Transporter

I början av 30-talet köpte far en Ford. Han var lycklig, skötte den perfekt. Vi gjorde små utflykter. Viktigast var att han då och då kunde köra till Siriusorden i Trelleborg, där han kunde höra föredrag, själv hålla föredrag och träffa likasinnade. När kriget bröt ut tog militären däcken! En mycket stor förlust för far och hela familjen.Signe Lennermo, Östra Torp, Skåne, född 1927

Vi hade ju bil. Jag minns att bensinransoneringen kom ganska snabbt. Men det som drabbade oss var att man beslagtog alla gummihjul, så vi hade bilen stående på pallar i garaget under hela kriget. Vi slapp alltså gengasen, men jag minns hur folk stod och spettade i de där aggregaten. Det är ett under att det inte hände fler olyckor än det gjorde.

Pappa var resande för en firma som sålde trädgårdsprodukter, men han ansågs inte behöva bilen i sitt arbete, så han fick resa med allmänna färdmedel. Jag kommer framför allt ihåg hur han fick slita. Han släpade på två stora väskor över gården när han kom gående hem, och han var alldeles slutkörd.

Olle Hellgren, Spånga, Uppland, född 1925

Min mor fick körkort 1934 och min far omkring 1925. I början, före kriget, hade de Opel-bilar och en Ford allra först. I början av kriget körde de med gengasutrustning. Sedan drogs alla däck in på privatbilar. De skulle till de militära fordonen. Bilen var upphissad i garaget ett tag, men sedan gjorde de sig av med den. Mina föräldrar skaffade sig ingen ny bil förrän 1954.Gunnel Pettersson, Hammenhög, Skåne, född 1937

Det fanns ingen traktor eller bil hos oss. Det var svårt att få köpa cykeldäck, eller senare däck till min lättviktare. Man fick ansöka om att få köpa däck. Jag behövde två, men fick bara köpa ett! Till lättviktaren fick jag göra så att jag monterade det nya däcket på bakhjulet och tvingade på de två gamla på framhjulet!Gunnar Johansson, Tibro, Västergötland, född 1928

I början av 1940-talet tillbringade jag en stor del av min tid tillsammans med min far. Pappa var inte inkallad till det militära, utan han försörjde familjen med olika arbeten. Pappa körde bl.a. en bryggarbil för Falkens bryggeri. Givetvis var lastbilen utrustad med gengasaggregat. För att erhålla gas var man tvungen att elda i en gryta. Bränslet bestod av små lövträdskuber. En lång procedur föregick varje startförsök. Det var omöjligt att starta innan man hade tillräckligt med gas. För att få veta om det fanns gas fick man fläkta. Framtill på lastbilen satt en elektrisk fläkt, som man startade med en strömbrytare. Det gällde då att inte stå i motvind eftersom en lång eldstråle uppstod när man tände en tändsticka. Vid ett tillfälle tog jag inte hänsyn till vinden utan eldslågan svedde av allt mitt hår på huvudet och mina ögonbryn. Någon bestående skada har jag, så vitt jag vet, inte fått. Däremot var det många som blev gengasförgiftade, en förgiftning som inte visade sig omedelbart utan kunde komma senare i livet. När grytan var fylld tände man med speciella gengaständstickor och därefter avvaktade man gasen. När färden påbörjades kunde man räkna med att avverka en vägsträcka på högst 6–7 mil eller cirka en timmas körning.

Personbilstrafiken däremot eldades med träkol. Chaufförerna var oftast smutsiga av sot – denna hantering var inte populär. Taxibilar som utförde längre körningar var tvungna att medföra extra kolsäckar. Dessa förvarades ibland på biltaket. Efter att det brunnit i grytan ett tag var chauffören tvungen att öppna locket till grytan med ett spett, speciellt avsett för ändamålet, och spetta ner kol som blivit hängande utmed väggarna på grytans insida. I detta läge rök det livsfarlig rök på chauffören. Det gällde att hålla bort ansiktet så mycket som möjligt.

Effekten på motorerna var betydligt lägre med gengas än bensin. Detta innebar att vissa bilar hade svårt att ta sig fram i branta motlut. Ett sätt var att backa bilen, eftersom backväxeln var lägre utväxlad än den lägsta växeln framåt. Min svärfar, som var åkeriägare i Göteborg, har berättat hur det gick till när han körde i byggnadsschakten. Om lastbilarna var för tungt lastade orkade de inte ta sig upp. Svärfar lät då montera en behållare under motorhuven, som han fyllde med rödsprit. Med en kran inifrån bilens förarutrymme kunde han tillföra motorn rödsprit, vilket gjorde bilen mycket starkare. Visserligen blev det helt fel oktanhalt på detta bränsle, vilket i sin tur gjorde att motorn knackade oerhört, men upp kom han.Bo Lennart Johansson, Västergötland, född 1936

Gengastekniken höll igång den nödvändiga trafiken och många var de kolmilor som växte upp i grannskapet för framställning av träkol ur lövträd för personbilar med kolaggregat. Lastbilar drevs med vedgas, d.v.s. kolningsprocessen skedde i själva aggregatet och bränslet var små träkubbar. Gasen var i båda fallen mest koloxid, som med en relativt enkel ombyggnad av förgasaren till i princip ett spjällhus tillfördes de forna bensinmotorerna. Effekten var betydligt lägre med gas och växellådan fick användas flitigt, men framåt gick det! Bränslet förvarades i stora papperssäckar som, när de var tomma, utan vidare kastades i diket när man fortsatte. ”Tankningen” gjordes när motorn sackade och det kunde ske i ett motlut eller på en raksträcka, varför det låg säckar överallt längs vägarna. Till vår stora glädje! Vi samlade tomsäckar på våra cyklar på helger och efter skolan, och sålde dem till kolare och vedhuggerier – 25 öre styck minns jag att vi fick av kolarna. För mig och mina kompisar var detta huvudinkomsten under långa tider, och allt cyklande höll oss friska och sysselsatta och hindrade oss att ställa till ofog.Rune Fritsby, Romelanda, Västergötland, född 1930

Johanneberg ligger som namnet antyder högt. Upp från stadens centrum åkte man buss, L-bussen. Under kriget ersattes som bekant oljan med gengas och aggregatet hängde bak på bussen och sotade igen bakrutorna. Denna kraftkälla var tydligen inte lika effektiv som dieseloljan. Det hände ibland att bussen inte kom längre än halvvägs upp på Viktor Rydbergsgatan. Då fick passagerarna kliva av och gå resten.Arne Lannes, Göteborg, född 1935

Det fanns nu inte många bilar, som vi barn behövde springa undan för. De man såg hade redan gengasaggregat som luktade illa. För att distribuera varor fick man använda häst och vagn. Hästspillning och hoppande sparvar blev en vanlig syn.Kerstin Hofmann, Göteborg, född 1934

Pappa hade en traktor med järnhjul. Den kördes med gengas och eldades med träkol, den startades med dålig bensin från Örebro, ”Kvarntorpsbensin”. Några lastbilar hade järnskenor utanpå sina gummihjul för att spara på gummit, det gick inte tyst.Kerstin Bernhardson, Kinnahult, Västergötland