”Vi hade blivit utsatta för bombanfall”

Berättat av Hilda Bergström, Pajala, Norrbotten, född 1930.

Jag växte upp i Tornedalen. Tornedalen utgör gräns mellan Sverige och Finland. Andra världskriget pågick således på andra sidan älven, för vår del. Jag var i nioårsåldern när kriget bröt ut. Till en början var vi inte så mycket berörda av det hela. Min far, som hade varit med om första världskriget, var den som var mest bekymrad av oss i vår familj. Vi barn tyckte väl att det var ju inte i Sverige som det var krig, så därför kunde vi leva som vanligt.

Efter hand märkte vi en ökad aktivitet från den svenska militärens sida. Det fanns militärförläggningar på många ställen i samhället – det gjorde att vi på något sätt kände en viss trygghet, men det kändes också oroligt och illavarslande. Det kom också väldigt många rykten i omlopp, men något bestämt fick vi inte veta. Än spreds det rykten om att ryssen tänkte anfalla Sverige, än sades det att ryssen hade nog med finländarna som bjöd på hårt motstånd.

Mina tre äldsta bröder blev inkallade. De fick komma på korta permissioner och då passade vi på att överösa dem med frågor om kriget, men det enda de sa var att de var i full beredskap, utifall att kriget skulle komma. De upplevde det hela mycket påfrestande, just detta att vänta, de skulle vara färdiga till motanfall. En av mina bröder anmälde sig som frivillig att delta på Finlands sida. Han tyckte att det var bättre att gå ut i krig, än att vara på helspänn och vänta. Han hade också vänner på finska sidan, vilka han kände solidaritet med.

En kall men klar och vacker februaridag fick vi känna på krigets verklighet på allvar. I vanliga fall kryllade det av militärer i samhället, men just den här dagen var de utkommenderade till någon annan ort, i vår by fanns endast civilbefolkning. Det var mitt på dagen vi fick se sju stycken flygplan på mycket hög höjd. Plötsligt såg vi något som föll ner från planen och vi såg rök välla upp från byggnader runt omkring. Då förstod vi att vi hade blivit utsatta för bombanfall. Min mor och jag var ute och jag kommer väl ihåg att mor bad till Gud att han skulle beskydda vårt hem. Jag höll min mor i kjolen och var helt skräckslagen. Flygplanen försvann, men sedan uppstod en massa frågetecken kring händelsen. Var det med avsikt vi hade blivit bombade? Varför hände detta just en dag när vår militär inte fanns hos oss? Vad skulle komma att hända nu? Vi fick snart reda på att några byggnader hade blivit sönderbombade, men ingen människa hade kommit till skada. Det var ju gott och väl. Så småningom fick vi veta att ryssarna hade tagit fel – det var den finska sidan som bomberna var avsedda för och den ryska regeringen bad om ursäkt. Det kändes bra för oss, vi kunde andas ut, kriget hade inte kommit till oss, men trots allt blev vi på något sätt mer medvetna om krigets allvar efter den händelsen.

Efter hand som kriget pågick började flyktingströmmar komma över gränsen till Sverige. Alla som kunde skulle hjälpa till vid soppköken, kläder samlades in. Flyktingarna behövde bada bastu och få torra, rena kläder på sig. Värst var det när det kom barn utan föräldrar eller vuxna med sig, med endast en namnskylt om halsen.

Vi fick också order om mörkläggning. Det hände efter bombanfallet, och detta bidrog i hög grad till att vi kände mer av krigets verklighet, framförallt var vi rädda för nya bomber. Värst var det på kvällen och natten, man lyssnade efter ljud och det var svårt att somna.

Alldeles i slutet av kriget var det Tyskland som var Finlands fiende. Vi som bodde vid gränsen fick se hur tyska motorcyklister körde i vansinnig fart utmed den finska landsbygden och tände eld på allt som kunde brinna. Skottlossning hördes också. Efter den händelsen dröjde det inte länge förrän kriget upphörde. Tyskland var besegrat och efterkrigstiden tog sin början. Det innebar i första hand glädje för vår del. Mina bröder fick äntligen komma hem. Han som hade varit frivillig i Finland kom också hem, fysiskt oskadd. Det som vi också uppskattade mycket var att butikshyllorna började bli mer och mer välfyllda. Ransoneringskorten blev snart ett minne blott. Vi kunde köpa risgryn, kaffe, apelsiner och bananer. På den finska sidan rådde naturligtvis också glädje, men där var den blandad med stor bitterhet över alla nära och kära som fallit offer för kriget och också över den enorma förstörelse som kriget fört med sig.