Kontrollapparat

Mina föräldrar, som också hade upplevt första världskriget, menade att det var viktigt att sätta in ransoneringar snabbt. Under första världskriget kom ransoneringarna igång för sent och särskilt våren 1918 rådde stor brist på livsmedel. Far berättade att just våren 1918 låg han på beredskap utanför Haparanda. Han var kock och det hände då att civilbefolkningen kom till militärerna och tiggde. Där blev också gjort inbrott i deras förråd. I februari tog potatisen slut. Det kom järnvägslaster med kålrötter från Skåne. Det vankades inget annat än rotmos från februari tills nypotatisen kom. Far åt aldrig rotmos efter detta.Bengt Bengtsson, Sibbarp, Halland, född 1932

Mjöl var ransonerat. På landsbygden kunde man emellertid åka till kvarnen och licensmala. Man hade fått ett s.k. förmalningskort, som skulle lämnas till mjölnaren. Han klippte av talonger motsvarande mängden malet mjöl. Det kunde dock hända att han glömde detta och man kunde då mala två gånger på samma kupong.

Det utsågs i varje rote en person, vars uppgift var att kontrollera att bönderna inte hade fler djur än tillåtet. Slaktgodemännen kunde ta sin uppgift lite olika, vissa var mycket nitiska medan andra hade lite ”dålig syn” vid inspektionen.SPF Östra Redväg, Västergötland

Kupongerna på kött och fläsk kunde av oss producenter bytas ut mot slaktlicenser, och likaså mjölkuponger mot förmalningslicenser. Men det gick att fuska lite. Representanter från kristidsnämnden kontrollerade ibland t.ex. hur många grisar man hade. Men då kunde man skapa lite oro bland grisarna så de räknade fel, kanske ibland medvetet?Gulli Lagerberg, Laholm, Halland, född 1922

Undrade slaktgodemannen varför det fanns en gris mindre i svinhuset än i djurjournalen, så – tyvärr, en gris hade självdött. Det förekom även att en kull grisar föddes upp i hägn ute i skogen.Sture Larsson, Månstad, Västergötland, född 1927

För att få slakta en hushållsgris, måste man lägga in om tillstånd. Vägde grisen mer än 70 kg, var man tvungen att lämna tillbaka ett antal av de fläsk- och köttkuponger som man tilldelats. Sterner var den som vidimerade att grisens vikt var den på protokollet uppgivna. Den vägde alltid ”cirka 70 kg”. Detta intygades även ett år då vår gris vägde 140 kg.Olle Andersson, Hunnebostrand, Bohuslän, född 1939

Charkuteristen i Älvsered berättade för mig hur han under kriget var ute på nätterna och slaktade grisar – som han ju var tvungen att hänga i kylen. Allt han sålde skulle vara stämplat – därför hade han ett avtal med grannen på andra sidan gatan. Så det är grannens gris han kyler åt honom. Vid ett tillfälle blir det kontroll och charkuteristen ser grannen ute i sin trädgård. Han ropar då med låtsad ilska: ”Du får komma och hämta din gris, så jag slipper ovett för att jag vill vara hjälpsam.”

Han nämnde också, att när köttkupongerna var slut brukade husmödrarna skicka någon liten barnunge till affären: ”Ett halvt kilo köttfärs, mamma kommer med kuponger sedan.” ”Vad gör man?” sade han.

Mjölnaren i Mårdaklev var också hjälpsam. Det skulle ju till så kallade ”malekort” för att få malet brödsäd. Om någon kom till kvarnen utan kort sade mjölnaren, att då kan jag inte mala åt dig. Man frågade då om man fick ställa säcken på bryggan medan man uträttade ett annat ärende. När de sedan kom tillbaka var det som regel mjöl i säcken. Men en man som inte var insatt i gången kom till mjölnaren och sade: ”Jag vill ha malet detta, för jag har hört att du maler utan kort”. Behöver det sägas att han fick återvända med oförrättat ärende.Verner Nilsson, Fagered, Halland, född 1921

Vi hade släktingar på Orust med lantbruk så ägg till exempel hade vi ingen brist på, vi köpte alltid fem tjog med oss in till stan. Äggen rullades in ett och ett i tidningspapper, sedan höll man stadigt i sin resväska vid Svanesundsfärjan och var livrädd att den nitiske landsfiskalen från Stenungsund skulle vara där. Vi klarade oss alltid som väl var.Inger Ardahl Lundberg, Göteborg, född 1933

Vi hade många kaniner och sjön full med fisk, hos grannbonden kunde vi få svartslaktat fläsk och kött. Det var ju olagligt då men alla höll tyst i sak och alla fick del av godsakerna. Potatis och rotfrukter odlade vi själva.Lars Malm, Mellerud, Dalsland, född 1932

Pappa var styrman på några av de båtar, som fraktade varor på Göta kanal mellan Göteborg och Stockholm. Dessa båtar var den tidens långtradare. Gods av alla de slag transporterades. Men när vintern kom och kanalen frös till, lades båtarna upp, och pappas lön reducerades avsevärt. Då var det vanligt att han tog anställning någonstans i Göteborgs hamn som stuvare, taljeman, eller vad som fanns att få. En gång under krigsåren kom han glädjestrålande hem efter arbetet i frihamnen. Båda hans stövlar, som han bar under armen, var proppfulla med råkaffe. Detta rostade mamma sedan i gasspisens ugn. Någon kaffesäck från en lejdbåt hade väl ”råkat gå sönder”.Torbjörn Möll, Göteborg, född 1934

Byteshandel florerade mycket. Man bytte kuponger med varandra. Dock ej köttkuponger, som lär ha varit hårdvaluta. Man hamstrade mycket vilket myndigheterna försökte stoppa. Vi och många andra skaffade en kökssoffa med bra innanmäte där man kunde lagra torrvaror, mjöl och dylikt. Visserligen kom ibland en man från någon kommission med ficklampa och letade i lägenheterna. Vi åkte, konstigt nog, aldrig fast för något. Kaffet var surrogat, E4, kommer jag ihåg. Vi hade mycket orostat kaffe. Varifrån kom det? Att rosta det i lägenheten vågade vi ej. Man skulle då få täta fönster, dörrar och ventiler, men kaffelukten skulle ändå tränga igenom. Det rostades senare i morfars sommarstuga, långt bort från grannar. Vi blandade ofta äkta kaffe med surrogat.

I ett annat hänseende var vi lyckligt lottade. Pappa hade nämligen extra tilldelning på Systembolaget för representation. Sådan existerade inte under krigsåren, men all tilldelning köptes ut. Med den bedrevs byteshandel med bönder på Varaslätten.Anita Bardlow, Göteborg, född 1935

Mina föräldrar var djupt religiösa. Skärtorsdagen den 22 april 1943 kl. 18.00, just när min pappas affär stängde, meddelade radion att det fr.o.m. kl. 18.00 var skoransonering!! Skoaffärerna skulle vara stängda till dagen efter annandag påsk, för inventering. Min pappa blev otroligt arg, och sa att detta var ett värre besked än om han blivit förbjuden att gå till kyrkan under påsken. Personal- och bakingång till affären gick genom en tråkig tvättstuga. Både långfredag och påskafton kom en massa av affärens kunder och ville handla skor och stövlar innan affären inventerade. Dessa kunder gick genom bakvägen.Svea Porshed, Jönköping, Småland, född 1929

Hos min svåger hade ”staten” lagt beslag på deras magasin. När de skulle hämta säden var det en stor håla i säden. Någon hade borrat ett hål underifrån i golvet och tappat ut säd, därefter satt en plugg i hålet. Finns kvar än idag.Kerstin Bernhardson, Kinnahult, Västergötland

Hamstrade gjorde inte mor och far, men de fick ibland möjlighet att handla på svarta börsen. Minns särskilt en gång, år 1944, då min far lyckats komma över en halv gris, som vi skulle ha till jul. Det var far och mor och deras bästa vänner. De ställde en vakt utanför vid ytterdörren och en vid lägenhetsdörren. Min syster och jag och vännernas son var jätterädda, för vi hade fått veta, att så här fick man inte göra, så polisen fick inte veta om det. Innanför den nedrullade mörkläggningsgardinen och låsta dörrar delade de sedan grisen. Ingen kom och i fredstiden sedan, fick man veta att så här hade många, många gjort. Vi barn drog en suck av lättnad och skinkan var trots allt god.Ing-Marie Berggren-Pihlström, Vänersborg, Västergötland, född 1925

Ransoneringarna varade ett bra tag, sist släpptes kaffet fritt. Till slut fick ransoneringskupongklistrarna och kotlettsirenerna söka andra jobb. Vet ni inte vad en kotlettsiren är? Det är en stilig sexig dam, som med ett förföriskt leende ber charkuteristen att få köpa en köttbit kupongfritt. Får hon det anmäler hon den stackars mannen för lagbrottet.Inger Ardahl Lundberg, Göteborg, född 1933