923, s. 314).

Som sällskap har gätaren en hund, en boskapshund, som kallas gät-hund, belagt från Hälsingland och Jämtland, eller gätar-hund, belagt från Medelpad, eller gätsel-hund, belagt från Dalarna och Härjedalen. (I Dalarna kan man också säga gätsel-racke.)

Om en vallvakt fanns, skötte han i regel om vallningen, men i det flesta fall gätte bojäntan själv, eventuellt med hjälp av en minderårig flicka [jä:tjänta], eller pojke [jä:tpôjk] och en vallhund [jä:thunn]

Bollnäs, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 24570 s. 22).

Det var både björn och varg förr som man fick vakta kreaturen för. Då jag var 12 år var det en slagbjörn som härja här .. Men värjen [vargen] har väre värre plåga .. Vi hade jehllhonda [gätselhundar] med oss. Och var e nå ihllt [något ont] som kom, nog visste hond dä [nog visste hunden det]

Tännäs, Härjedalen (ULMA 20201, s.54).

Vid sidan av gäta används även verbet följa för att beteckna gätarens arbete.

Vi skull fôLjâ en dag for vâr ko i Lennås fäboan. Man turades om att gå vall i de olika ägarnas fäbodar; för varje ko ”följde” man en dag. Vid ändpunkten på vall-leden ’Vi lära motâ då, så dôm int geck för långt, när en geck å fôrde [följde]’.

Järbo, Gästrikland (Svar på frågelista T12, ULMA 34711, s. 29).

Jetarn som oftast var en liten pojke, hade som sin huvudsakliga uppgift att faLi ve koåm ’följa med korna’

Burträsk, Västerbotten (Svar på frågelista M55, ULMA 21529, s. 1–2).

Gätarens arbete går ut på att följa djuren ut efter en bestämd led eller riktning till en så kallad gätsla som är ett visst område i skogen där man gätar för dagen. Det betecknar det stycke betesmark på en fäbodvall som boskapen hinner beta under en dag. Det finns flera gätslor. Varje gätsla betas på en viss bestämd dag under en vecka. Men för att gätaren ska förmå sina djur att bege sig ut till dagens gätsla måste han eller hon på olika sätt få dem att lystra och följa med.

Att tilltala sina djur

När en gätare går vall behöver den personen inte bara anropa andra människor. Man har även behov att kalla och mana på sina djur. När man inom fäbodsväsendet vill tilltala djuren, korna, fåren och getterna, så används vanligtvis verbet locka.

Att locka betyder att man talar till ett djur eller med ett djur. Det gör man med hjälp av olika läten, smackningar och utrop av olika slag. Detta gör man för att påkalla djurets uppmärksamhet och få det att komma nära eller följa med under vandring till eller från någonstans.

Å när di locke hem kröttra på kväl – tänk hô di kûnne skrike nôa kônstige ramser en del ’Ko-ko-kolli-ko! Kobarna små!’, se dä jämt rulle borti åsera. Dä får en nåck aldrig höre nô mer [och när de lockade hem kreaturen på kvällen – tänk hur de kunde skrika några konstiga ramsor en del ’Ko-ko-kolli-ko! Ko-barnen små!’ så det alldeles rullade bort bland åsarna. Det får man nog aldrig höra något mer]

Gunnarskog, Värmland (Edgren, Jacob, 1971: E lussebrur å mange andre beter, Publicerad: Karlstad : NWT:s förl. 1971, s. 90).

Pôjkar di lôcka å hoja å gne um varaen å va översegivna vart Selka ha tajje vägen [pojkarna de lockade och ropade och sprang om varandra och var helt förtvivlade över vart Selka hade tagit vägen]

Ekeby, Närke (Svenska sagor och sägner 8. Sagor från Närke berättade av Nils Müntzing, 1 / utg. av Maja Forsslund, s. 178).

När mamma ha mjôLka ôm môrnannä släppt ho ut kor o får, o fôLd mä dôm ut i skogen o geck vall. Då geck ho fôrôt o locka, o så hadd ho e sLetjeväska bundin kring mea så bjö ho korna på e snuva alltimillanåt. [När mamma hade mjölkat om morgnarna släppte hon ut kor och får, och följde med dem ut i skogen och gick vall. Då gick hon före och lockade, och så hade hon en slekeväska bunden kring midjan, så bjöd hon korna på en smula allt emellanåt]

Stora Skedvi, Dalarna (I: Stora Skedvi D. 1 Socknen, dess utseende, historia och näringar / [red.: Åke Hyenstrand, Jakob Ronsten] Publicerad: Stora Skedvi : Sockenbokskommittén ; 1972, s. 189).

Ja hadde lag, se ja kunna lôkke kone, ’jag hade lag [målföre/bra röst] så jag kunde locka korna’

Enånger, Hälsingland (Svar på frågelista T12, ULMA 10920, s. 257).

Ja skâ gå för å lôkka å du få fusa på ’jag ska gå först jag och locka, och du får fösa på [kreaturen]’

Alfta, Hälsingland (ULMA 985).

Å männ dôm låg där sa komme-nä e tôg mä kosjäller sôm skramLe å fôLk sôm lôkke, ’och medan de låg där så kom det ett tåg med koskällor som skramlade och folk som lockade’

Njurunda, Medelpad (ULMA 26494, s. 20).

Gå ut på vålln å låkk åt tjy:rn ’gå ut på vallen och locka på korna’

Edsele, Ångermanland (ULMA 22759).

Det är vanligt att man blandar lockningar med höga och melodiösa rop.

Låkka ’genom anrop kalla hem korna från skogen, ofta särskild melodi för olika besättningar och upprepning av konamn. ’..’ Man brukade gå upp på någon höjd i vallens närhet och låkka ko:nen [locka korna]

Östervåla, Uppland (ULMA 2091, s. 34, 52).

Det är inte alltid att man gör någon egentlig skillnad vid val av verb: hyta, kuja, huja, köka, lulla och så vidare, kan även innebära att man lockar med olika ljud och läten.

Ja hô:ôrd dä ho lu:ull ätter konna ôppi härrgårsha:g. Ho va sô sty:yv te lu:ull. Ho stogg ve le å lu:ull ätter konna. Kolåten gick så här: lo-lolo-loo, lololoo! [Jag hörde att hon ropade efter korna uppe i herrgårdshagen. Hon var så bra på att ropa. Hon stod vid grinden och ropade efter korna. Kolåten gick så här: lo-lolo-loo, lololoo!]

Norra Råda, Värmland (ULMA 21296).

[Korna hade dröjt sig kvar ute:] ⁠vi bruktä kLivä på fängsta:ke⁠⁠ ⁠å lôkkä ôt dôm, så ôm dôm va sô tell, hâ⁠ ⁠⁠dôm hôrde, sô kommä dôm no skramLänäs fôr dôm tyktä no ôm då vi kökte ôt dôm⁠ ⁠ ’vi brukade kliva upp på fähustaket och locka på dem, så om de var så till att de hörde, så kom de nog skramlandes, för de tyckte nog om att vi kökade för dem’

Indal, Medelpad (ULMA 2401:3, s.12).⁠

Men det är dock skillnad från en trakt till en annan. Varje trakt har sin sed och sina bestämda uppfattningar över vilka ord som betecknar vad.

Köka gör man endast åt människor, under det att man kuckelurar åt boskapen. Dôm kukkelu:re åt krâttsjin nôr dôm je:te [De kuckelurar åt kreaturen när de gätar]

Lillhärdal, Härjedalen (Svar på frågelista T35, ULMA 5040, s. 563).

Lockrop

Lockningar sker med speciella så kallade lockrop som upprepas och varieras med omtag.

[Getterna brukade smita iväg för gätaren] då gällde det för honom att med höga rop få dem att vända, ty springa ifatt dem var inte lätt. Han brukade då sjorpa [sjå`årsp], d v s frambringa lätet râpp, râpp, râpp, i upprepade hårda stötar, ansträngande för röstbanden och svalget. Getterna rusade då tillbaka till honom.

Lit, Jämtland (Svar på frågelista T12, ULMA 10730, s. 53).

Dessa lockrop är faktiskt ”reglerade” i den mening att man inte kan locka och låta hur man vill. Varje djurslag har sina specifika lockrop. Därtill gör man ofta skillnad på tilltal av en hane och en hona.

Bukono sa: hâssemâra åt tjyn, perre lalân åt söân ô tickân åt gettn [fäbodpigan sade: hâssemâran åt korna, perre lalân åt fåren och tickân åt getterna]

Vemdalen, Härjedalen (ULMA 33485, s. 2)

Lockropen har kommit att bli dialektala i allra högsta grad och regionalt förankrade långt utanför fäbodgränsen. Olika trakter har sina traditioner på hur man tilltalar ett djur. Många lockrop har kommit att utveckla sig till och används också som smeksamma benämningar för djuret i fråga. (Standardsvenska ordet tacka ’fårhona’ har till exempel en sådan bakgrund.)

Det djurslag som har flest lockrop är får: dasa, lalla, pirra, perra, talla, ticka, täcka med flera varianter.

Man lockar på får: tikka, tikka, fåra!

Hällefors, Västmanland (SOA).

Lockord då man lockar på fåren: tallônâ tallônâ kåm!⁠

⁠Årsunda, Gästrikland (ULMA 23817).

’Lalle-lalle-lalle, lallene, lallene, lallene’ de där ä dänn vanlige låten då n ränner mä får dä

Arbrå, Hälsingland (Svar på frågelista M88, ULMA 8177, s. 18).

Lockord till får? Perre lallan lallan lallan­­­­­_a la la la_, pirre pirre lall. Sleke bjudes

Revsund, Jämtland (ULMA 1398).

Vanliga ⁠⁠kôuken at sôuvvôm är, hvad orden angår, med mindre variationer följande (lång vibration på r) pirrranj, dâkanj, dâkanj, dâka:anj, datjanj, pirrri! o.s.v. om igen

Hammerdal, ⁠Jämtland (ULMA 550, s. 290).⁠ ⁠

Vid fårletningen i sept. månad brukade kvinnorna bära kornbröd i förklädet, som de bröt sönder och raspade styckena mot varandra och lockade tikke dass dass dass, tikke dass dass dass

Umeå, Hössjö,⁠ ⁠Västerbotten (FFÖN 414).⁠

Dass dass dasa, kåm fåra!⁠

Fredrika, ⁠Lappland (ULMA 26507).⁠ ⁠

Även för get finns det relativt många lockrop, bland annat kirra och killa (båda uttalas med hårt k). Ett annat är de närbesläktade kitt⁠ ⁠[kitt]⁠ och ⁠kett⁠ ⁠⁠[kett]⁠ belagda från ⁠Jämtl⁠and, samt ket⁠ ⁠⁠⁠[ke:t]⁠ ⁠belagt från Häls⁠ingland. Motsvarande lockrop kett och ket finns också i norska dialekter på andra sidan av riksgränsen.

[Man säger] kirre kirre jitta, till getter

Idre, Dalarna (ULMA 28693).

Getterna (lockord) kitt kitt kittlâ:n

Åre, Jämtland (ULMA 8744, s. 138).

Kille kille jitta. Lockrop till get: kille kille jittern! Jittero ro ro:rern! kille kille kille!

Edsele, Ångermanland (ULMA 22759).

Lockord åt getter: tsjopp tsjoppe killa

Holmön, Västerbotten (ULMA 17504).

Nötkreaturen har också olika lockrop. En ko lockas till exempel gärna med olika varianter med smekordet för djuret, bland annat kossa eller kolla.

Kåm hemm nu kollera små!⁠ ⁠

Nordmark, Värmland (ULMA 20468).⁠ ⁠

Kullôn minâ, kå`åm!⁠ ⁠

Årsunda, Gästrikland (ULMA 23817).

⁠Locka på boskap med ett slags sång: ko-o-ro-o, kossa minne dva:le dä:nene, lessko, lessko, lessko

Selånger, Medelpad (ULMA 64:15).

Småkuan dân, komman nu då! Hå le då!

Norderö, Jämtland (Svar på frågelista T12, ULMA 2403, s. 102).

Lockord: ’hi kossan dän, some kossan, hi vale kossan dän’. [följt av] köuklåt: ’ho hoooo ho__, ko ro ro ro­­­­__, hisse vale kossan dän [följt av] (åtbörd) högra handen med nyp och släke framsträcktes

Revsund, Jämtland (ULMA 1398).

’Korssö:ta, kossa, koko!’ Så lockade man på ko(r)

Byske, Tåmeträsk, Västerbotten (DAUM 2834).

Nötkreatur har dock högre status än får och getter. De uppfattas och ses som individer. Därför tilltalas och lockas nötkreatur ofta med det namn som det har fått av sin ägare. Vid fäbodvallen är det i synnerhet skällkon som lockas med sitt namn.

Lockord till nötkreatur? ’Hussj tjynn ôh, hytta Grânnrås ô, hytta Grânnrås ô, ô, då, då’. Varieras i oändlighet med växlande melodier

Tännäs, Härjedalen (ULMA 1408).

Dessa lockramsor är svåra att beskriva, då de nästan sjöngos: ’kossa – Ro:sa – å –då: – då – då: – tjyko:ma – då: – å – då:’ I ramsorna inflätades ofta skällkons namn. Följde skällkon med, så brukade de andra korna också komma.

Ramsele, Ångermanland (ULMA 22681, s. 32).

[Hon] kokoa å sä licksåm sa na namnä å låckä å sä kåmmä hon [hon kokoade och så liksom sade hon namnet (på kon) och lockade och så kom hon (kon)]

Sorsele, Lappland (FFÖN inspel. nr 58:1, s. 84).

Skogens väsen går vall

Inte bara människor går vall i fäbodmiljö. Enligt folktron är det också vanligt att skogens väsen, troll, småfolket, skogsrå och så vidare, har sina djur i vallgång.

Vär endersta kväll, sen vi släfft in krituren våra, kunn vi stå oppa på valln o höra hur tröllen locka på sina kritur o skull ha ut dom på bete

Nora, Uppland (I. Johansson, 1925: Fäbodhistorier. Västmanlands fornminnesförening.).

[Fäbodstintorna lockade på getterna, men trollen svarade.] Då stinterne löcka ’Liss-getterne’, så svara dä ’Lissböckarne’

Bollnäs, Hälsingland (ULMA 817).

Mettjel Nordin i BaggböLe sae hätt däri Maj-falla sa hade n hört han en gång hôrre vittra lôkke på kräka sänne å jenest sa tôga dôm fôrbi n där han stog[Mickel Nordin i Baggböle sade att där i Majfalla så hade han hört en gång hur vittran (de underjordiska) lockade på sina kreatur och strax så tågade de förbi honom där han stod]

Njurunda, Medelpad (ULMA 26494, s. 20).

Dessa väsen kommunicerar också med varandra genom melodiösa rop och anrop. För denna kommunikation används inte alltid köka, kula, lulla eller ua, som avser människor, utan man säger att väsen tjoar, belagt från Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Norrbotten, eller tjoloar, belagt från Hälsingland.

Ä va på höstn sä ä ha kåmi litä rimmdo:n å spôrsnö då fekk an höra at dä bôria å tsjoa å fekk hör jummän åv ko:själln å hunda å ä va jussom på avstånd tä börja mä förstås, män sen så kåm ä alt nämmârä å nämmârä å ä va int nå långt ifrån dåm. Ingenting såg-än män så bar ä fäl åv så ä dômna åv unna fôr unna å se:n villa han ner å si åm ä va nå spôr män inte såg han nå [det var på hösten så det hade kommit lite rimfrost och spårsnö, då fick han höra att det började tjoa och fick höra ljudet av koskällor och hundar, och det var liksom på avstånd till att börja med förstås, men sedan så kom det allt närmare och närmare och det var inte långt ifrån dem. Ingenting såg han, men så bar det väl av, så det domnade av undan för undan, och sedan ville han ner och se om det var något spår (av dem), men inte såg han något]

Stora Skedvi, Dalarna (ULMA 17905:1, s. 107).

Trollen bodde här i Kusberget. Då och då kunde man höra, hur de gick ned till sjön och vattnade sina fän. Man hörde hur det tjoa å locka och pinglade så fint, så fint.

Valbo, Gästrikland (ULMA 10056, s. 46).

Då feck hon höra trôllene tjoloa och lôcka och såg två kvinnfôlk och två hundar och månge store fine kor

Rengsjö, Hälsingland (ULMA 2671:1 s. 23).

Ett kännetecken för väsen är att de ofta har mycket finare eller tjusigare rop och lockningar än människor. De har heller ingenting emot att lära ut hur man bäst lockar och ropar.

SmåföLke bruka ha mytje vackrare låckkve:e å finare namn på senne kretter .. Kolongspång, Kollinna, Kovita… sô de ha nog vôre uta dôm som skojäntn fått lerst se låcka .. skojäntn leta å låcka ’Kom komman hem te valls nu, alle menne kosse. Kolinna, Bogås, Vitros, kom komman kom hem’ [småfolket brukar ha mycket vackrare lockkviden (locklåtar) och finare namn på sina kreatur .. Kolongspån, Kolinna, Kovita .. så det har nog varit av dem som skogjäntan fått lära sig att locka .. skogjäntan letade och lockade ’Kom komman hem till vallen nu, alla mina kossor. Kolinna, Bogås, Vitros, kom komman kom hem’]

Ljusdal, Hälsingland (ULMA 8335, s. 47).

Tänk på detta nästa gång du går en kurs i kulning eller kökning. Om din kursledare är ovanligt bra på att kula, köka eller locka – och dessutom är väldigt duktig på att lära ut hur man gör – då är sannolikheten stor att du har att göra med ett troll!

I övergångsområdena för fäbodgränsen ­– från rop till sång

I fäbodgränsens sydvästra delar, i övergångsområdena mellan olika kultursfärer, är verben inte längre termer för att ’ropa’, utan här rör det sig om faktiska musiktermer. Exempel på ett sådant verb är lilla belagt från Dalsland och Värmland. Grundbetydelsen för verbet lilla är ’sjunga utan ord, gnola, nynna’. Verbet kan dock även syfta på det sätt att locka på som används inom fäbodsväsendet.

Lilla [är] egendomliga drillande toner, som sjöngos af dem som vallade boskap. Det var inga ord till dessa. Så sades skogeråa sjunga och locka karlar till sig. Det lät som rask flöjtblåsning.

Håbol, Dalsland (ULMA 956:4).

Hurdingar lilla där när di jätte ’herdarna (vallhjonen) lillade där när de gätade’

Dals-Ed, Dalsland (SOA).

I belägg från Värmland visar också att verbet lilla kan användas i betydelsen ’blåsa i lur’.

Ett annat verb är låla [lå:la, lô:la] belagt från Bohuslän, Dalsland, Dalarna, Härjedalen, med de dialektala varianterna lålla [lålla, lôlla] belagt från Bohuslän, Dalsland och Hälsingland, samt lolla belagt från Värmland.

I Dalarna, Hälsingland och Härjedalen används låla och lålla allmänt i betydelsen ’sjunga utan ord, gnola’. I Dalsland och Värmland åsyftas däremot de rop och lockningar som framförs av vallhjon. Så även i vissa delar av Härjedalen.

[Man hör ofta i] betesmarkerna Wallhjonen till hvarandra jodla eller som det här kallas låla eller lålla

Färgelanda, Dalsland (Hammarin, Johan (1844): Beskrifning öfver Färglanda pastorat. Åmål : Tr. a.-b. Dalsland, 1916, s. 35).

Menne de hôll nåck homôre oppe hôlengane, sô gôtt dä jeck å låla å bles i sine lurar å hôbôjar ifrö bergtôppane [men de höll nog humöret uppe herdarna (vallhjonen)så gott det gick och lålade och blåste i sina lurar och höbågar ifrån bergstopparna]

Nössemark, Dalsland (Nössemarks sockenarkiv I. Red. Nils Eliasson, Stockholm, 1955, s. 19).

Då man var många slåttgrannar på en ängsslått och arbetade där under många dagar, skulle den, som först vaknade på morgnarna ut och lô:le: ’lô lô lô-ô -ô -ô’ en slags kökning, och denna kökning skulle fortsättas allt efter det, som de olika lagen vaknade. Det var en heder att därvi vara den förste, som först lô:lâ

Hede, Härjedalen (ULMA 1482:4, s. 605).

Men i Dalsland och Bohuslän kan verbet låla användas i den mening att man framför en vallåt med ord. Låla innebär att man framför ett slags växelsång där man tilltalar en person med dens namn. Det rör sig alltså inte längre om ett ordlöst anrop där man önskar meddela sig med någon på längre avstånd, som är innebörden av verb som köka, kula och lulla.

Lôla [är] vallåtar med ord till; hälsningar i skogen från den ene hô:Lingen till den andre. Ex Lôle Jann Petter, å lôlô mâj! Om du så kan, sô kom no te mâj, så lôlar jâjj. [Låla Jan Petter och låla mig! Om du så kan så kom nu till mig, så lålar jag]

Håbol, Dalsland (ULMA 956:4).

Söder om fäbodgränsen

Även utanför fäbodsväsendet har man haft djur i vallgång. För att ge uttryck för företeelsen används i traditionell dialekt verbet valla ’gå vall; driva eller fösa boskap’, belagt från Öland, Småland, Västergötland, Närke, Östergötland och Södermanland. I övergångsområdena för fäbodgränsen, det vill säga Dalsland, Värmland och Uppland kan verbet valla förekomma, men gäta är vanligare i traditionell dialekt. I allra sydligaste delen av Sverige, alltså i Skåne,⁠ Halland och anslutande delar av ⁠södra Smål⁠and, begagnas i traditionell dialekt däremot verbet otta med betydelsen⁠ ⁠’vakta, vaka över⁠ någon’ för företeelsen.

Vallhjonen söder om fäbodgränsen har också använt sig av ordlös kommunikation på likartat sätt som inom fäbodsväsendet. Även här har vallhjonen ropat och hojtat till varandra. Det finns en mängd olika verb som illustrerar just det. Och även söder om fäbodgränsen har vallhjonen använt melodier och framfört sitt budskap antingen enbart med rösten eller med hjälp av horn och lur. Ett verb som illustrerar detta är tulla belagt från ⁠Halland, Västergötland, Östergötland och ⁠Bohuslän⁠, jämte varianten tula⁠ ⁠belagd från ⁠Blekinge, Smål⁠and, Västergötland, Östergötland och⁠ Bohuslän⁠. (Ett motsvarande verb tulla finns också belagt i norska dialekter.) Grundbetydelsen är att ’sjunga utan ord, gnola, nynna’, men orden kan också betyda ’tjuta’. Verben kan således beteckna vallhjonens melodiösa rop och används bland annat vid inkallning av djur. Ett känt uttryck är tulla hem eller tulla vall, vilket innebär att vallhjonet med hjälp av rösten kallar valldjuren hem från betet respektive ut på betet⁠. (Uttrycket har blivit relativt känt genom visan ”Tula hem och tula vall” med text av Alice Tegnér.)

Han tulla i hennera å de hu:rdes langt⁠ ⁠[han sjöng i händerna och det hördes långt⁠]Vallda, ⁠Halland (P N Peterson: Ordbok, spalt 1338).⁠

[Ur vallvisa:] ⁠Lell-Ola, Stor-Ola, nu tulla vi val, kom te mäk, kom te mäk på stora grå hal ⁠[Lill-Ola, Stor-Ola, nu kallar vi vall, kom till mig, kom till mig på den stora grå hall (hällen)]Vättle härad, ⁠Västergötland (Olsson, H.: Folkliv och folkdikt i Vättle hd under 1800-talet, 1945, s. 99).⁠

Tulla och tula kan även innebära att man blåser i horn eller lur. Detta är belagt från Småland och Halland.

Nu tuLa vallheren⁠⁠ ⁠ihop fåren mä luen⁠ ⁠[nu blåser vallpojken ihop fåren med luren]Agunnaryd, Småland (KB N 45a 250r).

Smakprov på hur man kan köka, kuja och lulla

Variationen på hur det faktiskt lät ute i skogarna eller på fäbodvallarna har naturligtvis varit stor. Speciellt vågar jag säga när fäbodsväsendet var i sitt esse. Varje enskild person har haft sin egen signaturmelodi för att ge sig till känna. Utöver det har varje trakt haft sina traditioner och sina melodier för olika situationer. Därutöver har en del utövare säkert också varit skickligare än andra på att kula, lulla eller köka – och att blåsa i lur. Men oavsett skicklighet har funktionen varit det väsentliga.

Här nedan ges några exempel på hur det kan låta när man kökar, kujar, lullar och lockar inom fäbodsväsendet.

Elin Eliasson (född 1885) från Strömnäs i Vilhelmina socken, Lappland, ger prov på getarkök. (utdrag ur Bd 368, Umeå):

Anna Larsson (född 1895) från Tännäs, Härjedalen ger prov på kökning, följt av lockning. (utdrag ur Bd 4695):

Sveds-Anna Ohlsson (född 1889) från Nås i Dalarna, kujar på kreatur ute på fäbodvallen. (utdrag Bd 6056):

Anna Larsson (född 1890) från Ekshärad i Värmland, ger prov på lull, följt av lockning på får. (utdrag ur Bd 392d):

Axel Sånesson (född 1918), manlig säterskötare från Dalby i Värmland, lullar och lockar ute på sätern. (utdrag ur Bd 394b):

/Annika Karlholm