Dialektbloggen
En blogg om dialekter och dialektord
Filtrerat på: Grammatik. Nollställ filtrering
-
Obligatoriska, optionella och omöjliga objektsformer
Är det verkligen OK att använda han (eller rentav hon ) som objektsform snarare än honom (och henne )? Det är en av våra vanligaste språkfrågor. Den här bloggen närmar sig den frågan på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom att diskutera fall där det inte bara är OK med han och hon i objektsställning, utan ibland rentav obligatoriskt. Åtminstone i standardspråket. I dialekterna är det, som så ofta, lite annorlunda.
-
O-supinum och en omhuldad norrländsk stereotyp
Under mitt arbete med att skriva en ny handbok om svenska dialekter har jag ibland haft anledning att reda ut populära föreställningar som inte riktigt stämmer med verkligheten. En sådan skojig överdrift handlar om hur det nekande prefixet o - används i norrländska mål.
-
Anna at Lina
Svärmora at Olle , mössa ôt pôjken , marra ôt Eklunn och Anna at Lina . Denna text innehåller mängder av föremål, djur, släktskapstermer och egennamn. Men det är den sammanbindande prepositionen åt som kommer att vara i fokus och som i detta fall används för att uttrycka genitiv.
-
Passiv på flera sätt - gutnisk passivering i ett nordgermanskt perspektiv
I de nordiska språken finns det två sätt att passivera aktiva satser. På standardsvenska kan således en aktiv sats som Kim åt upp maten passiveras antingen genom att ändelsen - s läggs till verbet - Maten åts upp av Kim - eller genom att man använder ett passivt hjälpverb som bli : Maten blev uppäten av Kim . I traditionell gotländsk dialekt, gutniska, finns ytterligare ett sätt att passivera, som liksom kombinerar de två andra strategierna. Denna särgutniska konstruktion, så kallad si-passiv, ska vi bekanta oss med lite senare i denna framställning.
-
Vattuman, gatubrunn och honungsmelon – ord med fog för sig
Har du också så här i sommartider legat i hängmattan och filosoferat över sakernas tillstånd och funderat över varför saker och ting är som de är? Jag menar varför blir det exempelvis ett u mellan vatten och man i ett ord som vattuman , varför blir det ett u mellan gata och brunn i ordet gatubrunn och varför blir det istället ett s mellan honung och melon i honungsmelon ? Finner man förklaringen i genus? Så verkar ju inte vara fallet eftersom till exempel ordet bröd inte får -u- , som vatten tycks få i olika ordbildningar. Så vad handlar detta om?
Om bloggen
Dialektverksamheten skriver om dialekter och dialektord runtom i Sverige.