När Karl Oskar Nilsson blev Charles O. Nelson (fast i Sverige)
Ett namn är inte alltid bara ETT namn – det som är ett enda namn på papperet kan ha flera parallella uttal. Så frågan hur ett namn uttalas kanske ibland bäst besvaras med ”det beror på”.
Äldre tiders utvandrare och dagens invandrare har en del gemensamma erfarenheter. Bilden visar Utvandrarmonumentet i Karlshamn av skulptör Axel Olsson.
Som jag är gammel närbo till Eder broder Charles hade han flerfaldige gånger bedt mig, om jag wille skrifwa till hans Syster i Swärje ock gifwa henne underrättelse när han dog. Ingen annen kunde låta Eder spörja at uttaf den orsak, att Eder broders barn hafwer glömdt af Svenskan ock skrifwer engelsk, hans slecktingar i Sverje kunde få tråbbel att läsa at. Jag låffte honom därföre att skrifwa. Jag skall härmed på Barnens vägnar delgifwa att Eder broder Charles O. Nelson slutade sitt Lif den 7:e sistledne av Desember om Aftonen.
Citatet ovan kommer ur romanen Sista brevet till Sverige, den fjärde och avslutande delen av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Den avlidne Charles O. Nelson är alltså den Karl Oskar Nilsson som, 40 år tidigare, tillsammans med sin hustru Kristina lämnade det fattiga Sverige för att söka lyckan i Amerika. Tillvaron i det nya landet påverkade mycket – även namnet.
Samma fenomen möter vi också i Sverige i dag. I vår tid har skriftspråket en starkare ställning, så man kan inte utan vidare byta Karl mot Charles eller Nilsson mot Nelson. Men redan innan Nilsson blev Nelson i skrift, blev det antagligen det i sin muntliga form. Ett namns uttal står inte i några dokument, så det kan ändras utan vidare. Och det är just detta som sker för många personnamn med annan språklig bakgrund än den omgivande: de får ett anpassat uttal.
Smidig kommunikation
Det här är egentligen ingenting konstigt. Språk handlar först och främst om kommunikation, och alla språk eftersträvar effektivitet. Ovana ljud och betoningar stoppar upp flödet och vill gärna förenklas för att det ska gå så smidigt som möjligt. Namn kan glida över i liknande namn som är mer välbekanta, ungefär som när Karl blev Charles i Amerika. Här i Sverige får kanske Meryem vänja sig vid att lystra till både Maryam och Miriam, och Katalin, vars namn på ungerska har korta, mörka a-ljud och betoning på första stavelsen, ”KATTalinn”, blir i Sverige gärna ”KataLIIN”, med öppna a-ljud och samma betoningsmönster som Karolin. När man ska berätta vad man heter kan det kännas naturligt att göra det med samma uttal som andra brukar använda. På det sättet blir namnet lättare att uppfatta och man slipper de jobbiga situationerna när folk flera gånger frågar upp om ens namn (för att sedan ändå ha glömt bort det till nästa gång).
Parallella namnformer
Men det betyder förstås inte att man från och med då använder enbart det anpassade namnet. Tänk er en svensk man, Peter, som får jobb i London. När han presenterar sig på sin nya arbetsplats gör han det gissningsvis med engelskt uttal av namnet, ”Hello, I’m Peter”. Men när han pratar med familj och vänner från Sverige, säger han förstås sitt namn på svenska. Man kan alltså anpassa uttalet efter vem man pratar med: svenskt uttal till mamma, engelskt till kollegorna. Om Peter sedan bor kvar i London och får ett växande kontaktnät, blir det fler och fler som använder hans engelska namn. Kanske bildar han familj, och får partner, svärföräldrar och barn som också uttalar hans namn på engelska. Men när han ringer hem till Sverige – ja då kommer det svenska namnet fram igen.
Det är dock inte bara vem man pratar med som påverkar vilket uttal man väljer, utan också vilken situation man befinner sig i. Två syskon kanske använder varandras polska namnuttal hemma vid middagsbordet, men svenska namnformer när de ses på skolgården. Det som på papperet är ett enda namn, kan i det talade språket ha flera varianter: parallella namnformer.
Allt eftersom tiden går kan ett anpassat uttal ta över alltmer, för att så småningom kanske dominera helt. I vissa fall kan processen gå snabbt, i andra fall kanske man växlar mellan två namnformer hela livet. Att svara på hur ett namn uttalas är därför inte alltid så enkelt. Ibland kan det mest korrekta svaret faktiskt vara ”ja, det beror på”.
/Märit Frändén
Länk till annan webbplats.
Litteratur
Frändén, Märit, 2017: ”Det är ju så vi alltid har uttalat det”. Om ursprungliga och försvenskade uttal av några invandrade efternamn. Länk till annan webbplats.
I: Studia anthroponymica Scandinavica 34. S. 123—147.
Moberg, Vilhelm, 1959: Sista brevet till Sverige. Stockholm: Bonniers.
